Ibland möter man människor som får en stor betydelse i livet!

Ibland möter man människor som får en stor betydelse i livet.

En mening som bäst förklarar det jag ska skriva om nu. Det är svårt att förklara i ord, har så länge tänk på hur jag ska formulera det, men aldrig riktigt kommit fram till hur. Inte meningen att hålla er på ”halster” men det här är inget man bara hasar ur sig hur som helst. Det påverkar kanske andra, men är samtidigt väldigt viktigt att skriva om. Och som har påverkat våra liv, jag är väldigt mån om mitt och vårt privatliv trots att jag delar med mig av väldigt mycket här. Det här kanske ändå förklarar lite, eller mycket när jag varit lite uppochner i humöret. Och jag ber er, kommentar väldigt gärna det värmer otroligt mycket. Men tänk er för eftersom det kan vara känsligt ♥

Det finns mycket orättvisor i världen, och jag vill tro att alla är medmänskliga och vill hjälpa så gott det går. Men hur mycket man än vill hjälpa världen och rädda alla som behöver bli räddade så finns det inte en möjlighet att hjälpa alla. Nuförtiden kan jag inte titta på teven när det handlar om barn som är i nöd, som lider eller klipp från barnhem. Jag går sönder inifrån, mår illa och gråter. Det är så fruktansvärt jobbigt. Mammahjärtat gör ont och jag vill bara ta hem dom allihop. Ni känner säkert igen er i känslan, det kan inte gå obemärkt förbi! För visst vill man hjälpa!?

För snart tre år sedan träffade Victor en tjej. En söt, försynt, tillbakadragen, osäker och väldigt väldigt blyg tjej. De blev kära och ganska så snabbt blev de ett par. Och precis som det är i tonåren så umgicks de också väldigt intensivt.

Vintern kom tidigt och den kalla snön låg som ett täcke över marken. Det var då jag först insåg att något inte var som det skulle. Den här tjejen som kom hem till oss varje dag gick i tunna höst och vårkläder. Jag frågade henne försiktigt vid ett tillfälle om hon inte frös? Försökte ändå stilla min oro med att det kanske var en trend, att hon inte ville ta på sig bättre kläder. Man vet ju aldrig? Och dessutom så ville jag inte verka oförskämd och framfusig som kommenterade det. Men jag var tvungen att fråga till sist. Fryser du inte? Till svar fick jag ett tyst jo och blicken jag möttes av var både ledsen och uppgiven. Följande dagar sov hon över hemma hos oss, och det var då Victor berättade för mig att hon inte hade några bättre kläder, knappt några vinterkläder alls. Dessutom fick inte vara hemma om ingen annan var hemma. Så när skolan var slut så fick hon dra omkring ute eller hos kompisar tills någon hem.

Det väcker frågor och en enorm oro. Vi fick vet att hon bodde hos en fosterfamilj, båda hennes biologiska föräldrar är missbrukare och förlorade vårdanden när hon var väldigt liten. Hon var bara några år. Från och till fick hon träffa sin mamma och pappa, men de stunderna kunde egentligen räknas som obefintliga. Och vid flera av dessa tillfällen så förekom det droger.

Undertiden med den enda önskan om att hennes riktiga föräldrar skulle blir ”normala” så försökte hon hitta en trygghet hos sina nya föräldrar. En del minnen är fina, ibland kände jag mig älskad på riktigt men nu vet jag att det bara var fejk! De ville ju inte ha mig eller min bror egentligen. Ibland undrar jag varför de ville ha fosterbarn överhuvudtaget?!

Följande veckor bodde hon hemma hos oss. Ingen ringde och frågade vart hon var, igen smsade och ingen brydde sig. Vilka föräldrar väljer att inte höra av sig? Varje dag i flera veckor väntade vi på att mobilen skulle ringa. Jag åkte och köpte kläder till henne, hon behövde varma kläder. Vi fick kläder av nära och kära, och alla i våran omgivningen hjälpte till så mycket de kunde. Sen ringde jag upp till socialen och frågade om det skulle behöva vara såhär!? Veckor blev till månader och hon bodde här i ca åtta månader. Socialen kom hem till oss och ”bedömde” oss om man kan uttrycka det så. Ville se hur vi bodde och hur vi kunde tillgodose hennes behov. Allt annat än det hon levt i de senaste åren var bättre enligt henne själv, och det enda vi gjorde var att finnas till som en trygg punkt som en riktig familj gör.

Undertiden så förändrades hon från att vara väldigt tillbakadragen och blyg till att faktiskt bjuda på ett leende. Och bakom den allvarliga och nedstämda fasaden så fanns en liten liten tjej med fint hjärta som upplevt ett helvete. Julen kom och hon kände samvetskval över att inte fira den med sin fosterfamilj som hon vuxit upp med, utan att lägga några egna värderingar på hennes val så stöttade vi henne till varje pris. Hon åkte ”hem” men det tog inte många timmar förens vi fick ett samtal om att hon ville komma tillbaka. Hon grät och var helt förstörd så Micke åkte och hämtade henne på julaftonskvällen.

Hennes hem blev fortsatt hemma hos oss. Många möten och samtal senare så beslutades det att hon skulle få en egen lägenhet och eftersom Victor och hon även gjort slut så kändes det som en bra lösning. Det är en svår situation för mig som mamma, jag respekterar deras val och gör ju allt för min son. Samtidigt som jag inte ville släppa taget om den här tjejen som verkligen behövde en familj, trygghet och någon att lita på. Hennes umgänge var inte heller bra, hon har dragits till människor med problematik. Det hela blev en ond cirkel utan några som helst skyddsnät. Vi var så oroliga, hon hade ju bara oss. Kontakten hon hade på socialen var under all kritik. Hon kastades ut i vuxenlivet utan några som helst grunder att stå på. Ingen hade någonsin visat eller förklarat så basala saker som hur man betalar räkningar. Vi fanns där när hon ville, vi pratade och smsade. Hon berättade att hon fått en bättre kontakt med sin biologiska pappa. Jag var glad för hennes skull, samtidigt som det oroade mig.

En morgon ringde telefonen pappa har slagit sönder hela huset, jag vill inte vara kvar här! Pappas flickvän har lämnat honom också. Får jag komma? Jag hörde allvaret och rädslan, självklart fick hon komma. Och så fort hon klev innanför dörren så såg jag samma tjej som den första gången jag träffade henne. Nedstämd, tillbakadragen och väldigt ledsen. Hon var tillbaka på ruta ett om inte ännu värre. Vi pratade och hon förklarade att hon inte ville sitta själv i en stad där hon inte hade någon, enbart minnen från hennes fosterfamilj, därför hade hon åkt till sin riktiga pappa. Samtidigt ville hon inte besvära oss, hon ville ju inte heller vara vägen för Victor.

Jag fick se filmer, sms och foton. Hon visade mig allt. Missbruket omkring henne var ett faktum! Och hennes ”familj” matade henne med att ”det är bättre att röka gräs än att gå till vårdcentralen om man mår dåligt, självmedicinering är den bästa” Föreställ dig att en pappa säger det här till sin trasiga dotter! Jag blir så arg bara jag tänker på det, fan vilket kräk! Om ni visste hur jag fått lägga band på mig själv för att inte göra dumma saker.

Det hela eskalera när hon blev tvingad till att röka, hon ville inte men kräket hotade med att sätta dit henne om hon inte gjorde det! Jag ringer soc och säger att du är en knarkare så skickar dom iväg dig! Denna gång var hon stark och jag tror det var det som räddade henne men samtidigt så kostade det henne en anmälan. Socialen trodde på kräket trots att vi i hennes närhet berättade om hur allt låg till. Det blev rättegång och hon dömdes till något som heter LVU – Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Hon bodde hemma hos oss ett tag innan det bestämdes att hon skulle få flytta till ett boende i Söderköping.

Jag gjorde allt jag kunde för att få dom att tänka om men jag blev totalt motarbetad. Deras beslut var baserat på att hon var en knarkare. Frustrationen var total, vad skulle vi göra? Hon var ju ingen knarkare! Hur kunde det helt plötsligt bli så viktigt för socialen att bry sig om någon de struntat i flera år. Trots att hon upprepade gånger berättat hur hon mått och vad hon fått utstå. För det jag skriver om här är bara en bråkdel av allt hon fått genomlida under alla år.

Jag såg hennes rädsla, hon ville rymma. Jag går under jorden tills den dagen jag fyller 21 för då kan de inte ha kvar LVU:et. Jag förstod henne fullt ut, men samtidigt så visste jag ju bättre. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju alltid bäst att gå den rätta vägen. Och förhoppningsvis så skulle de se hur fel de hade! Även hon visste ju innerst inne att det var rätt väg att gå. Dagen kom och innan hon skulle åka iväg till det här hemmet/boendet i Söderköping så var vi tvungna att åka till psykakuten och träffa en läkare. Där stod socialen och väntade på att ta henne ifrån oss, för det var så det kändes. Läkaren på psyk var ett stort skämt! Han visste inte ens varför han var där och vad han hade för syfte! Han sa det själv rakt ut. Jag tittade på en av kvinnorna från socialen och frågade om det var på riktigt!? Hon såg min irritation och lugnade mig med att hon skulle prata med avdelningschefen om det. Okej sa jag. Sen frågade jag dom om de kände den här tjejen och om de visste något om henne. Nej vi har bara anteckningarna från de tidigare ansvariga kollegorna på socialen. Vidare framåt efter att vi överklagat LVU-domen fick jag ta del av alla journaler och anteckningar via advokaten. Så mycket brister att jag blir mörkrädd, så mycket missar och så mycket skit att jag bara ville skrika rakt ut! Tex så stod inget om att hon bott hos oss i åtta månader, ingenting! Allt vi gjort för henne, allt jag förklarat alltså inget sådant har noterats! Det var då jag förstod hur illa det faktiskt var, jag menar hur kan det vara möjligt!? Alla de andra månaderna som hon stötvis bott hos oss, inget fanns med.

När hon väl kom fram till hemmet/boendet i Söderköping så möttes hon av olika sorts människor med olika problem. Men nästan alla hade missbruksproblem, mindre och större. Alla såg även henne som en missbrukare. När jag ringde och förklarade läget för personalen och sa att jag tyckte hon var på fel ställe så tyckte de att jag motarbetade hennes ”tillfrisknad”. Tillfrisknad??? Ja för hon är ju missbrukare och ska gå ett tolvstegsprogram! Det minsta hon behövde var att vara i en omgivning med missbrukare, däremot behövde hon träffa en psykolog som kunde hjälpa henne att bla komma över sorgen över att ha föräldrar som är missbrukare. Jag försökte vara objektiv, jag försökte sätta mig in i deras situation. Självklart sa alla såhär, förnekelse och brist på insikt var ju såklart vardagsmat för de som jobbade på det här hemmet/boendet. Bara tiden kunde visa hur fel de hade. Och undertiden så gjorde jag allt för att hålla henne över ytan. Men både tröstande ord och löfte om att jag skulle göra allt för att ta henne därifrån. Varje söndag fick man besöka henne, huset som ligger mitt ute i skogen. Långt ifrån sådant som kan störa. På väggarna inne i huset sitter det tavlor med texten ”gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnad” och ”ta det lugnt, gör det enkelt, en sak i sänder, lev och låt leva, det viktigaste först” Varje dag har de haft möten, alla dessa möten som är till för att hålla den dagliga självrannsakan vid liv och när man sitter i en ring så ska man gruppkramas. Det må hända att dessa möten hjälper någon men i mångt och mycket så ogillar jag kraven och sättet de ställer på alla dessa människor. Man kanske inte vill kramas med andra människor, men sådant tar man alltså inte hänsyn till. De har sitt sätt att jobba på och säger man emot så förnekar man sina brister och sitt missbruk. I oktober är det ett år sedan hon flyttade dit och jag har fört dagbok på allt som har hänt, allt jag fått ta del av och situationer som uppstått. Jag frågar och påpekar saker som jag reagerar på men i det stora hela så har jag haft en väldigt låg profil för att jag varit rädd för hur hon ska behandlas.

Jag och socialen har fått en annan kanske bättre relation idag efter att de fått reda på hur allt har varit. Men det smärtar i hjärtat att det ändå har tagit så lång tid och att de fortfarande ibland inte förstår hur allt har blivit såhär. Under hela den här perioden som varit så har hon fått uppleva saker som inte direkt gör någon trygg! Hon har varit rädd och behövt låsa sin dörr på natten. För någon som blivit både fysiskt och psykisk misshandlad så är det ju kanske inte det mest ultimata. Bli tvingad att dela hus med människor som är hotfulla och som hela tiden pratar om knark! När vi överklagade så gick jag in som vittne när det var dags för rättegång. Vi förlorade, fattar inte hur de kan försvara att en ung ensam tjej ska behöva bo och umgås som hon gjorde. Inte fick hon ha någon mobiltelefon heller, så vi kunde ju inte hålla kontakten när hon mådde som sämst och var rädd. Vissa klockslag fick vi prata en liten stund men då satt det alltid någon bredvid och lyssnade. Det var svårt för henne att berätta om hur hon kände och vad som hände runtomkring henne.

Allt detta har tagit väldigt mycket både tid och energi från oss, men det har varit värt det och jag skulle göra om det alla dagar i veckan. Nästan varje helg har jag själv varit i Söderköping eller tillsammans med hela familjen. Snart är denna mardröm över, vi finns ju här för den här tjejen och hon har blivit en i familjen. Jag önskar att vi hade träffats tidigare så kanske det inte hade behövt bli såhär. Jag vet inte, men man tänker ju så mycket och vänder och vrider på allt. Hennes dröm är att överkomma sin scenskräck och prata med andra ungdomar om vad hon varit med om. Stötta och finnas för andra som är i samma situation som hon varit i. Jag tycker absolut att hon ska göra det, vända allt det jobbiga till något bra.

Jag ser på min familj och känner sådan oerhörd tacksamhet. Tacksamhet och en ständig lycka över att just jag fått äran att bli mamma. Man kanske inte alltid kan ge sina barn allt man velat, men med trygghet en öppen famn och miljarder med pussar så är dom ganska så nöjda. Men det smärtar i kroppen att veta att alla barn inte får ha det såhär. Ett sommarlov, behöver inte alltid betyda glädje. Barn som lever i familjer med missbruksproblem, våld och psykisk ohälsa, tillbringa mer tid i dysfunktionella miljöer när skolorna stänger. Därför skulle jag vilja att alla ni som läser här kikar på maskrosbarn.org (både för barn och vuxna) det finns så mycket man kan bidra med. Minsta lilla kan ha stor betydelse och faktiskt också vara avgörande. Det finns idag ca 500 000 barn och ungdomar med en förälder som har ett missbruk eller som mår psykiskt dåligt. Kan vi med redan så många barn sträcka ut en hjälpsam hand så kan alla det, i alla fall lite grann 💗

För ett tag sedan så fick jag ett brev som gick rakt in i hjärtat. Jag har nog aldrig fått något så fint. Jag frågade om jag fick dela med mig av det till er och det fick jag.

Kram / Madeleine

 

 

 

 

  1. Bra gjort Madde.
    Tyvärr är vi många som mår illa av hur dåligt en del barn / unga har det.
    Samtidigt kan man ju tyvärr inte rädda alla men man kan försöka göra nåt.
    Som du har gjort!
    Men jag blir nyfiken och vill ju som vanligt veta mer.
    Hur gammal är flickan? Hur är hennes skolgång? Har hon gått igenom de klasser hon ska?
    Har det tagits drogtester på henne eftersom hon ju ska genomgå detta program?
    Påpeka för tjejen och alla i hennes omgivning att skola och utbildning är a och o idag.
    Att ev åka ut och prata med andra unga om vad man varit med om är en BRA sak men säkert inget man kan leva på.
    Hoppas allt går bra.
    Lycka till!

  2. En uppriktig fråga-vad är syftet med inlägget. Det är ju otroligt utelämnande för den person det rör och är enkelt för andra att googla fram info om henne i framtiden. När hon söker jobb, träffar pojkvän osv osv. Jag blir bara orolig att det kan medföra skada för henne.

    Oavsett är det tragiskt hur barn och ungdomar kan ha det idag. Hoppas det ordnar sig.

    1. Undrar samma sak. Vad är syftet med inlägget? Otroligt utelämnande…
      Skriva om detta kan man göra iaf utan att lämna ut någon på detta sätt.

      1. Syftet med att skriva öppet om detta är för att göra skillnad. Kanske hjälper det någon i samma/liknande situation.

        Den här tjejen skäms inte för vad hon upplevt, hon vet att det inte är hennes fel! Hon vill nå ut med sanningen, om hur det kan se ut för de som ofrivilligt har föräldrar som missbrukar och som sedan dessutom hamnar hos familjehem som INTE bör vara det!

        Det här är som sagt bara en liten del av allt, jag har skalat ner och hoppat över detaljer och händelser. Inte för att hon vill, utan för att jag vill.

        Men för vem är detta utelämnande för egentligen? ”Paragrafpoliserna” som suttit på sina rövar och tagit beslut utan både hjärta och insikt!? För socialsekreterare som har missat en hel uppväxt av förnedrande och kränkande behandling? För kräken som gjort detta och varit orsak till det? Dom kan gott ha detta! Hoppas samvetet bränner dom vareviga dag.

        1. Utelämnande för personen det rör. Det handlar inte om hon har ngt att skämmas för utan att hon kanske inte är i stånd att förstå konsekvenserna och att det kan vara till nackdel för henne i framtiden. Hoppas att så inte är fallet.

          1. Men hur dumma får ni vara?! På vilket skulle det vara en nackdel för henne i framtiden att det står här att hennes föräldrar har missbrukat och att hon har varit familjehemsplacerad. Hon ska ju aldrig behöva ta konsekvenserna av sina föräldrars val. Så otroligt okunnigt och dumt skrivet av er! Jag är själv uppväxt på samma vis och det har tagit mig lång tid att inse att jag inte är den som ska skämmas, att det inte är mitt fel och att deras val inte ska ge mig mer konsekvenser än dom psykiska ärren som dom gett mig.

          2. Fast det handlar återigen inte om att hon har gjort fel eller att hon ska skämmas. Inte heller om att hon ska behöva ta konsekvenserna. Du missuppfattar helt. Hoppas att det har gått bra för dig i livet.

  3. Ledsen i hjärtat över att det får gå till så här! Önskar dig – Angelica ett stort lycka till i livet framöver <3

  4. Ledsen över att det ska behöva gå till såhär, tur att hon har er och att ni stöttar henne. Önskar henne all lycka

  5. Fantastiskt bra gjort av dig Madeleine! Du har verkligen ett hjärta som räcker till för många! Hoppas du har styrkan och envisheten att fortsätta kämpa för den här tjejen, det är livsviktigt för henne att inte bli övergiven igen.
    Den här tjejen hamnar ju i ett moment 22 när hon är på ett rehabiliteringsboende för narkomaner. När hon säger att hon inte knarkar så tolkar antagligen personalen det som förnekelse, och då kommer hon ju aldrig därifrån.

    1. Tack Rille! Jag vill tro att alla har det i sig, vill hjälpa och finnas till. Förstår inte hur man kan blunda för det!!

      Vi kommer alltid finnas här, oavsett vad! Precis du förstår vad vi tampats med, som du skriver moment 22!!! Förbannat frustrerande om jag får uttrycka det så. Det har tagit emot men jag har sagt att hon ska erkänna sitt beroende, för annars så förnekar hon ju! Och som du skriver – aldrig kommer därifrån 😣

      Metoderna och stegen är säkert viktiga och hjälpande för de som behöver det men för någon som INTE behöver det kan det vara väldigt kränkande! Jag har tagit del av alla steg, oerhört tunga delar! Och kan tyckas väldigt religösa.

      Det har varit en tung tid! Men nu är det ljusare och snart är hon här för gott. Med en ny start och andra möjligheter och förutsättningar!

    1. Tack snälla snälla Lotte ❤️ Du är alltid så gullig som både läser och kommenterar här.

      Vi hoppas också att allt ska gå bra nu! Kram

  6. Hur träffades Viktor denna tjej? Och varför gjorde de slut?
    Det var ett utlämnande inlägg tycker jag, tänk på att allt du skriver finns alltid kvar att söka reda på om man skulle vilja.

    1. De träffades på en halloweenfest. De gjorde slut för att det blev för intensivt, för att det var en knepig situation. Men de står varandra mycket nära idag och har en god relation. Victor har varit delaktig och stöttat så mycket han kunnat också.

      Utelämnande får en helt annan betydelse när man upplevt det hon fått uppleva!

    2. Om du Ann tycker att det är ett utlämnande inlägg, hur kommer det sig då att du intresserar dig av hur de träffades och varför de gjorde slut?

  7. Det är så fint! Så vackert gjort av er. Jag ser också skillnad från första gången jag träffade Angelica, till sist vi sågs. Då log hon <3
    Ni har verkligen varit värdefulla för henne! Tänk vilken lycka att få komma in i ert varma och trygga hem! Puss

  8. Blir alldeles tårögd när jag läser hur det får gå till. Har sagt det för ni har ett hjärta av guld. En stor styrkekram till er alla ❤️.

    1. Ja det är fruktansvärt! Och det gör ont i hela kroppen att veta att det finns så många många flera som behöver hjälp 😞

      Tack snälla Angelique ❤️ Är säker på att du hjälpt till och skulle gjort exakt samma sak 🙏🏼🙏🏼

    1. Hej Gen, tack ❤️ Hon mår förhållandevis bra, vissa dagar är jobbiga men snart är mardrömmen över och hon får lämna hemmet/boendet för gott! Hon är inte längre lika låst utan är i utslussning som det heter. Hon kommer till oss så ofta hon kan (varje helg, eller längre) nu sist var hon här nästan en hel vecka. Och nu kommer hon till midsommar igen.

  9. Jag jobbar som lärare och har under alla dessa år mött barn som jag så gärna skulle vilja ta med hem. Ta med hem för att ge dem trygghet, kärlek och visa att alla vuxna sviker inte. Det fungerar ju inte så utan vi kan ”bara” göra anmälningar till socialtjänsten. Många gånger känns det så menigstlöst med anmälan, då det oftast inte blir bättre för barnen, tyvärr.
    Det gör så ont i mammahjärtat när barn lider och har det svårt. Så fint och så viktigt att du finns där för henne! Hoppas att den mycket krokiga vägen snart blir lite rakare för henne! Kramar till er båda❣

    1. Åhh jag får rysningar bara du skriver om det. Jag förstår att man som lärare hamnar i situationer som är tuffa! Det jobbiga som du skriver om är att anmälningarna känns meningslösa… usch så tragiskt 😢😖

      Men ni gör ett fint och viktigt jobb i skolan ❤️

      Tack snälla, vägen känns inte lika krokig längre 🙏🏼❤️

  10. Åh mitt mammahjärtat gör så ont för den här tjejen!! Så fint att du finns där för henne o så fantastiskt det du gör för henne! Önskar att det ordnar sig så hon kommer från hemmet snart!!

  11. Kära Madde!Är det någon som har ett hjärta av guld så är det du❤️Kram och massor med kärlek till er❤️

  12. Ååå mammahjärtat brister för hennes skull. 🙁
    Tänk så mycket skit en del ska behöva vara med om för att det inte skrivs ordentligt i journaler mm mm mm

    Men så skön att ni finns där för henne. ❤️
    Nu kan allt bara bli bättre

    Kraaaaaam till Angelika
    Och massor med kramar till familjen.

    ❤️❤️❤️

  13. Här sitter jag och sväljer och ser suddigt. Mitt mammahjärta svämmar över av känslor och det helt vanliga människan i mig är arg, ledsen och glad omvartannat.
    Vad fantastiska ni är, ffa du Madde. ❤️ Jag önskar den här tjejen allt gott i livet och blir varm över att veta att ni finns där för henne.

  14. Ber om ursäkt! Detta är inget man svänger ihop hur som helst. Ett fantastiskt jobb ni gör. Hoppas hon får ett bra liv sen fina tjejen man blir gråtfärdig av att läsa. Vissa borde inte kunna föda barn! Är de så ännu att fosterfamiljer bara vill tjäna pengar fy för de kräken. Önska henne allt gott i livet och hon har haft tur i ett läge och de var att hon träffade dig/er alla i din fina familj. Önskar er också allt gott. Trevlig midsommar ge Angelica en kram från mig.❤❤❤

  15. Jag kan inte sluta tänka på detta efter jag läste det. Det du skriver tar i hjärtat.
    Vet flera som behandlats dåligt i fosterhem och ingen har märkt något, och när det väl uppmärksammas är det ingen som gör något. Några kompisar polisanmälde att ett barn for illa i fosterhemmet, då hände det saker, polisen hämtade barnet och han fick ett annat hem. Tragiskt att det går till så här i Sverige 2018.
    Hoppas verkligen det vänder nu och går bra för tjejen!
    Och ni är en underbar familj som hjälper henne! ❤

  16. Hej Madde. Måste bara säga att så otroligt fint inlägg och vilket otroligt driv du verkar haft och har för att hjälpa denna flicka. Sånt blir jag berörs av att läsa om. Kom en liten tår när jag läste detta.
    Jag hoppas verkligen att allt löser sig för flickan och att hon i framtiden får leva ett fint och tryggt liv med bara bra och stabila människor i sin omgivning ❤
    Ingen kan göra allt och hjälpa Alla, men alla kan göra NÅGOT för att hjälpa någon ❤

  17. Fint gjort av er att kämpa för flickan men jag undrar varför inte ett drogtest gjordes på henne för då hade dom väl sett att hon inte hade nåt i kroppen? Kan man inte anmäla socialtjänsten

    1. Det gjordes drogtest som visade negativt när vi var på psykakuten innan hon fick åka till hemmet/boendet. Men domen var redan satt då!

      Detta ifrågasatte jag också. Däremot visades det positivt för gräs när hon senare samma vecka fick lämna urinprov på hemmet/boendet. Väldigt konstigt och förvirrande!

      Hon har delgivit att hon rökt under tvång hemma hos sin pappa, hon ville inte och det var därför hon valde att säga nej.

      Att använda droger är ALDRIG ok oavsett, men det är en stor skillnad på att göra det av egen vilja och under tvång. Att säga nej krävs stor viljekraft och det hade hon trots allt!

      1. Det är lite såna frågeställningar man får faktiskt.
        De sätter väl inte en människa på ett avvänjningshem ”bara” så där?
        Om hon var negativ innan hon åkte in på hemmet så borde ju även nästa prov varit negativt.
        OM hon nu är 21 så är hon ju myndig sen 3 år tillbaka och borde ju få bestämma lite själv.
        Ska hon bo i egen lägenhet när hon kommer ut i höst? Har hon nån sysselsättning ordnad?
        Jag KAN inte hjälpa men att ha haft mycket med folk i beroendesvängen att göra så väcker det många frågor
        Ursäkta för det men jag är tyvärr sån

  18. Åh Madde jag saknar ord för det du skriver, jag hyser en enorm beundran till dig som kvinna! Vilken ängel du är. Jag hoppas er stors tjej har ett hem och en familj för alltid hos er❤️ Jag önskar henne allt gott i livet och att ni alla får njuta av en skön midsommar ihop. Du är verkligen en förebild för oss alla! Sluta aldrig vara du och sluta aldrig göra det ditt hjärta säger. Kram till hela familjen❤️

  19. Mina tårar rinner utmed kinderna….. jag vet precis vad ni går igenom känslomässigt. Har själv gjort detsamma för en tidig flickvän till min son som inte heller hade föräldrar som hade kunskapen om att vara föräldrar. Hon blev och är fortfarande som en dotter i familjen och det mest glädjande är att hon mår bra idag, är stark i sig själv och har byggt upp en bra självkänsla. Utbildat sig och fått ett bra jobb och ett bra liv. Men gudarna ska veta att det var en kamp under flera år. Ni är helt beundransvärda , med så stor familj och ändå har hjärta över till att ta henne under era vingar. Det är inte bara words, det är handling som kommer att ge henne en helt ny förutsättning till ett bra liv ❤ Ni är sanna medmänniskor! Tragiskt och skandalöst att samhället väljer att glömma bort /skita i dessa barn. Finns så många av dem. Ni får en guldstjärna i himlen 🌟

  20. Åh madde jag blev så otroligt berörd av det du skrev, jag grät floder, så fruktansvärt att hon stackars lilla flicka ska behöva vara med om allt hemskt hon har behövt utstå, hon har inte valt att bli till hon har inte valt att ha det så här, o tack madde för allt du gjort o gör för henne, att du ger henne kärlek o trygghet, att du o din familj finns för henne, så fantastiskt fint gjort, du har ett hjärta av guld o jag önskar att fler va som du, underbara människa,,, hoppas att hon får den hjälp hon behöver o att hon får bli glad o må bättre, hon förtjänar allt gott i hela världen, många kramar till er tack för att ni finns,,

  21. Så hemskt finns inte ord!! Är inte soc till för barnens bästa? Har de ingen koll på fosterhem? Tydligen per automatik blir barnen till missbrukare även missbrukare enl soc. Vilken tur att hon har dig som bryr sig och har ett stort varmt hjärta. Ha en mysig midsommar!

  22. SNälla radera detta inlägget nu direkt! Det är inte etiskt rätt att lägga ut det. Att berätta så detaljerat om denna flickas mycket privata liv och svårigheter. Det är inte OK att lägga ut det. Jag förstår att du säkert menar väl, men det kan bli väldigt fel. Det är lätt för andra i din sons bekantskapskrets att komma på vem det handlar om. Nej, såhär gör man inte. Och om hon gett sitt samtycke? Borde va över 18. Och även så, borde du ändå inte lägga ut detta. Herregud socialen har sekretess av en anledning, så lägger du ut allt på nätet. Och hennes föräldrar? Släkt? Vänner? Vill de att detta ska liggapå din blogg?? Knappast. Nej du som mamma och socionom ber jag dig att ta bort detta inlägg. Säkert väl tänkt när du skrev det, men det är inte lämpligt att publicera.

    1. Hej Sofie! Det är just därför jag skriver det här för att HON vill berätta sin historia! För att HON vill nå ut med hur det kan se ut! Den enda familj hon har är vi, och för din information så hoppas hon nog att hennes gamla familj ska läsa det här också! Hon är över 18, närmare bestämt 21 år snart.

    2. Jag undrar, ärligt och uppriktigt, hur du som socionom anser att det är ett problem att texten finns på nätet? Jag tolkar detta ur olika perspektiv nedan och uppskattar om du vill bemöta mina tolkningar på ett informativt och proffesionellt vis. Jag skriver detta för att jag är intresserad av att vidga mina tankesätt.
      1. Kvinnan vill informera om sin historia och är över 20 år. Hon har inte gjort något fel utan bara haft tråkiga uppväxtförhållande. Hur kan det påverka henne negativ att människor känner till det?
      2. Om vi propsar på att tysta ner och dölja, spär det inte på känslan av skam och att hon ska skämmas över sina familjeförhållanden? Varför skulle hon göra det?
      3. Föräldrarna. Varför ska de skyddas från att behöva stå för sina val i livet? Är isf deras vilja att tysta ner mer värd än kvinnans vilja att berätta om Sin upplevelse av sin uppväxt?
      4. Skiljer kvinnan i textens rätt att berätta sin historia mot tex Anna Wahlgrens barn som istället skrivit en bok?
      5. Släkten. Vad har de med saken att göra? De står väl inte på något vis ansvariga för föräldrarnas beteende? Om de känner skam är väl det deras val men rimligen borde de isf bara känna skam utifrån vad de ev Inte gjort, inte på något vis utifrån vad deras släktingar har gjort. Det är inte deras ansvar.

      1. Jättebra uttryckt!! Det är så oerhört många barn och ungdomar som drabbas. Undrar om socionomen enbart vill tysta ned den bistra verklighet dessa minderåriga lever i? Skammen borde ligga hos myndigheten som ej har haft inblick eller intresse i flickans välmående. Fantastiskt fint av Madde samt familj att hjälpa tycker jag.

  23. Dessvärre är hon en av tusentals drabbade i Sverige. Det är fruktansvärt. Enormt fint av er att hjälpa. Speciellt av dig Madeleine som redan har en stor familj att tänka på. Hoppas att det går bra för henne nu!

  24. Det du har gjort är något helt fantastiskt. Tänk om det hade funnits fler så godhjärtade människor som dig. Tänk så underbart det hade varit. Jag ger dig en stor eloge för det du har gjort. Den tjejen kan vara glad och tacksam för att hon har dig och din familj. Jag önskar henne all lycka i livet.❤

  25. Hej,
    all heder till dig och din familj för allt ni gör och gjort för denna tjej.
    Så fint du skriver och berättar hennes berättelse och så viktigt för att fler tjejer och killar ska känna att det går att få stöd och hjälp.
    Önskar dig och familjen en fin midsommarhelg

  26. Stackars jänta vad hon har behövt gå igenom 😢…Så fint och omtänksamt gjort av er att ta hand om denna flicka så hon äntligen kan få en familj som bryr sig om henne så hon oxå får känna sig älskad ❤Ni har hjärtan av guld ❤❤❤

  27. Det är hemskt att barn hamnar iklämm och vi i Sverige ska va bra på allt. Men tyvärr så finns det många barn som ingen lyssnar på. Fint att hon har er.

  28. sedan jag var pytteliten sett & hört saker som skulle få en vuxen gråta om den hade lyssnat. Barn som gång på gång svikit av vuxenvärlden då de inte blivit trodda & i värsta fall skickats tillbaka till helvetet de försökt komma ifrån. Trösta,lyssna var vad jag kunde göra som barn. Som vuxen har det känns som en oändlig kamp mot väderkvarnar. Någon gång hörde jag en av dessa maskrosbarn berätta att dens räddning var att en, EN vuxen hade sett hen (minns faktiskt inte om det var en tjej eller kille)& det var det som till slut fått den personen få kraft vända på sitt liv & tro på att hen var värld det. Om det enda jag kan göra är att lyssna så ska jag göra det. Oavsett om det är flickan som grät förtvivlat i en gunga för att hon levde gömd under dödshot från sin egen familj, han som var dörädd sin pappa som misstänktes förgripit sig på syrrorna,hotat & skrämt dem,nekat dem mat & varmt vatten men soss tyckte det var enkelt placera han där då mamman dog,eller 12 åringen som undrade om Gud ens skulle välkomna dem i himlen om de dog då ingen annan ville ha dem. Jag har sett barn som jag gråtit många tårar över för vi inte kunnat ge rätt hjälp när samhället svikit. Sett nära duka under för droger osv. Men oavsett hur ont det gör kommer jag fortsätta,lyssna,försöka & slåss mot de jäkla väderkvarnarna. För varje barn har rätt till det. & att bli hörda…

  29. Så fantastiskt fint gjort av er <3
    Min pappa och hans fru (och mina 2 syskon) tog in ett fosterbarn 1dag/vecka och 1helg/månad för att avlasta hennes pappa efter att mamman dött av missbruk. När pappan några månader senare dog av missbruk så tvekade de inte en sekund och flickan bor nu hos dem på heltid sedan 2år. Nu börjar hon bli en ”vanlig” 7åring som inte behöver oroa sig för allt hela tiden. Fortsätt göra det ni gör, ni är fantastiska <3

  30. Tårarna rinner och jag tänker ”fy faaan” så jäkla förbannad och ledsen ja blir på att läsa detta och hur är de möjligt att det får gå till såhär?

    Samtidigt tänker ja ”vilken underbar familj ni är”, som ni kämpat!
    All kärlek ni visat/ visar måste ju precis som de står i de fina brevet va underbart för Angelica att känna!

    Jag blir helt jäkla tom inombords för ja kan som sagt inte fatta hur fasen det får gå till såhär, det värker i ens hjärta!

    Största kramen till Angelica ❤️

    Och Madde med familj, ni är HELT fantastiska allihopa ❤️
    Kramis

  31. Otroligt varm och god människa du är,jag sitter just nu i nästan samma situation och du fick mig att bestämt ta striden för våran unga kille som är våran härliga kille hemma hos oss.Föräldrar som motarbetar och tänker på sig själv hela tiden.Jag har legat lågt fram till nu pga killens mående och inte behöva bli utsatt av något bara för att jag lägger mig i.Tack Madde💕

  32. Det du beskriver är tyvärr inte ovanligt. Är skillsmässobarn min pappa fick ensam vårdnad pga av han hade jobb och lägenhet och i och med det behövde inte jag bearbeta den jobbiga skilsmässan och alla bråk mm jag upplevt. Min mamma försökte till och med kidnappa mig och skjuta min pappan men de var inte heller något jag behövde bearbeta då pappa levde under så kallade ordnande levnadsförhållande. Så jag fick hantera alla svek/hot mm bäst ja kunde själv gick sådär blev strulig tonåring. Sociala förstod fortfarande inte att jag hade saker att bearbeta utan valde sätta mig på behandlingshem för tonåringar som inte kunde sköta sig. Och det jag hade varit med om skulle ja glömma och inte prata om var ju gammal skit varför rota i det?

    Själv var jag ett barn och förstod inte själv vad jag behövde och kände att jag blev straffad genom bli tagen från min familj men fattade inte varför. Straffade ut mig i nian och fick flytta hem började umgås med fel folk men lyckades gå ut nian och gymnasieT sen gick det snabbt utför. In och ut på psyk men aldrig någon riktig hjälp utan bara piller. Tillsist sa psyk rakt ut till mig” vi har ingen hjälp att erbjuda dig då du är ett hopplöst fall, du kommer aldrig få ett bra liv”. Då var jag 40 år. Man får inte säga så till någon. Tillslut fick jag privat hjälp tack och lov äntligen någon som förstod att jag var inget hopplöst fall.

    Idag lever jag ett liv utan ångest/missbruk/självskadebeteende. Har ett bra liv och älskar livet. Gjort upp med mitt förflutna och mår riktigt bra. Men jösses så många år/behandlingar/vård det tog innan jag fick rätt hjälp och någon lyssnade på mig och gav mig hopp och som inte såg mig som ett hopplöst fall. Tänk om jag hade fått hjälp direkt så många år av lidande jag sluppit men samtidigt är det mycket jag inte skulle vilja ha ogjort för min resa har gjort mig oerhört ödmjuk och förstående för andra människor och lärt mig att aldrig ge upp på en människa hur jädra nere i skiten någon är.

    Skönt du vågade lägga dig i och finnas där för henne, heder till er som lägger sig i och hjälper de som ingen annan har. Vet inte hur många jag mött som sagt vi såg hur svårt du hade det som barn! Ja ha men varför gjorde ni inget då? står till och med i mina sjukjournaler som barn att jag inte mådde bra psykiskt men aldrig att någon valde gå vidare för jag bodde ju med min pappa som levde under ordnande former, man kan fara illa trots det att aldrig få prata om jobbiga saker som sker är ochså en form av inte ta hand om sitt barn på bästa sätt.

    Hoppas allt löser sig och att tjejen får den hjälp hon behöver så hon kan få ett bra liv trots allt

  33. Det finns givetvis en annan version av denna story också och det är socialtjänstens version. Givetvis hamnar man inte på behandlingshem i åratal av ett enda positivt drogtest.
    Det finns mycket info i den här berättelsen som vi inte har tillgång till.
    Det är fint att familjen har engagerat sig i kvinnan.
    Men sluta svartmåla socialtjänsten som om det vore IS eller nån annan terroristorganisation som existerar endast för att förgöra folk.

    1. Det finns en version som inte ens finns!!!??? Trots utsago från den här tjejen till kontaktperson på socialen upprepade gånger så har man valt att inte tro på henne. Hur kommer sig det???? Och hur kommer det sig att socialen valt att INTE ta med den riktiga storyn i sina papper!?

      Självklart är inte socialen något som du beskrivit det, men i det här fallet så går det faktiskt att jämföra med IS! Det deras missar resulterat i kallas misshandel! Både fysiskt och psykiskt! Det finns ALLTID undantag och det förekommer såklart missar, men mycket i det här är oacceptabelt!

      Det viktiga nu är inte någon form av pajkastning. Idag ser situationen helt annorlunda ut och den kontakt som nu finns med socialen med helt andra människor är bättre. Och socialhandläggaren ser till den här tjejens bästa!

  34. Hej! Nej, jag håller med, det är en sida vi får se och jag jobbar ändå på socialtjänsten. Självklart görs det fel och misstag, vissa vägrar inse sina fel och många far illa av socialtjänstens agerande men att komma in på behandlingshem idag i Sverige är inte det lättaste. Dom som ber på sina bara knän får inte komma in, det finns inte plats, det finns inte resurser mm. och jag tvivlar starkt på att hon kommer in på en låst avdelning om hon inte har ett ganska grovt missbruksproblem. Nu kan det vara olika från kommun till kommun men man brukar börja på öppenvården och gå och lämna otaliga urinprov för att se om man har narkotiska preparat i kroppen. Vissa sitter i i veckor. Där tror jag det ligger nått lurt bakom. Sen tvivlar jag inte ett ögonblick på ditt stöttande och din hjälp och den är värd guld.

    Det finns många fosterhem som är det bara pga pengarna. Man tjänar mycket och då pratar vi just mycket pengar som fosterhemsfamilj. Jag har ingen procentantal som visar hur många av hemmen som är lika illa ställt med som stället barnet tas ifrån. Både missbruk, och övergrepp av olika karaktär finns. Det råder brist på fosterhem så man är glad över alla som vill bli det.

    Du är värd allt Madde och det du gjort/gör men jag tvivlar starkt på det här
    med det icke befintliga missbruket. Tyvärr. Det finns så många som behöver plats att jag har svårt att tänka mig att man sätter in en icke missbrukare på institution för avvänjning och tolvstegsprogrammet för det är ett tungt program. Jag hoppas ändå att flickan snart får det så bra som hon förtjänar, som alla barn förtjänar. Ett bra liv med mycket kärlek och trygghet.

  35. Tack för att ni finns för denna tjej♡♡♡Ni är helt fantastiska!!! Man blir helt tårögd, ni försöker hjälpa,stötta och förändra denna flickas liv till det bättre. ”Rädda ett liv, och du räddar hela världen”. Många kramar och önskar er en fin misdommar♡

  36. Usch vad hemskt. Jag får ont i magen när jag läser, samma känsla som när du beskrev hur du kände när du såg på teve vad som händer omkring oss.
    Ingen människa ska behöva ha det så illa. Hela skyddsnätet är ett skämt, såå mkt som inte fungerar.
    Jag har som fru/plastmamma till min mans barn massa skit med deras mamma så jag vet.
    Hon blir ständigt orosanmäld från olika håll men ingenting blir bättre och ändå ska vi skicka dit barnen….
    Hoppas på bättring för er del.
    Kramar

  37. Kära fina Madde. Åh va jag önskar att det fanns fler människor dej och din familj. Ni är helt fantastiska. Blir så glad att du tar upp detta med maskros barn, vi får dock inte glömma de mörkertal av dessa barn som finns. Detta är ett ämne som borde tas upp mer. Och som maskros barn själv så blir jag rörd av glädje för att denna flicka du berättar om funnit en sådan fin familj som er, blir även så enormt ledsen då jag vet va hon går igenom. Tack för att ni finns för just henne, tack för att du tog upp ett sådant viktigt ämne och tack Madde för att du kämpar. Känner inte dig men fan Madde va mkt du gör för många genom att skriva detta. Glad midsommar på hela familjen 💕

  38. Till alla er som hatar socialtjänsten. Ska vi lägga ned myndigheten och låta folk klara sig själva eller hur tycker ni?
    För övrigt kostar det kanske mellan tre till femtusen per DYGN att ha folk på behandlingshem. Ni kan ju inte på fullaste allvar tro att kommunen betalar detta endast för att djävlas.

    1. Ju mer jag tänker på det här ju mer fundersam blir jag. Det ÄR svårt att få plats på behandlingshem. Det ÄR dyrt. Men fundera på om det inte ligger nåt mer bakom?
      Socialtjänsten kan bete sig vidrigt i många fall, det vet jag av erfarenhet men samtidigt har de faktiskt också många gånger hjälpt. De ÄR inte till för att förstöra fast man i vissa enskilda fall kan undra över vad de gör.
      Madde skriver att socialtjänsten utelämnat vissa saker. Jag undrar VEM som gett Madde tillgång till flickans handlingar? Det måste väl vara flickan själv för normalt ska ju SOC inte lämna till utomstående.
      Jag TYCKER det är bra att du engagerar dig Madde, stor tumme upp till det.
      Men jag tror ändå inte att flickan behövt vara i ett 12 stegs program om inte nån ansett det behövas. Det är missbrukare som går de (dyra) behandlingarna så nånstans längs resans gång har hon ju måst vara positiv i sina tester. Och det tas inte bara EN test. Har de t ex permission brukar de ta tester när de kommer tillbaka. Gör se inte detta är det nog ett väldans konstigt behandlingshem och det borde synas i sömmarna i så fall.
      Jag undrar OM du kunde berätta lite om hur det kommer att se ut för henne i höst.
      Om du har lust.
      Än en gång
      Lycka till

  39. Kära Madde!
    Vilken underbar fantastisk kvinna du är. Otroligt pågångsmod, beundrar dig merän du kan ana. Läste Angelicas tack brev till dig. Är rörd till tårar. Det behövs verkligen i denna värld vi lever i kvinnor som du. Ta hand om dig själv, och alla dina. Läser alltid din blogg, kommenterar dock inte så mycket. Kram från Skåne och Helena
    LYCKA TILL VIDARE

  40. Fantastiskt att ni ställer upp för tjejen!
    Önskar henne allt gott.
    Men att bli satt i 12-stegsprogrammet p.g.a. ett enda positivt test?
    Nej nej nej! Så går det inte till.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..