Man vill lura sina barn?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 3 minuter

Appropå mitt inlägg igår – Skynda långsamt – låt barnen få vara barn!

Så fick jag en kommentar läs:

Det där är svårt, som så mycket annat… Barn är inte dumma. Om man som förälder smäller i sina barn att de ALLTID är jättefina (även om man såklart tycker det) och ALLT de gör ALLTID är helt perfekt så ser de säkerligen igenom det ganska snart. Jag kände aldrig någon glädje över att komma hem till mina föräldrar och tala om att jag lyckats bra på ett prov, för de berömde en femma och en trea precis lika mycket. Allt jag ritade var ”jättefint”, men jag hade väl egna ögon i skallen…?? Och rita har jag ALDRIG kunnat, det har liksom bara varit att konstatera. Och om jag kanske gjort mål i innebandyn och fick en peng, så fick även brorsan en peng för att det inte skulle bli orättvist. Okej, så speciellt var alltså mitt resultat…
Jag tror man ska passa sig för att berömma sina barn i alla lägen. Inget personligt mot dig Madeleine, men för att vi nu är i din blogg, ”Såklart du är fin – du är alltid fin!”. Tror inte man behöver vara speciellt gammal för att förstå att ”Mamma säger så just för att mamma är mamma, sen spelar det ingen större roll om jag kammar mig ’mitt finaste’ eller om jag räcker ut tungan”. För barnen själva är ju inte blinda, de ser en tydlig skillnad i sitt utseende om de kammar sig ”sitt finaste” och om de räcker ut tungan och båda är fasen inte lika fint… Sen ska man ju såklart aldrig använda just orden ”ful”, ”dålig” etc, men säga att ”Du kan faktiskt rita finare om du koncentrerar dig” eller kanske påpeka hur EXTRA söt tjejen blev när hon kammat sig ”sitt finaste”, så att man känner att det är värt att anstränga sig.
Man vill lura in sina barn i en värld där ”insidan spelar störst roll”, men tyvärr ser inte världen ut så alla gånger, och speciellt inte för barn som kommenterar det de ser och hör utifrån sitt oftast ganska enkelspåriga sätt att tänka. Snarare försöka lära barnen att alla inte är bra på allt men huvudsaken är att man gör sitt bästa, och att man aldrig får säga att något/något är fult för man gör kompisarna ledsna då.

Cilla.

Och nu MÅSTE jag svara för Cilla det du skrev oroar mig mer än någonsin.

Som mamma vill man ju alltid få sitt barn att må bra. Och det spelar kanske ingen roll om man får ett G eller MVG på engelska provet, oavsett så är det superbra i en mammas ögon. Men observera men, så ska man inte lura sitt barn. Och jag tror eller vill tro att alla föräldrar lär sina barn att även vara självkritiska, även det är nyttigt.

Men nu handlade detta om min treåriga dotter och hon ska INTE behöva ha denna känsla av att känna sig värdelös och otillräcklig. Vid treårsålder bör varken flickor eller pojkar bryta ihop för att de känner sig dåliga på att rita eller räkna – det är fel! Och även om de inte är blinda och faktiskt ser skillnad i spegeln så har ett barn i den åldern inget att referera till. Vad är ful? Vad är söt? Även om barn inte är dumma och förstår mer än vad man ibland tror.

Och lurar barnen in i värld där insidan spelar störst roll är precis vad man ska göra! För någonstans är det väl ändå det som räknas? Insidan! Man formar sina barn från början – grunden är den viktigaste. Att lära barnen något annat vore galet. Med utvecklingen kommer sedan livets alla stolpar. Och tro mig barnen hinner att se världens dystra verklighet. Men visst kan man inte vara bra på allt – eller det kan man visst!

Jag lär mina barn att inget är omöjligt – vill man så kan man!

Sen får barnen givetvis själv välja vilken väg de vill gå och oavsett så kommer jag vara där…

Skynda långsamt…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Och låt våra barn få vara barn. Jag blir så ledsen och ärligt talat orolig för vart det ska sluta. Våran välfärd och barnens framtid – vad händer? Ska inte lägga ut nån moralpredikan kan väl inte kalla mig själv för moralkärring.

 Det började för några dagar sedan. Engla-Freja stod framför spegeln och borstade håret ”mamma är jag fin?” Såklart du är fin mitt barn – du är alltid fin. ”Gahhh jag är ful, det blir fel” . Plötsligt blir hon tokig och skriker rätt ut, men snart övergår det i tårar. Men va? Kändes inte likt Engla-Freja att varken säga så eller bli så ledsen. Micke tröstar. Senare på kvällen så ritar vi. ”Mamma tycker du jag ritar fint?” Du målar alltid fint lilla gumman. Ännu en gång kommer humöret fram och hon skriker rätt ut och blir jätte ledsen. ”NEJ jag kan inte rita, det blir fult!” Hm? Efter mycket tårar och en mängd försök att få Engla-Freja att bli glad igen så berättar hon för pappa Micke att barnen på dagis säger att hon inte kan rita fint och att hon är ful. Men va faan! Okej barn kan vara elaka men i den här åldern? Hon är faktiskt bara tre år. Barn kan retas men när komplexen går så här långt ner i åldern då är det något som är extremt fel.

Vad lär vi våra barn? Det gav i alla fall mig en tankeställare. Jag ska nog tänka mig för i fortsättningen, inte klaga så mycket över att jag fortfarande inte kommer i mina favoritjeans, och ja har jag en dålig hårdag så skit samma då.

Engla-Freja berättade också att hon tyckte det var svårt med siffrorna på dagis – för hemma kan hon minsann. Och ärligt talat, vad är det för fel på dessa morsor som slaviskt MÅSTE få sina barn att rabbla alfabetet när de inte ens har hunnit fylla tre, eller kanske tom. läsa och skriva. Visst man blir otroligt glad som förälder när ens barn utvecklas tidigt och snabbt (jag vet jag har sådana barn) men om inte alla gör det så är det väl ingen katasrof?! Låt barnen få vara barn så länge de bara kan och vill.

Så idag ville jag ge Engla-Freja lite självförtroende och självkänsla. Vi skulle rita och räkna på ett rolig och lekfullt sätt. Och hon lär sig om hon vill. Huvudsaken är att hon känner att hon gjort något fint som hon kan vara stolt över. Vi ritade siffror som vi klippte ut och färglade och satte i en ram och även den målade. Och ni kan gissa om hon blev glad. ”Mamma du är så underbar, jag älskar dig”

tavla8.jpeg 

tavla7.jpeg

tavla6.jpeg

tavla5.jpeg

tavla2.jpeg

tavla3.jpeg

tavla1.jpeg

tavla4.jpeg

Numera har lillsnörpan en ny fin tavla på sitt rum (som även lillebror gillar då han krypt ner i Engla-Frejas säng) och hon har lärt sig färgerna samtidigt som siffrorna sitter mer än säkert nu.

Hurra!

Alltid en god morgon!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Vaknar på morgonen ovanligt glad, utvilad och fräsch. Visst är det gött när man har en sådan dag, när allt börjar bra. Inga sura miner. Kanske skulle fira med en kopp kaffe.

Hoppas ni fick en lika god morgon!

När Adam blev sjuk…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Jag minns det som igår. Det är snart ett år sedan Adam insjuknade i mystiska frånvaroattacker. Det som började med ett Adam satte i halsen men som visade sig vara något helt annat. Läs HÄR en fredag den 13e jag sent kommer att glömma.

Usch vilken hemskt jobbig tid. Jag gravid med tvillingarna och allt med Adam som snurrade. Grät mig till sömns varje kväll, och alltid rädd för vad morgondagen hade att bjuda på. Och tanken på att jag faktiskt räddade livet på min lilla Adam börjar sjunka in. Hade jag inte agerat så hade han kanske inte funnits här idag eller han hade inte det. Jag kommer ihåg hur ambulanspersonalen pratade med mig och förklarde min insats, men jag fattade inte då. Inte förens nu egentligen, jag har räddat livet på Adam.

Adam mår idag bra. Vill inte säga något (för då kommer väl skiten tillbaka) men han är lika pigg som vilken annan tvååring som helst. Kanske lite mera försiktig.

Åhhh mammas hjärta JAG ÄLSKAR DIG…

IMG_6755-grrey.jpg

Foto Pernilla Asplund

Katrin Zytomierska säger…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

”Det finns en helt naturlig behandling som lyfter tuttarna. Gissa vem som varit på den behandlingen idag. Moi!”

Madde säger…

Men vad väntar du på? Berätta mer!

I ett tidigare liv…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Jag är lite kluven i denna fråga. Finns det ett liv innan eller efter? Hm? Något säger mig att det måste ha varit så eller är så. Många gånger har jag fått deja vu, ni vet känslan av att man upplevt något förut. Kan kännas otäckt. Jag vet specifikt en gång när jag var liten. Vi skulle semestra på Bornholm med familjen. Aldrig hade vi varit där, men ändå visste jag vart torget låg och hur det såg ut. Och ja jag vet det låter helt tokigt!

Deja vu är franskt och betyder ”redan sett” och detta fenomenet verkar förekomma ganska ofta. Mer än 70% av befolkningen har upplevt det nån gång. Fenomenet förekommer också som ett av symtomen vid epilepsi engagerande tinningloben. Men även under perioder i livet då man sover dåligt och är trött under dagarna, kan deja vu uppkomma flera gånger dagligen. Deja vu kan vara ett tecken på intelligens men värst av allt det kan också vara ett tecken på schizofreni. Jaha så jag är inte galen trots allt eller är jag det? Kanske bara trött!

Hur som helst. Mina funderingar uppkom av ett samtal jag hade med en av mina tjejer idag. Hon har minsann listat ut det hela. Hon har en son 6 månader gammal som ALLTID håller sig i. Oavsett hon ammar honom (då håller han hårt i mamma) lägger honom i spjälsängen ( då håller han i spjälskyddet) lägger honom i vagnen ( då håller han i vagnkanten) eller sätter honom i bilstolen (för då håller han sig i bältet) kort och gott grabben håller sig i. Hon har nu en teori. I sitt tidigare liv så måste han ha slagit ihjäl sig och därför håller han sig i stenhårt nu. Hahaha… ja och anledning till att han drar sig själv i håret beror inte på att han har mycket hår nej, mer pga att hans tidigare fru i hans tidigare liv var en jäkla skata!

Kan det vara så? 

 

Tisdagsnatt…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Har fått rycket. Käftsmällen gav mig lite jädrar anammat så nu jäklar blir det ordning och reda på torpet – eller ialla fall i garderoben. Det tyst och skönt, alla sover. Det är nu jag har min tid. Det dumma är att jag både är morgon och nattmänniska. Känns som en ganska dum kombination. Blir jobbigt i längden om man ska vara vaken nästan dygnet runt liksom. Fast nu är jag nog mera nattmänniska. Tvillingarna har lärt mig gilla nattbestyr. Skrev jag gilla? Aldrig mera ska jag klaga över sömnlösa nätter. Snart är dom inte längre bebisar, lilla C och stora C.

Tanken på att jag faktiskt är tonårsmorsa snart gör mig lite illa till mods. Jag tonårsmorsa? Men fattar ni, det går ju inte! Jag är ju inte vuxen själv liksom, eller är det som de säger, man är inte äldre än vad man gör sig? Kanske är jag vuxen, börjar närma mig gammal? Shit! Alltid har jag skrattat åt dom som har komplex inför att åldras. Man pratar om trettioårs kris HAHAHA! Men ja jag kan nog börja förstå dessa stackars krakar. Siffrorna spelar mig ingen roll, men att bli tonårsmorsa låter lite old! Majgadd! Tanken på att jag kan bli farmor om några år känns låååångt borta. Victor ska INTE bli ung pappa – inte för att jag inte vill (inget fel på det!) men gossen min har andra planer. Och han är fast besluten om att inga barn skaffa förens han är vuxen. Tack min son – för morsan vill inte bli gammal.

Måste nog ta mig en funderare – vad är gammalt?

Stänger in mig i garderoben igen och hoppas på att snart komma ut, för då kommer lilla C som numera är stora C att ropa på mig…

IMG_6722-color.jpg

Foto Pernilla Asplund

Så jag hittar hem…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Ska jag ut och slira? Ja det ska jag visst – utan att komma bort! Min kära make verkar vara orolig över att jag inte ska hitta hem. Hahaha… Var inte orolig mitt hjärta!

gps.jpeg