Sådant som får människan att tänka…

Är livet, verklighet och känslor.

Imorse vaknade jag med ett ryck. Skynda upp ur sängen och slängde på mig kläderna för att skynda iväg till jobbet. Det var mörkt ute och staden sov fortfarande. Kände mig på uselt humör men det milda vädret som smekte mina kinder på vägen ner till bilen fick mig ändå att le. Längtar så efter våren, ljusare dagar och utomhuslek.

Bättre blev det när jag träffade mina arbetskamrater. Det är arbteskamraterna som gör att jag längtar efter att få gå till mitt arbete. De ger mig energi att ladda om batterierna. Hur mycket jag än älskar att vara hemma med min familj så skulle jag aldrig vilja vara hemmafru. Jag började städa vårat vardagsrum på jobbet, samtidigt så lyssnade jag på en intervju med Lars Weiss på tv4.

Lars Weiss är en svensk journalist och författare. Han har varit chef på tv4 och arbetat på sveriges television. Lever tillsammans med nyhetsankaret Anna Lindemarker som man med all säkerhet känner igen från tv4. Lars Weiss har skrivit en bok som heter ”I saknadens tid”. Den handlar om sorgen över att begrava sitt barn.Han förlorade sin son Jonas som var diplomat han blev endast blev 33 år gammal.

Att förlora ett barn måste vara det absolut värsta som finns, det är min mardröm. Hur orkar man sörja ett barn, hur överlever man?

I intervjun så berättar Lars att han bearbetat sorgen genom att lära känna sin son bättre genom att resa i sonens fotspår. Besöka platser han varit på, träffa hans vänner och ”leva hans liv”. Det var fängslande att höra.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att beställa boken, krama mina barn och tänka att det här ska jag alltid komma ihåg – barnens kramar.

 

  1. Det sista du skrev… Kärlek♥

    Tydligen så är jag tremening med Victor!
    Blev så super överraskad när jag fick veta det…

  2. Jag börjar med att säga hur innerligt glad jag är att återigen få se er i FA 🙂 Jag njöt verkligen av eran härliga familj å inser hur mycket jag längtat efter detta program.
    Att återigen få höra Maria W:s härliga värmländska och stifta bekanstskap av en till härligt stor familj är lika roligt 🙂

    Jag såg L Weiss på Nyhetsmorgon och man blir verkligen berörd. Boken blir ett måste att läsa.

    Ha en underbar kväll och var rädda om er. Kramar

  3. Jag älskar verkligen att ni är med i ”Familjen Annorlunda”. Ni är den bästa familjen i programmet. Ett plus är att Viktor är snygg. Jag och han är lika gamla. Tyvärr så bor vi så jättelångt ifrån varann.
    Älskar din blogg btw.

  4. Hemska tanke. Jag kan bara tala för hur det är att förlora ett syskon. Jag förlorade min lillebror när jag var 6 år, han 4 månader. Något jag kommer få bära med mig resten av mitt liv och har vakat över mina egna två små som en hök innan de passerade 6 månaders ålder. Min mamma tog bortgången jätte hårt och påminns dagligen, men hon har gått vidare, hon hade ju inte så mkt val även om stunden då var bland det värsta jag varit med om. Ta hand om er!! Fast man inte ska så tänker man ändå tankarna, vad händer den dagen jag förlorar de som står mig närmast..
    Ses i rutan på månd. 🙂 Kram Jennie

  5. Min mans syster gick bort bara ett kort tag efter att jag träffat honom. Jag var redan gravid och med alla dessa hormoner i kroppen fick jag se en hel familj sörja sin syster, sin dotter och sitt barnbarn. Det var vidrigt för mig att gå igenom men det är ingenting mot vad dom själva gick igenom.
    Att se min svärmor sänka askan ute i havet är ett minne jag alltid kommer bära med mig. Hon var bokstavligen talat tvungen att släppa taget om sin dotter.
    Nu i februari är det 4 år sedan hon dog. 14 februari hittades hon och varje ”Alla hjärtans dag” är pest att gå igenom, snart är det dags igen. Precis som när människor på olika tider genom året uppdaterar om ”oj, idag är det fredag den 13e” (dagen hon dog).
    Självklart får det en att tänka extra mycket på risken att förlora sitt barn. Man ska verkligen ta vara på varje stund. Alla härliga stunder är minnen som man alltid bär med sig, och om någon händer så kommer dom minnena vara extra mycket guld värda.

  6. Jag och min sambo förlorade vårt första barn i december -11.. Saknaden och tomheten går inte att beskriva. Hon dog i min mage i v 39+2. Man ser världen med andra ögon efter det och uppskattar allt mer. Men att behöva begrava sitt barn gör så ont att orden och tårarna inte räcker till! Kram

  7. Ja, ibland behöver vi påminnas om att verkligen vara tacksamma för det vi har. Att lära sig leva med vetskapen om att ett av ens barn kanske inte får bli vuxet förändrar hela livet…det är svårt att hitta en balans som gör att skräcken inte tar över hela livet, men sen Leopold kom har jag blivit så mycket bättre på att ta vara på allt det fina i livet.

  8. Ja, det är verkligen det svåraste som finns… Det värmer i mitt hjärta att du tar upp ämnet i din blogg. Det får mig att känna att det finns många som förstår.

  9. Jag fick en pojke för snart 6 år sedan som var väldigt sjuk redan vid födseln, han hamnade i respirator och det fanns inget att göra och läkaren bad oss avgöra om vi skulle låta honom somna in. vi sa nej och han flögs fem dagar gammal till uppsala och de visste inte ens om han skulle överleva resan men det gjorde han och han kämpade för sitt liv och han är idag en helt frisk liten kille! Han var med i tv programmet sjukhuset, första säsongen avsnitt ett, två och tre tror jag…pojken från karlstad. För 6 månader sedan fick han en bror med samma utgång men han föddes med handbok och läkaren visste vad han skulle göra så båda våra söner finns hos oss idag!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..