Förhållande, kärlek och familjeliv.

Hur får man egentligen kärlekslivet att fungera när man har en familj? Man ska dessutom göra karriär, vara en god vän och hinna med sina egna intressen. Jag har många gånger undrat hur andra får ihop det? Eftersom jag själv har haft ganska trasiga kärleksliv så måste ju mina tidigare förhållande varit ganska dåliga.  Jag är uppvuxen med båda mina föräldrar, de var gifta i 40år och jag hörde dom aldrig bråka, inte en enda gång.

Nu får jag frågan själv ”hur kan ni vara så lyckliga?” Äntligen har jag lyckats, vi ser kära och glada ut och jag skulle aldrig kunna älska en annan man så mycket som jag älskar min kära Mikael. Det kan inte varit på riktigt innan, jag trodde jag var kär föralltid men var inte det alltså? Jag ville ju ha det sådär bra och perfekt som alla runtomkring mig. Alla var så äckligt lyckliga, men inte jag.

Nu vet jag att det inte handlade om känslorna, jag hade aldrig behövt tvivla på dom. Hur konstigt det än låter och hur oense vi än har varit så kommer mitt förflutna alltid vara en del av mig och det älskar jag. När jag var 15 år så blev jag förälder, tillsammans med någon som jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Så blev det inte, det tog slut innan det ens hade börjat. Men vad visste jag om livet, förutom det jag trodde? Jag ville ändå tro på att jag skulle träffa min livskamrat och att det skulle vara sådär perfekt.

Med toner från Frankie goes to Hollywood så uppenbarades kärleken till the power of love. Nu äntligen, fan så bra det var! Och det var det också om det inte hade varit för svartsjuka, svärmor, och förhållandeprestation. Svartsjukan kom antagligen av osäkerhet, svärmor brydde sig säkert av välmening men för mycket och förhållandet skulle vara för bra helt enkelt. Efter många misslyckade försök så kändes perfekt bara som ett påhitt.

Jag var kär i kärleken ett tag tills jag gav upp. Mycket hände i mitt liv och jag slutade tro…

Det var då det kom, något som jag inte vågade berätta för någon om. Om jag berättade för någon och trodde på det för mycket så skulle det säkert rasa igen. Då insåg jag att kärleken inte behövde vara så perfekt och att uppvaktningen inte betydde mer än vänskap. Ett halleluja moment för en ”rosa dröm”.

Det är klart man bråkar, gråter, skrattar och älskar så är det bara. Man borde påminna varandra om att inte tappa bort sig själva. Jag tror nyckeln till ett hälsosamt och lyckligt förhållande är respekt och frihet. Jag tror många familjer går isär pga av onödigt vardagstjaffs och att allt hela tiden måste vara så perfekt.

Trots Salvador Dalis Surrealistiska och bissara konst så hade han nog rätt om vissa saker ”Have no fear of perfection – You´ll never reach it”