Vi pratade om graviditeter och hur lurad man kan bli av dom. Man längtar och försöker bli gravid, överallt ser man hur lyckliga alla blivande mammor är och hur vackert det är. Pappan är den absolut bästa tänkbara i situationen, han skämmer bort magen och gör allt för sin kvinna. Men verkligheten säger något annat, man står där gravid och eländig och mår skit!? Känner sig inte alls lycklig och vacker, och pappan är inte sådär gullig som på film. Den ena obehagliga känslan efter den andra kryper igenom kroppen och man förstår inte hur man någonsin ska klara alla dessa 40 veckor. Frågar någon så är allt bra. Och behöver man inte så kan gärna gömma sig hemma i soffan där ingen ser en.
Det känns som om det är lite ”fult” att prata illa om sin graviditet. ”Åh vad vacker du är och magen är så fin” Mm säger man och brer på ett fejkat leende men egentligen kanske man skriker inombords jag vill inte ha ungen och inte magen heller! Ja jag har känt så, det har jag faktiskt. Det var så fruktansvärt jobbigt och jag valde att inte berätta det för någon. När min bebis sen äntligen kom så fick jag otroligt dåligt samvete när jag höll den i mina armar för första gången. Hur kunde jag känna så här?!
Man borde lyfta fram känslorna som kan välla upp när man väntar barn. Det är inte alla gånger som glädjen sprider sig över de förväntansfulla föräldrarna. Man är inte sämre för att man mår dåligt, det viktiga är att man kan prata med någon om det. Jag var ensam i det och skulle gärna velat haft förtroende för någon som jag kunde prata med. Är det någon som känner igen sig?
Innan allt bebisgos idag så laddade jag med lite energi. Det behövs inte mycket för att känna sig lite piggare och gladare. Någon som får en att skratta är alltid ett säkert kort. Min brorsdotter Linn fick stå för underhållningen, då är leendet inte långt borta 🙂
♥
