Nu sätter vi punkt och vänder det här till något bra!
God eftermiddag!
Sista veckan innan allvaret drar igång på riktigt. Med skola och allt vad det innebär. Tre av barnen ska börja på skola i Linköping, EmmyLou ska börja i förskoleklass på en ny skola och Mathilde ska börja i förskolan. Barnen kommer att gå på fem olika skolor. Det låter kanske inte klokt 😅 Men vi gör det som känns rätt för barnen och om det innebär att vi måste pussla ännu mera så gör vi det.
Vi kommer aldrig tumma på barnens välbefinnande och deras drömmar och vilja. Och det här känns bra för barnen.
Imorgon ska vi in till Linköping på introduktionssamtal med William. Ska bli roligt att se vart han kommer studera. Han har haft sitt sikte inställt på ekonomi med inriktning juridik hela tiden. Han velar lite på om han ska välja inriktning ekonomi. Skillnaden är väl egentligen att det är lite mera matematik då. Vad som gynnar honom bäst senare i livet beror ju lite på vad han planerar att vidareutbilda sig till på universitet. Han vet bara att han ska fortsätta att plugga, kanske till jurist advokat?
Jag är förundrad över att han är så målmedveten. Men oavsett vad han väljer att göra så kommer vi stötta honom. Det är bra att han kämpar men ibland så får man påminna honom om att inte ha så höga krav på sig själv. Man måste kunna slappna av lite och ta det lite som det kommer ibland.
Vi har ju verkligen inte pressat våra barn till att prestera mer än ”normalt” eller hur jag nu ska förklara det. Jag blir såklart glad om de klarar skolan men för min del så kräver jag inte högsta betyg. Jag vill att de ska följa sitt hjärta, har de drömmar och vill följa dom så ska de göra det. Vet man inte riktigt vad man vill göra så är ju det okej också.
Den 5 september så är det 1 år sedan William blev hotad och senare misshandlad. Helt oprovocerat av människor i skolan blev han misshandlad. Det förändrade hans liv, och även vårt liv. Sedan den dagen har vi fått utstå mycket, för det slutade inte med att William blev misshandlad. Kriminaliteten bland dessa ungdomar är oroväckande.
Det blev rättegång i mars och det blev till Williams fördel eftersom alla de skyldiga blev dömda. Däremot så var det inte så oväntat att de sedan skulle komma att överklaga. Ännu gång så revs såren upp. För så är det, det här är något som William fått bearbeta i omgångar.
När det kommer till barn och ungdomar så ska sådana här saker påskyndas. Men det tar tid, allt tar tid i en process som denna. Rättsväsendet har sina regler att förhålla sig till, allt ska klaffa med utredningar både från polis, socialen. Allt ska undersökas och utvärderas utifrån paragrafer och rättigheter. Det är ju bra såklart, men enligt mig personligen så är stödet för klent för offret, det finns inte tydliga riktlinjer nog för vilket stöd som finns att tillgå eller hur man ska kunna hjälpa den som blivit utsatt. Skolan har inte heller någon bestämd plan för hur man ska jobba, eller rättare sagt det har dom men den är alldeles för otydlig och luddig.
Jag förstår att det kan vara svårt, men det här är inget unikt. (Tyvärr får jag skriva). För våld bland ungdomar och i skolan är ett återkommande problem. Mera resurser och tydligare handlingsplan är något jag skulle vilja se en utveckling på.
I maj så var det dags igen, från tingsrätten till hovrätten som är en andra instans för brottsmål.
Det hela var så otroligt jobbigt för William under första rättegången och nu var han inte bara orolig för att tvingas dra upp allt igen, han var ju även orolig för om hovrätten skulle komma att döma annorlunda. Man vet ju aldrig. Allt var inspelat på video från tingsrätten så William behövde som tur var inte gå igenom den processen igen. Men, det var jobbigt ändå. Väntan efteråt tills man får veta vad de kommit fram till är också tuff.
Jag har inte skrivit om det här på bloggen, vad som hände efter tingsrätten för det har varit mycket att ta in och smälta, och även för William att bearbeta. Men när vi till slut fick reda på att hovrätten gått på tingsrättens dom så var det som att allt släppte. Ja inte allt, men det känns ändå som ett avslut.
Man ska aldrig sluta att tro på rättvisan! Ännu en gång fick William rätt 💗 Och nu ska han få ett avslut på något som pågått under ett år.
William min William. Livet kan ibland ta oväntade svängar, utan att man ens bett om det. Jag hade gärna tagit din smärta för att du skulle få slippa. Och du vet att jag gör allt för dig. Men du är den modigaste och starkaste jag vet, och ur detta går du ännu starkare och kommer vända detta till något positivt. På ditt egna sätt och med din erfarenhet och med din vilja. Mamma älskar dig!
Nu sätter vi punkt och vänder det här till något bra. Kanske kommer William att använda skadeståndet för hjälpa andra ungdomar som varit med om precis samma sak. Han får göra precis som han vill. Jag vill också passa på att återigen säga tack till er som läser bloggen, ni har varit ett otroligt stöd i allt det här. Alla fina meddelanden, blommorna och nallen som någon skickade. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Medmänsklighet och omtanke 💗 TACK!
Om någon går igenom samma sak, eller känner någon som blivit misshandlad och inte riktigt vet vad ni ska göra. Så kan man besöka www.brottsoffermyndigheten.se
Just nu sitter jag här med alla diverse olika papper som måste fyllas i och skickas. Inte roligaste, men skönt när det är gjort.
Imorgon efter vårt möte på Williams skola ska jag träffa våran advokat Ulrika. Hon är en fantastisk kvinna och helt enastående! Känner nog ingen som brinner för rättvisan som hon gör.
Jag träffade henne innan det här hände med William. Och idag är hon inte bara våran advokat, utan en person som jag ser som en vän. Och någon som betyder mycket för oss.
Vad har ni för planer idag?
Ta hand om er!
/ Madeleine 💗
