Jag har tänkt mycket på hur jag ska skriva det här, för livet pågår ju samtidigt. Mitt i allt. Det är inte heller lätt att sätta ord på alla känslor. Ibland vet jag ju knappt själv hur jag känner, så hur ska jag lyckas förklara det i text? Men jag ska försöka, det finns väl inga rätt eller fel.

Vi står i köket och lagar middag. Barnen springer runt, någon bråkar, någon skrattar. Och i just den stunden så tänker jag inte på det. Inte på sjukdomen. Inte på beskedet. Inte på allt det där tunga. Det är bara vi. Och allt är som vanligt.

Eller när vi står vid fotbollsplanen. Fryser lite, hejar, packar väskor, kör fram och tillbaka. Fyller dagarna med saker som alltid har varit vårt liv. Eller hemma i trädgården, när solen tittar fram och allt känns åter igen som vanligt. Och jag märker hur viktigt det är, att få de stunderna där huvudet får vila. Men lika snabbt kan det vända. En tanke, en känsla, och så är man där igen i allt det som är svårt.

Jag har varit nära cancer tidigare. Min pappa. Min bästa kompis. Min mamma. Och nu, ännu närmare. Det kväver mig stundtals. Det är nästan som man hamnar i ett inre krig.

Vi fick för ett tag sedan svar på Mickes PAD-prov som togs i samband med hans operation.Det är hudcancer, typ 3. Det betyder att det är en högaggressiv typ. Det gör ont att skriva.

Men är det något jag håller fast vid så är det vad läkaren sa – att hon tror att de fått bort allt. Och det är där jag försöker stanna. I att våga tro på det. Det är en ”snäll” form av cancer om man nu kan uttrycka sig så, även om den är högaggressiv.

Även om den är ”snäll” så känns det verkligen som att man lägger livet i någon annans händer. Och då måste man ju nästan välja att lita på det som sägs. Även om det känns skört.

Oavsett så har jag förstått att man måste få känna allt. Inte bara vara stark. Jag behöver få bli ledsen. Få älta. Få tänka för mycket ibland. För annars tar det bara en annan väg. Och något som varit svårare än jag trodde, är tiden efter allt detta.

Ni vet att inte bli uppfångad. Att ingen riktigt frågar hur man mår. Att inget stöd liksom erbjuds. Och samtidigt ska man själv vara den som är uppmärksam. Hålla koll. Reagera. Vara vaksam. Det är ett stort ansvar. När man knappt orkar bära sina egna tankar vissa dagar. Och jag märker hur svårt det är att be om hjälp också. Att ens veta vart man ska vända sig. Eller att formulera vad man behöver.

Jag hade önskat att någon bara tog en i handen lite där. Och mitt i allt det här så finns också en så stark vilja i mig. Att göra något för Micke. Att ge honom andrum. Att få ta bort allt det tunga, om så bara för en stund. Men verkligheten är vad den är just nu. Sjukskrivningar. Vardag. Allt som måste fungera. Och det är inte så enkelt. Så istället försöker jag göra det jag kan, här och nu. Hålla hans hand lite längre. Stanna upp i stunderna. Vara nära. Någon gång hoppas jag kunna överraska honom med en resa till Skottland, eller kanske en upplevelse till Emirates Stadium och hans älskade Arsenal.

Det har under en tid varit som en bergochdalbana. Jag inser att mina rader kan låta som sista refrängen på en sorglig ballad. Och det är inte heller min mening, för vi har fina dagar. Skrattar. Lever. Fått positiva besked. Nu ska kroppen scannas på flera olika ställen, minsta lilla avvikelse ska undersökas.

Micke är ofta stark, och frågar någon hur han mår så svarar han alltid att det är bra. Ett standard svar, för att man inte vill vara till besvär, eller bara för att man kanske inte vill prata om det som är lite tufft. Eller för att det känns okej precis då. Och vet ni, jag tycker det är helt okej också. Samtidigt tycker han det är helt okej att normalisera krisen vi befinner oss i. Vi pratar om det, delar med oss för att det känns rätt för oss.

Micke ❤️ Vi gör det här tillsammans. Och det är det viktigaste av allt. Jag är så stolt över dig. Och mitt i allt, så väljer jag ändå att se framåt. Inte för att det är enkelt. Utan för att det är nödvändigt. Att tro på att det finns fler dagar. Fler skratt. Fler helt vanliga stunder i köket, på fotbollsplanen, i trädgården. Och kanske är det just de som bär oss mest just nu…

Ta hand om er, och kramas mycket!

Måndag och studiedag, alla är lediga förutom de barnen som går på gymnasiet. Skönt med en extra dag sådär, man kan dricka kaffe i lugn och ro och ta dagen som den kommer. Om det ändå vore så väl, vem försöker jag lura egentligen? 😂 Det var bara att stiga upp imorse, Deus vaknade i ottan och tyckte ”Glory Glory Man United” med skrikande hög röst passade morgonrutinerna. Kan det kanske vara segerruset och den euforiska glädjen efter gårdagens match mot Liverpool som hänger kvar månntro? Oavsett vad så var den lille gossen på ett strålande humör och det blev hela familjen varse.

Den här värmen som vi blivit bortskämda med den senaste tiden har varit underbar. Och vilket fint Valborgsfirande vi hade. Grillen tändes och årets första kubb spelades. Tänk att värmen direkt får en att bli sugen på grillat, jag ser verkligen framemot sommaren. Hade ni det bra?

Och apropå fint väder, det går så himla fort när värmen kommer. Förra veckan var vi på kyrkogårdarna och gjorde fint och då hade inte träden blivit gröna ännu.

Livia och Deus fick följa med och de tyckte att det blev fint med blommorna.

När jag var yngre tyckte jag alltid att det var lite jobbigt att besöka kyrkogårdar, det förknippades med döden och allt jag var rädd för. Det är nog inte ovanligt att man känner så antar jag. Och när jag sedan förlorade min pappa vid så ung ålder så blev känslan inte bättre. Avskydde allt som hade med kyrkogårdar att göra. Men det har ändrat sig med åren, kanske i takt med att jag accepterat att det är så livets gång är. Och kanske också för att jag blivit äldre, med åldern tar man saker med ro på ett annat sätt. Åtminstone känner jag så.

Det är fridfullt, och fint på kyrkogården. Och när man går förbi gravarna så kan jag inte låta bli att tänka på vilka alla dessa människor var. Vilket liv de levde och deras livshistoria.

Deus hade många frågor till morfar Håkan, när man är snart fyra år så undrar man ju mycket. Och Håkan verkade tycka att det var ganska roande. Efter varje svar så kommer frågan igen ”varför är det så för?”.

Den lilla charmören kan minsann underhålla oss!

Från den ena kyrkogården till den andra, och här gjorde vi fint hos min mormor, morfar och pappa.

Nästa gång vi åker hit ska vi sätta kantstenar runtom blommorna för att rama in rabatten. Och då ska vi plantera lite mera sommarblommor. Pappa skojade alltid och sa att jag skulle plantera blomlökarna åt fel håll så han också skulle kunna få njuta av blommorna. Alltid med positiv humor, in i det sista.

Hoppas ni haft en bra start på veckan. Ta hand om er så hörs vi snart igen. Kramar!

I couldn’t help but wonder… när blev morgnarna min favoritstund på dagen? Jag som alltid varit en nattmänniska.

Men ni vet den där stunden när huset fortfarande är tyst, kaffet är varmt och dagen inte riktigt har börjat än. Jag har börjat smyga upp lite tidigare bara för att få den där stunden för mig själv. Sitta i soffan, slå på teven och bara landa innan allt drar igång. Annars så är ju jag en bokälskare, och när tiden inte finns för att sitta still och läsa så lyssnar jag gärna på ljudböcker.

Hur och helst, jag började titta på en serie häromdagen och jag fastnade på en gång. Love story, det är något med berättelsen om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette som verkligen griper tag. Deras kemi, den där intensiva romansen och allt runt omkring som hela världen tycktes följa. Men mest av allt är det Carolyn som fångar mig.

Hon är så stark. Så självständig. Hon ger inte vika i första taget och det är precis det jag älskar. Det finns något så inspirerande i kvinnor som står stadigt i sig själva, som inte formar sig efter någon annan. Och kanske är det just därför jag inte kunde sluta titta. För det är inte bara en kärlekshistoria. Det är också en berättelse om identitet, integritet och att våga vara sig själv fullt ut, även när hela världen tittar på. Jag älskar den typen av kvinnoporträtt. De som inte ber om ursäkt och de som tar sin plats.

Jag kan verkligen rekommendera er att se den, lägg Love story på minnet. Man kan se den på Disney +

Men jag var inte riktigt beredd på hur starkt det skulle bli att se denna serie. För i slutet så bröt jag ihop. Alltså på riktigt. För er som inte redan vet hur deras historia slutar så kan det verkligen komma som en chock.

Prinsessan Diana, visst minns alla hennes öde. Hela världen stannade upp på något sätt. Och även om hon var en ännu större global ikon så var John F. Kennedy Jr. också en av världens mest omskrivna personer under sin tid. Men ändå så minns jag inte att jag tog in hans olycka på samma sätt. Inte då. Inte som nu. Och inte kan jag minnas Carolyn Bessette. Och kanske är det just det som gör den här serien så stark. Den får en att känna allt igen, eller kanske för första gången.

En liten parantes, helt oviktigt egentligen och har inte med serien att göra kanske men för er som kollar på den här serien så kan jag berätta att enligt Dianas bästa kompis så hade Diana en flört med John F. Kennedy. Han var tydligen hennes älskare under en tid, och den allra bästa om man ska tro på bästa kompisen som skrivit en bok om bland annat detta. Och med närmare eftertanke så förstår jag nog vissa scener i Love story ännu bättre nu. Så helt oviktig är nog inte denna information ändå.

Carolyn Bessette var inte någon offentlig person alls, utan jobbade sig upp inom modevärlden. Hon hade en känsla för stil som inte gick att ta miste på och fick till slut en roll på Calvin Klein där hon arbetade med PR och blev känd för sitt sätt att bemöta människor, sitt lugn och sin självklarhet.

Och alltså 90-talet, det avskalade, enkla men ändå så självsäkra. Carolyns looks genom hela serien, man kan inte sluta titta. Raka linjer, neutrala färger, enkla snitt men med en känsla som är allt annat än enkel. Det är inget överdrivet, inget som skriker. Bara en självklar stil som säger så mycket ändå.

Jag älskar det! Den typen av mode som inte känns trendigt för stunden utan som bara håller. Som känns tidlöst. Lite oversized skjortor, enkla toppar, välsittande byxor. Allt det där som man alltid kommer tillbaka till. Det är nästan som att den där estetiken smittar av sig. Att man själv vill skala bort det överflödiga, både i garderoben och kanske lite i livet också.

Och på något sätt hänger det ihop med allt annat. Serien, känslan, inspirationen. Att hitta tillbaka till det som är enkelt men som ändå betyder något.

Jag är inget fashion girl på något sätt, men jag tycker det är roligt. Och att skapa är ännu roligare, jag började sent i livet och den här blusen började jag sy på förra året. Nu har jag fått inspiration att ta tag i det igen. Mycket just nu tack vare Carolyn. Och när det kommer till identitet och självsäkerhet så är jag helt klar med vart jag står. Jag kommer alltid och oavsett vad följa min magkänsla. Kämpa för det jag brinner för. Orättvisor och barn som far illa är det värsta jag vet. Jag kommer inte heller anpassa mig för att jag är kvinna. Jag får ta plats och jag kommer ta plats. Och det är något jag ofta diskuterar i mina laterala samtal med de som brinner för exakt samma sak.

Kramar 🤍

Söndag och sista lediga dagen innan det är dags för skola och jobb igen. Vi tog en sovmorgon, hade gärna legat kvar längre i sängen men William väckte mig och frågade om jag kunde skjutsa honom till jobbet. Jag klev upp, hann dricka lite kaffe och sen åkte vi. Egentligen var det bra att jag kom upp, Charlie och Micke skulle nämligen iväg på match i Katrineholm så vi behövde äta tidig lunch. Hela helgen har det varit fotboll (precis som alla andra helger 😂), Colin och LFC mot Skiljebo Västerås i lördags. Oliver och AFC mot Gefle IF och även dom spelade på lördagen. Idag mellan tvätt, disk och målarboken så tittade jag och Colin på Halmstad – Degerfors, och lite Motala AIF mot IK Tord.

Livia och Mathilde målade figurer som hade glitter i ögonen och magiska krafter. EmmyLou och Tuvis städade sina rum. Engla-Freja har pluggat och Adam har varit hemma hos sin flickvän.

Jag virkade en ny tröja för ett tag sedan, alltså det är nog bland det bästa jag vet. Att bara koppla bort allt och virka. Det är lite terapi på ett sätt men det är också roligt. Fast jag ska erkänna en sak, det kan stressa upp mig. Jag vill ju liksom blir klar med mitt projekt och då har jag svårt att sluta. Dessutom tröttnar jag fort och ibland tar det tid. Men jag har löst det problemet genom att ha många olika projekt igång samtidigt. Då tvingar jag mig själv att acceptera att det ibland tar tid och tröttnar jag på att virka samma sak så byter jag till ett annat projekt. Alla sätt är bra förutom de dåliga.

Men jag drömmer fortfarande om att lära mig att sticka. Jag får helt enkelt ge mig sjutton på att klara det.

Hur som helst så rekommenderar jag alla att testa att virka. Klarar jag av det så gör alla det. Och mina bästa tips för att lyckas är YouTube eller andra klipp där man kan följa med. Och innan man ger sig på några större projekt så skulle jag rekommendera att man börjar med att lära sig göra exempelvis mormorsrutor. Det är enkelt och går fort, och så tröttnar man inte 😂

Dagens lunch blev Potatis köttbullar och gräddsås. Så rackarns gott! Lite typisk söndagsmat för familjen Ilmrud. Tycker det är skönt att ha åtminstone en bestämd rätt klar varje vecka. Man älskar ju mat, men jisses så många diskussioner man kan ha över en veckomatsedel. Ni vet vad man säger när det är för många kockar i ett kök va?

En favoriträtt!

Hoppas er helg varit minst lika fin! Kanske har ni också tittat på fotboll?

Ta hand om er så hörs vi snart igen 🤎

Jag vet att ni är flera som följer mig på Instagram, men för er som kanske inte gör det så delar jag ett inlägg här nedan. Det får tala för sig själv, tills jag finner mod och ork att skriva mera om det.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Samtidigt så är jag glad över att vara tillbaka här, jag har saknat att skriva. Men nu vet ni ❤️

Påsklovet kom verkligen precis när vi behövde det som mest. Du vet när kroppen liksom säger ifrån lite försiktigt först, och sen inte alls så försiktigt längre. Några av barnen har haft ont i halsen, varit förkylda i vad som känns som en evighet och tempot har fått skruvas ner, vare sig vi velat eller inte. Och kanske var det just det som behövdes.

Livia hann vara tillbaka i skolan en dag innan lovet. Eller ja, nästan en hel dag. Sen fick hon gå hem tidigare för vi hade en tandläkartid. Och alltså, min lilla virvelvind 💛 Hon var så otroligt duktig. Så där så man nästan blir lite tårögd mitt i allt.

Vi har kämpat så mycket med tänderna här hemma. Både med Livia och Deus. Tandborstning, det är inte alltid så enkelt som det “ska” vara. Och nu har de fått karies båda två. Vi har fått höra allt från att det kan bero på astmamediciner till att vi borstat för dåligt. Och där står man och känner sig som världens sämsta förälder, trots att man gör exakt samma sak som med sina andra barn som INTE haft några problem alls. Vi kan väl inte vara ensamma i det här?

Livia var en stjärna. Det fanns en liten tvekan kring att påbörja behandling på grund av hennes trombocyter, men vi kände att det var rätt och hade ingen oro kring det. Inga blåmärken, så hennes ITP är under kontroll och allt gick hur bra som helst. Bedövning, lagning… check! Heja heja!

Och så har vi Deus… vår lilla bolltokiga unge. Som numera kör Gyökeres målgest i allt han gör. Alltså händerna över ansiktet. Hela. Tiden. Enligt honom själv är han världens coolaste (jag håller såklart med). Men enligt hans storasyster så är han inte lika imponerande längre.

Och så blir det lite krock. För det är tydligen en “arsenalgest” (vem visste att små barn har sån koll?), samtidigt som herrn själv är stenhård Manchester United-kille. Jag säger inget, men hans äldre bröder är snabba att påpeka det 😂

Livia är en sån otroligt fin storasyster. Stolt, kärleksfull, och ibland ganska trött på sin lillebrors upptåg. Precis som det ska vara kanske. Den där klassiska syskonkärleken, lite irritation, mycket kärlek och en hel del suckar däremellan. Men hon har tålamod, det måste hon fått från sin mor tror jag minsann.

Jag har hört att en fyraåring ställer sådär fyrahundra frågor på en dag, det borde rimligt betyda att en snart sjuåring ställer nästan det dubbla. Och jag kan verkligen bara intyga att det stämmer. Vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska skriva ner barnens alla frågor, för det blir ibland så oerhört roligt. Och inte bara roligt för frågorna kan ju vara väsentliga ändå, ja fast att man skrattar.

Igår frågade Livia mig om döva människor uppfattar gäspade människor som att de skriker. Jag frågade hur hon menade, och hon förklarade då att när man gäspar så gapar man ju oftast och då kan det se ut som att man skriker. Och är man döv så hör man ju inte skillnaden. Jag ska vara ärlig, jag började skratta. Inte för att det är roligt att vara döv, men för att jag undrar hur man ens kan fundera på sådana saker. Det är roligt, och barn är roliga. Och smarta. Livia har ju helt rätt, det är en bra fråga ändå.

Älskade barn 💛

Och så Teddy 🐶 Alltså vår lilla lurvboll. Han är med överallt, som en självklar del av allt vi gör. Nyfiken och alltid nära barnen, så har han den där blicken som får en att smälta totalt. Han hänger med i trädgården, sitter bredvid när barnen leker och verkar tro att han är lika mycket barn som resten av gänget. Bruno är också med såklart. Men just på dessa bilder hade han annat för sig, troligtvis hängde han i sandlådan och grävde. Det var en labradorkompis som lärde honom det när han var valp och sedan dess så har det varit det roligaste han vet.

Vi har också hunnit med en sväng till Linköping och påskmiddag hos Mickes föräldrar. Det var mysigt att träffa kusinerna tyckte barnen. Men hemvägen? Jag vet inte ens var jag ska börja.

Precis i närheten av vårt hem möter vi en svart Volvo. Allt går fort, men vi hinner se det. Ett långfinger. Rakt ut. Ett tydligt, engagerat “fuck you”. Och jag blir så paff att jag börjar skratta. Alltså vad händer?
Vuxna människor. På riktigt.

Jag ville veta vad som sades i den bilen. Vem var arg? På vem? Och varför just oss? Vi som bara försökte ta oss hem med trötta barn, påskgodis i väskan och livet i största allmänhet lite på paus. Ibland är världen bara… lite märklig. Våra stora barn i baksätet var snabba och noterade registreringsnumret, och vi vet nu vem bilen tillhör. Och jag tror mig också veta varför man så omoget valde att uppföra sig så som man gjorde. Det hela handlar om ett årsmöte. Om att jag vägrar vara del av en tystnadskultur. Att gör allt för barnen och ungdomarna. Och för att jag brinner för en förändring. Men det ska jag skriva mera om i ett annat inlägg.

Förutom den tråkiga avslutningen på vägen hem på påskafton så har vi haft väldigt fina dagar. Långsamma. Lite röriga. Väldigt levande. Och precis det vi behövde.

Kram 💛

Hej fina du 💛 Det känns nästan lite pirrigt att skriva de här raderna igen… som att komma tillbaka till något tryggt och välbekant, efter att ha varit borta lite för länge. Och kanske är det just det jag har varit, borta. Inte bara härifrån, utan lite från mig själv också. Följer man mig på Instagram så förstår man kanske, om inte så ska jag så småningom berätta.

Men nu är jag här igen. Och det känns så fint att få säga det till dig.

Våren har smugit sig på, sådär försiktigt som den alltid gör. Ljuset stannar kvar lite längre om kvällarna, luften känns mjukare och det är som att allt runt omkring vaknar till liv och kanske gör jag det också, lite i taget. Det är något läkande i den här årstiden. Något hoppfullt.

Det har varit ett långt uppehåll. Ett som behövdes mer än jag först ville erkänna. Ibland behöver man pausa, landa, andas… även om det innebär att man försvinner ett tag. Och det är okej. Det har jag försökt påminna mig själv om.

Jag har saknat det här. Att skriva. Att dela. Att få känna den där lilla stunden av närhet, som om jag sitter och pratar med en vän över en kopp kaffe.

Så hej igen. Tack för att du är kvar. 💛

Vi hörs snart igen,