Långt emellan inläggen, jag vet! Jag har bett om ursäkt för det i varenda inlägg på sista tiden. Så jag tänker inte göra det mera. Livet i sin allra ärligaste form, det kommer saker emellan och min prio ligger inte på att fokusera på bloggen. Familjen går alltid först, jag tror ni känner likadant eller hur 💗🙏🏼 I dessa tider ordet kanske mer viktigt än någonsin att ha förståelse för varandra, man pratar om medmänsklighet och solidaritet. Så ser jag kommentarer från en del av er, huruvida jag sköter mitt jobb och inte för att jag inte uppdaterar här för eran skull. Det blir liksom lite osmakligt, hur kan några av er ens välja att lämna en sådan kommentar just nu?

Jag försöker ändå i de social plattformar där det är enkelt att uppdaterar lämna ett avtryck då och då. Det är enklare att lägga in en bild på Instagram. Att jag inte kan vara lika aktiv just nu är inget jag valt själv, och jag hoppas ni har överseende med det för stunden.

Ibland känns det som allt kommer på en gång, det ena avlöser det andra. Sen i september förra året så har det varit så mycket tuffa och tunga stunder så jag ibland bara velat kasta in handduken och ge upp. Nu hör ju inte det till min natur att göra det, inte ens tänka så egentligen för jag försöker alltid vara positiv och ger aldrig upp. Men fasen alltså, livet kan ibland kännas orättvist. Jag är så tacksam för min familj och alla fina stunder som räddat oss från att gå under. Ni som vet, ni vet. Ni har följt oss genom allt jag delat med mig av. Det har varit allt från misshandel, polisförhör, upprepade polisanmälningar, sjukhusbesök och ännu mera sjukhusbesök. Utredning hos logoped. Mycket att ta in och någonstans landa i.

Så äntligen när man känner att livet börjar vända igen så kommer det här skitviruset! Då blir helt plötsligen alla andra problem ganska löjliga i sammanhanget. Nej man ska aldrig jämföra, men Corona och dess påverkan på mänskligheten har verkligen påverkar mig så fruktansvärt mycket 😔 Jag är orolig för min familj och människor i våran närhet. Jag är orolig för hela världen just nu.

Och hör jag någon mer ens andas om att ”det är bara som en vanlig förkylning” så kräks jag! ”Vi kan inte sluta leva pga det här. Livet går vidare, inget att oroa sig för. Känn inte någon panik” Nej absolut inte, klart vi ska fortsätta leva precis som vanligt! Alltså vad är det med folk som tänker såhär? Jag förstår verkligen inte…

Har tänkt så mycket på det här de senaste veckorna så jag fullkomligt blivit helt matt. En del tar tydligen väldigt lättvindigt på det här, medans andra kanske ”hispar” betydligt mycket mera. Mellan det här så kanske vi ändå hamnar i någon slags ”lagomvärld”.

Jag är av den åsikten att jag tycker man ska stänga skolorna och det har i sin tur gjort väldigt många människor upprörda. Jag respekterar andras åsikter självklart men jag står för min tanke och min tro. Och vänd på det, det är väl bättre att ta det säkra före det osäkra? Om vi om ca två veckor ser att smittspridningen verkligen tagit överhand och vi faktiskt borde stängt skolorna och begränsat sociala kontakter för länge sedan vad gör vi då? Vi kan ju inte spola tillbaka tiden och tänka om. Förstår ni hur jag menar?

Sedan förstår jag också att det i praktiken krävs en oerhörd planering för just ett sådant beslut och det är väl just det som Sverige rustar för just nu. Sverige kan inte från den ena dagen till den andra ta ett sådant beslut utan att planera det. Det är den riktiga sanningen! Och lugn alla ni som oroar er för att det inte ska finnas någon samhällsviktig personal kvar om beslutet om skolstängning kommer. SJÄLVKLART ska personal finnas där det är viktigt! Och för dessa personer så kommer barnomsorg också finnas. Allt är inte svart eller vitt, tillsammans så kommer vi fixa det! Det ordnar sig.

Men just nu är hälsan absolut viktigast! Vi kan inte prioritera att lämna barnen på skolan och förskolan för att det är mest bekvämt. Jo det är faktiskt sant, jag har fått meddelande från arga människor som skriver till mig att skolan absolut inte får stänga för att deras barn annars blir uttråkade av att vara hemma. Man tror ju inte att det är sant men det är det!

Hur som helst, jag hoppas ni alla tar hand om er. Sätter familjen först och gör det ni kan för att stoppa smittspridningen. Tvätta händerna, undvik stora folksamlingar och stanna hemma om ni inte mår bra.

Känner man sig krasslig så kanske man kan be någon om hjälp med exempelvis handlingen, och har man inte möjlighet att fråga någon så kan man annars handla mat online från tex Ica. Det finns många olika alternativ. Vi ska inte heller glömma att många kanske känner sig ensamma just nu. Så tänk på att ringa till era nära och kära, eller varför inte skicka ett blombud. Vi måste trots allt det som händer nu se andra möjligheter och hjälpas åt.

Vi är lite snoriga och hängiga här hemma så vi håller familjen hemma tills vi alla känner oss bra. Då gäller det att man hittar på roliga saker för att fördriva tiden på ett bra sätt. Förutom att det är väldigt mysigt att ha alla hemma så kan det ju också såklart bli krävande. Vi är väldigt noga med att jobba på med skolarbete och göra läxor. Annars så spelar vi sällskapsspel, pusslar, tittar på film, målar, är ute i trädgården eller röjer med sådant som annars typ aldrig blir gjort. Jag har tex städat ur kökslådor, inte alls roligt men nödvändigt.

En dag så öppnade jag upp Ilmruds frisörsalong och Tuva-Li blev min första kund 🙂

Min lilla Tuvis 💗 Såhär fin blev hon efter att jag klippt henne.

Hon har länge tjatat om att hon vill ha en sidecut, dvs kort hår på ena sidan och långt hår på den andra sidan. Jag och Micke har väl gemensamt tänkt att vi kanske ska väntam med att göra en sådan tuff frisur tills Tuvis är lite äldre. Men damen höll inte med och klippte sig själv lite på ena sidan, och som ni vet så tar det ju en evighet innan håret växer ut så då bestämde vi att vi skulle klippa en page istället.

Tuvis brukar ju ha page och hon trivs väldigt bra med det. Hon blev så himla nöjd! ”Mamma nu har jag mitt drömhår” sa hon efteråt när hon tittade sig i spegeln och lyckan var total.

Nöjd tjej! 

Vi hörs snart igen!

Kram / Madeleine

Idag firar vi våran älskade William som fyller 16 ♥

Det blir en dag med allt som hör kalas till. Bullar kakor och precis som William önskat sig, munkar och frukt 🙂

I födelsedagspresent så fick William ett halsband. Vi köpte ett par skor som vi visste stod högst upp på önskelistan också. Han fick precis det han ville.

Hela familjen gick upp och sjöng på morgonen och sen åt vi en godfrukost tillsammans.

Det här kan nog vara det det bästa William vet, och så nybakade frallor.

Williams flickvän Emilia gick upp tidigt och hjälpte oss att förbereda.

Mormor och morfar kommer senare i eftermiddag, och då blir det fika igen 🙂

Tänka sig att min lilla kille ska börja övningsköra nu! 16 år! Det är inte klokt vad stor han har blivit. Han är så fast besluten om att satsa på skolan och plugga hårt, han vill ha en ordentlig utbildning och kämpar så hårt. Jag vet ingen annan som kämpar så mycket som honom och är så beslutsam. Är så otroligt stolt över honom ♥ Min älskade ”bebban” som jag kallade honom som liten.

Kram / Madeleine

Syrener, jag har alltid kopplat ihop syrener med skolavslutning och glädje. För när syrenerna börjar blomma då vet man att det inte är lång tid kvar tills det är sommarlov.

För Engla-Freja betyder sommarlov andrum, en paus från allt det jobbiga i skolan och en tid som inte kräver all ens energi. Men det har också betytt att hon fått ladda om för ett nytt läsår och det med en stor klump i magen.

Skolan har i många år varit tuff för Engla-Freja, och hur vi än har vänt ut och vridit så har det aldrig blivit riktigt bra. Så många gånger som läxorna varit så tunga att de slutat i tårar, prov som orsakat illamående och uppgifter som hållit henne vaken om nätterna.

Nu vet vi varför, äntligen har vi fått svar! Ganska tidigt så märkte vi att avkodningen skiljde sig från de andra barnen i familjen. Ingen är den andra lik och man ska kanske inte jämföra barnen, men till förhållande till vad man förväntas kunna i åldern så halkade Engla-Freja efter trots att vi gjort allt vi kunnat. Det här flaggade jag för redan i årskurs tre, och jag ville att man skulle utreda varför. Inte förens nu när hon är 13 år har hon fått sin utredning och det efter att jag satte ner foten och faktiskt krävde det.

Engla-Freja har dyslexi och dyskalkyli, dvs både problem med att läsa och skriva, men också med att räkna och se siffror. Äntligen vet vi varför! Det är en otrolig lättnad! Känns som vi har vunnit högsta vinsten på lotto. Det låter kanske överdrivet när jag skriver så, men för Engla-Freja så betyder det att hon kan vända blad och börja om! Få redskap som hjälper henne att nå sina mål. Förra veckan hade Engla-Freja ett engelskaprov och för första gången hade hon A L L A rätt! Det har aldrig hänt innan, men tack vare de hjälpmedel som vi hittills kunna jobba med så har det redan blivit såå stor skillnad.

Att ha dyslexi och dyskalkyli har inte med intelligens att göra, Engla-Freja är en utav de smartaste människorna jag känner. Selma Lagerlöf och Albert Einstein hade också dyslexi.

Nu dröjer det ett par månader innan vi får se syrenerna blomma, men snart är vi där och det här sommarlovet kan Engla-Freja få vara hemma och verkligen känna samma glädje som alla andra barn ♥

Den här texten lade jag ut på Instagram för några dagar sedan. En stor sten lossnade. Som ni förstår så har det här påverkat Engla-Freja väldigt mycket under en lång tid, men även oss som föräldrar. När ens barn inte mår bra så mår man inte bra själv. Man letar febrilt efter anledningar, svar och lösningar. Otroligt jobbigt. Och som om vi inte haft nog med saker runtomkring oss, ni som följer mig vet ju att vi haft det kämpigt med mycket en längre tid. Sen vill man inte, eller kanske inte orkar heller för den delen att dela med sig av allt i det offentliga rummet. Min blogg har alltid varit det stället där jag kunnat ventilera och dela med mig av tankar och sådan som händer i vårt liv. Oftast har det alltid varit positivt, men eftersom det här handlar om mina barn så är jag väldigt försiktigt med vad jag väljer att skriva. Aldrig utan att de själva vill, eller att vi tycker att det är okej.

Så när mina blogginlägg uteblivit så har inte det varit för att jag bara struntat i det. Vi har haft det jobbigt, och vissa dagar och veckor väldigt jobbigt. Energin liksom går ur kroppen. När man då också får kommentarer som inte alla gånger är så snälla och helt utan respekt för att vi kanske har annat som händer i vårt liv så går andan ur en på något sätt. Jag försöker alltid att blunda för det och har blivit lite av ett proffs på att inte ta åt mig av sådant. Men när man redan är nere på botten av saker och ting så är man inte lika stark mot omvärldens krav.

När jag skrev om det här på instagram så överöstes vi med kärlek och förståelse. Så tacksam över hur fina människor det finns där ute. Och det var skönt även för Engla-Freja att se att hon inte är ensam om det här problemet. Det är nog att ha det tufft pga diagnoserna, men ja det händer ju även saker med självförtroendet.

Nu tittar vi framåt och allt kan bara bli bättre ♥

Ta hand om er!

Kram / Madeleine