Idag har jag opererats för svåra cellförändringar. Jag var inte lika glad i gynstolen som jag är här på bilden, men jag är glad över att vi kvinnor får möjlighet att lämna cellprov, så vi kan få hjälp om vi har förändringar 🙏🏼 Som ni kanske förstår så var det därför jag hade en sämre dag idag…
Jag har skrivit om det här tidigare, om att jag fått reda på att jag har svåra cellförändringar. Jag har också skrivit om att jag varit uppe och lämnat biopsi, svaret kom tillbaka detsamma som det första cellprovet så en operation har varit den enda lösningen. För att få bort de här cellförändringarna så har jag varit tvungen att göra den här operationen som jag idag gjorde.
Jag har också skjutit på operationen två gånger, ena gången för att jag var sjuk och andra gången när Livia-Leonore hade fått kikhosta och vi var inlagda på barnakuten i Linköping.
Tankarna blir inte färre för att man drar på det. Jag har ju försökt förtränga allt det här sedan jul, jag ville inte veta innan julafton ifall jag hade förändringar. Efter min biopsi så ville jag bara stänga av allt och få en lugn och skön ledighet med familjen. Så därför väntade jag med flit på att öppna brevet. Jag vet, det är såklart dumt att göra så men jag orkade verkligen inte få det beskedet. Jag stängde av och blundade och tänkte att de ringer väl om det är något jätteallvarligt.
Så öppnade jag brevet och hjärtat började rusa. Jag som annars är väldigt lugn och cool i jobbiga situationer fick lite panikångest. Alla tänkbara katastroftankar kom och hälsade på. Vad ska jag säga till barnen om det här är allvarligt? Hur ska jag förklara att de kanske ska leva utan en mamma?
Så många gånger som jag suttit framför datorn och tänkt blogga men istället bara suttit och tittat med tom blick rakt in i skärmen och inte fått fram ett ord. Jag har haft så många tankar och känslor, men inte velat dela med mig. Har inte orkat läsa allt som en del kanske velat dela med sig, har varit för skör för det. Istället har mina blogginlägg uteblivit för att jag inte haft ork att ens skriva om dagen. Annars har jag skrivit när jag haft en förhållandevis väldigt bra dag.
Att ha svåra cellförändringar är inte detsamma som att man har cancer. Eller det behöver nödvändigtvis inte vara det. Opererar man inte bort cellförändringarna däremot så utvecklas ju det till slut till cancer. Oftast brukar det ta flera år innan det gått så långt, men i vissa fall har det inte tagit så lång tid. Därför är det så otroligt viktigt att man inte struntar i att lämna cellprov.
När man försöker läsa om det själv så kommer ordet livmoderhalscancer upp överallt. Sjukt jobbigt och psykiskt påfrestande. Många gånger så oroar man sig i onödan, och försöker man vara positiv så finns de där dumma tankarna ändå på något vis där i bakgrunden. Det ligger och lurar som en tickande bomb.
Så tjejer slarva INTE med att gå på era kontroller och lämna prov! Det är verkligen såå viktigt och jag lovar er det gör inte ont att lämna ett vanligt cellprov. Jag vill också understryka att man kan ha lätta cellförändringar som läker bort av sig självt, så alla cellförändringar betyder inte att man måste operera sig.
I flera dagar har jag sovit dåligt och vaknat med panikkänslor, den här operationen har verkligen gnagt i mig. Har nog aldrig varit så rädd som jag var idag, men nu är det gjort. Jag grät i bilen på väg hem, det var som att allt släppte på något vis.
Hade en supergullig läkare och sjuksköterska som stöttade mig under hela ingreppet 💗 Verkligen rätt människor på rätt plats. Där låg jag och bad om ursäkt för min existens, var ledsen över att jag var så rädd och kanske lite besvärlig. De peppade mig och sa att jag var en superkvinna och väldigt modig. Så snälla. Kände mig otroligt trygg.
Nu är det ännu en väntan och ett nytt brev som ska dimpa ner i brevlådan. Jag får ta en dag i taget, det värsta som kan hända är väl att det skulle ha utvecklats till något elakt och dumt. Eller så påvisar det att jag måste operera bort ännu mera. Annars kommer det tillbaka ett glatt och positivt besked, att de fått bort allting. Och då får jag komma på nya undersökningar om 6 månader.
Det känns ändå ganska bra nu, och det känns som att jag kan andas igen på något sätt.
Håller tummarna för att det kommer tillbaka och ser bra ut!
Fasen vilken höst och vinter vi har haft med allt som har varit, jag vill verkligen att allt ska vända nu. Det har varit så mycket. Vi har gått hos en logoped med Engla-Freja under vintern, inget jag delat med av heller. I torsdags förra veckan så var vi på sista besöket och fick reda på att Engla-Freja både har dyslexi och dyskalkyli. Hon tycker det är skönt att fått veta, och vi känner likadant. Vi har ingen erfarenhet utav det här så nu ska vi lära oss hur vi ska jobba med det. Det finns väldigt mycket hjälpmedel vad jag förstår.
Jag har precis krupit ner i sängen och nu hoppas jag att jag får en god natts sömn, jag behöver det efter de här dagarna. Har förebyggt med lite värktabletter det borde göra susen.
Stor kram!
Madeleine 💗
