Heej! Länge sedan nu. Jag har som ni märkt inte varit aktiv här överhuvudtaget på ett par veckor. Det har gjort många upprörda, och jag kan förstå det. Men jag har varit tvungen att ta en paus härifrån av personliga anledningar.
Bloggen har alltid varit som en dagbok för mig, jag har alltid och ofta delat med mig av personliga tankar och saker som rör mitt liv. På gott och på ont. Och därför har det varit svårt för mig att skriva här med ”bakbundna” armar. Jag kan hålla masken om mycket, men när det är något som påverkar mig mycket så har jag svårt att bara ignorera det. Och tro mig, även fast jag vet att ni gillar en ärlig blogg med upp och nedgångar så har ni inte velat läsa mina mörka inlägg.
Jag tänker inte i nuläget inte gå in närmare på det. Jag har haft det väldigt jobbigt en tid bara, och har behövt bearbeta det själv. Jag hoppas ni kan acceptera det som mitt svar på varför jag inte hängt här så mycket. Sen får man tycka och tänka precis som man vill, huruvida jag borde skrivit något här eller inte, och att jag tom skulle bli sparkad som bloggare för att jag inte varit här på några veckor. Ja må så vara då, men i det här läget så har jag varit tvungen att vara egoistisk och enbart tänka på mig själv och mina närmsta, och kopplat bort.
Jag har själv inte loggat in här, utan har haft någon som gjort det åt mig då och då, mest för att ta bort mindre trevliga kommentarer. Det ger mig nämligen bara mera stress och det behöver jag inte just nu.
Tidningarna har även dom hört av sig flertalet gånger och undrat hur det är och varför jag inte bloggat på ett tag. Och jag har inte orkat svara dom heller. Inte för att jag inte velat, eller för att jag är oförskämd, nej men orken har bara inte funnits. Jag orkar inte ge en förklaring. Energin tog slut, lite som att andan går ur en på något sätt.
En svacka kommer vi alla i någon gång i livet. Nu kom väl min då antar jag!? Idag så känner jag mig starkare. Efter regn kommer alltid sol. Tror jag varit väldigt deppig efter att vi tog bort Devil. Min älskade vän 😔 Det gör fortfarande så himla ont, och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort senaste tiden. Känslig för allt. Arg på orättvisor och ledsen för att människor kan vara så elaka.
Tänk om alla bara kunde uppskatta det lilla, se hur bra de har det egentligen och leva för det de älskar. I slutändan så är det bara det som betyder något, och då kan det vara försent.
Jag tappar aldrig fotfästet, jag vet vem jag är och vad jag står för. Är trygg i mig själv och vet vad jag vill med livet. När livet då börja gunga lite grann och man helt plötsligt börjar tvivla på sig själv så kan det ta ett tag innan man landar. Det vet jag nu.
Hur som, jag kanske skriver i gåtor för någon som inte förstår känslan. Mitt svammel kanske inte gör dig klokare, eller så kanske det gör det, någon kanske känner igen sig 💗
Men nu släpper vi mig! Nog om kärringen, hon repar sig det gör hon alltid ☺️ Jag en massa andra roligare saker att skriver om. Och mindre roliga.
Som idag tex, Engla-Freja skadad sig i skolan och har idag varit på akuten för att utesluta allvarliga skador. Jag ska skriva mera om det imorgon efter att jag lämnat Mathilde på förskolan. Ja du läste rätt -hon har börjar på förskolan!
Ta hand om er sålänge!
/Madeleine
Ber er att tänka er för innan ni skriver en kommentar, har man inget snällt att säga så kan man strunta i att skriva. Tack.
God söndag. Nu var det ett tag sen jag skrev här. Det har varit så mycket här hemma så jag har inte haft energi att skriva.
Jag vet inte vart jag ska börja. Mathilde har haft ont i magen och har kränkt upprepade gånger. Först tänkte jag att det kanske var en maginfluensa eller magsjuka, men efter att hon blivit bra i två dagar och börjat om igen så tyckte jag det var konstigt. Klart det finns undantag men vanligtvis så kanske man kräks och mår dåligt i några dagar sedan blir det bara bättre. Det här har jag aldrig varit med om, att det liksom kommit i omgångar på det här sättet. Hon har heller inte haft feber eller varit låg på något sätt. Bara kräkts, sovit en stund efter några gånger och sedan varit sig själv, ätit och lekt. För att sedan börja om igen.
Med Mathildes problematik så har jag nu förstått att hennes mående har med hennes ätstörning att göra 😔 Och det säger sig ju självt kanske, äter man samma hela tiden så mår ju inte magen så bra till slut. Så nu har jag under en tid gjort allt för att bryta hennes vanliga rutiner och få henne att prova att äta andra saker än det vanliga hon äter. Moment 22, mission impossible, helt omöjligt! Som förälder till ett barn med selektiv ätstörning så vill man slita sitt hår av frustration. Samtidigt gäller det att hela tiden behålla lugnet, det är ju inte hennes fel att hon inte kan äta.
Och innan jag fått tusen tips nu – vi har provat allt!!! Jag lovar, vi är specialister vid det här laget.
Är det något jag önskar mig här i världen så är det att Mathilde kan få en mera allsidig matrepertoar. Min enda önskan.
Just nu har vi fått allt under kontroll och Mathilde har fått behålla sin mat i två dagar. Håll tummarna för oss att det blir bra igen 💗
Engla-Freja har varit hemma med sin huvudvärk i veckan. Det alltid jobbigt när den kommer. Som tur var så kände hon av den innan hon åkte till skolan. Det hade inte varit ultimat om hon fått ett riktigt anfall av Hortons när hon exempelvis satt på tåget till skolan. Nu känns det bättre säger hon, men vi vet av erfarenhet att när den kommer såhär tätt så brukar det vara ett skov som är på gång och då kan hon ha problem en längre tid.
Mitt upp i allt så har Tuva-Li skadats sig på skolan. En pojke sprang in i henne på gymnastiklektionen och olyckligtvis kom handen i kläm. Det gjorde så ont så Tuvis fick gå till sjuksyster. Hon trodde att det kunde vara en stukning och ringde mig för att berätta vad som hade hänt. Jag kände på en gång att jag ville hämta henne på skolan eftersom det inte lät helt okej. Eftersom jag hade Mathilde och Engla-Freja hemma som inte mådde bra så fick Micke åka ifrån jobbet för att hämta upp Tuvis.
När vi tittade på handen här hemma så såg jag direkt att något inte verkade stämma så jag ringde till 1177 och de i sin tur kopplade mig vidare till jouren. Rörigt det där att man först måste sitta i telefonkö till 1177 och sen ytterligare en gång till för att komma till jouren. Numera kan man ju inte boka tid när man loggar in på 1177, antar att det är pga av Corona. Hur som…vi fick en tid till jouren och efter en stunds väntan så fick Tuvis röntga handen. De såg ingenting på bilderna, allt såg normalt ut. De sa att det troligtvis rörde sig om en stukning.
Ni känner igen den här historian va? Precis likadant som i somras när Tuvis klämde handen i frysen. Vi sökte vård men de såg ingenting. Vi blev hemskickade men jag propsade på att de skulle undersöka det igen eftersom Tuvis hade så fruktansvärt ont, och efter att specialisterna i Linköping till slut kikat på det så blev det gips.
Jo det blev likadant den här gången. Vi åkte hem och natten som kom var fruktansvärd för Tuvis. Hon skrek rakt ut av smärta och inget vi gjorde hjälpte. Följande morgon hade jag tänkt att återigen söka vård men jag hann inte ringa förens min mobil ringde, det var jouren som ringde. Tydligen så hade ett annat team tittat på Tuvis röntgenbilder och sett att hon hade en fraktur. Eller ett litet ”knyck” som läkaren sa, och vi skulle åka upp till akuten så de kunde sätta ett gips på henne.
Micke fick åka ifrån jobbet och följa med Tuvis upp till akuten. Efter tre/fyra timmar kom de hem med ett gips rikare och med informationsblad om handledsfraktur. Våran lilla tjej var helt slut pga av sömnbrist och smärta. Följande dygn efter trodde vi skulle bli bättre och till början så var det ganska lugnt, men sen tilltog smärtan igen och den här gången var det värre än värst.
Hon bara skrek och skrek och inget hjälpte! Jag ringde direkt upp till akuten och de hörde kaoset i bakgrunden och sa att vi skulle komma upp. Helst av allt hade jag velat klippa bort gipset hemma på en gång, men jag tänkte att det var bättre att gipsteknikerna fick kolla på det innan så hon fick ha kvar det. Väl inne på akuten så kämpade hon med tårarna, hon hade så fruktansvärt ont. Men minutrarna gick och ingen kom, så till slut gick Micke ut och bad om sax så han själv kunde klippa bort gipset. ”ojdå har hon så ont?” Ja en aning kan man säga…
De tog bort gipset och de kunde inte alls förstå varför hon hade så fruktansvärt ont. För gipset hon hade såg perfekt ut så det kunde inte varit fel på. De tittade på röntgenbilderna igen för att se om de hade missat något antar jag. Själv så tyckte jag att de kanske skulle tagit nya bilder eftersom hon fick ligga hemma en natt utan gips och jag funderande på om något kunde ändrats sig från den ena dagen till andra? Men de trodde de inte. Och vad vet jag, jag är ju bara en lekman i ämnet. Jag funderade också på om det kunde vara nerver i kläm? Till slut så beslutade i alla fall läkaren att de skulle sätta ett nytt gips. Sagt och gjort, så nu har hon alltså ett nytt gips igen.
Smärtan är kvar men hon får Panodil med jämna mellanrum och jag tycker det verkar hjälpa lite grann. Nu hoppas vi att detta läker fint och att Tuvis blir bra snabbt. Det värsta är att hon denna gång har skadat sin höger hand och handled och ja, hon är högerhänt så det blir lite rörigt ibland när hon ska göra saker. Tuvis själv är mest orolig för hur hon ska klara sig i skolan nu, men vi peppar henne att det kommer gå superbra 🙌🏼 Det kanske finns någon som kan hjälpa henne att skriva, eller om hon får jobb på sin Ipad istället? Det kommer nog ordna sig 💗 Min älskade lilla otursgumma.
Vad har annars hänt i veckan? Som om allt det här inte var nog. Jag fick ett sms av Wille en dag när han var på väg hem från Linköping. ”Mamma kom och hämta oss på stationen när tåget kommer in! En av killarna som var med och tittade på när jag blev misshandlad sitter på tåget!” Jag kan ju bara tänka mig vad Wille kände, han sa inget till sina syskon för han ville inte skrämma upp dom. Jag skrev till honom och undrade vem det var, frågade hur han mådde, hur situationen såg ut. Ni fattar säkert, man blir så orolig! Eftersom det var dålig täckning så kunde vi inte kommunicera och jag kände hur oron åt upp mig inifrån och ut. Jag gick in i någon slags försvarsposition och slängde på barnen kläderna och skyndande mig på allt vad jag hade ut till bilen. Man hinner tänka mycket under den korta stunden! Vad gör jag i olika situationer osv osv. Man vet ju aldrig…
När jag kom fram så var det tackochlov lugnt. Men det adrenalinpåslaget säger jag bara!
Fan vilken vecka! Får man uttrycka sig så utan att bli hängd av språkpolisen? Äsch det spelar ingen roll, det är så jag känner.
Idag är det en vecka sedan Devvan fick somna in. Det har varit en ledsam vecka. Har inte orkat skriva här, sovit dåligt och konstigt nog hört honom tassa omkring ute i köket. Det lär väl vara så ett tag, men det kommer över oss mellan varven och det är jobbigt.
Vi har försökt att göra det bästa av situationen. Försöker att hitta på roliga saker, få dagarna att gå. Jag var och fotade ett härligt gäng tjejer som hade bal förra helgen, det fick mig att tänka på annat. Jag hade med mig min vännina Angelica, hon är en grym fotograf och det var gulligt av henne att följa med. Kände mig helt tom på energi, men det blev så himla bra. Ska visa er bilder från det vid senare tillfälle.
Tur vi har Cosmo och Toffie annars hade det nog varit ännu jobbigare. Men man märker att de sörjer våran vän också. Cosmo har varit väldigt orolig, vill inte lämna våran sidan överhuvudtaget. Går omkring mycket ochkan inte få ro, man nästan kan se att han letar efter Devvan. När vi går ut i trädgården och leker så springer han ett par varv runt huset för att kolla om han kanske är ute. Devvans pall i hallen står tom, han hade en stor pall som han alltid låg på. Cosmo brukade ligga bredvid honom på den, men sedan vi tog bort Devvan så har inte Cosmo satt sin tass där. Vi funderar på om vi faktiskt ska slänga den? Det kanske inte är bra att ha saker kvar som påminner om honom? För de andra hundarna skull tänker jag mest. Toffie är tvärtom, hon har dragit sig undan lite. Går och lägger sig bara och är inte alls lika glad. Deppig helt enkelt. Och det är väl inte så konstigt om hon blir också när alla andra i familjen är och har varit varit väldigt ledsna.
Även om sorgen finns här just nu, så är jag ju också väldigt glad för tiden vi fick ihop. Nästan 14 år med kärlek och bus. Och så mycket han lärde våra barn, tröstade barnen när de varit ledsna och lekt med dom och gett så mycket glädje. Det är just dom stunderna man aldrig får glömma ♥
En del säger att de aldrig skulle vilja skaffa en hund just för att det gör så ont när de går bort, och det kan jag hålla med om för det gör fruktansvärt ont. Men samtidigt så ger dom så mycket kärlek så jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan hund.
Vi såg en film för ett tag sedan, ja för flera månader sedan faktiskt som heter A Dog’s Journey. Den filmen pratar barnen mycket om just nu, så vi tittade på den igen häromdagen. Den handlar om en hund som återkommer i nya hundliv genom hela sitt liv, eller flera liv kan man ju säga. Väldigt fin, gripande och rolig film. Den har hjälp barnen lite i sin sorg, för de tror att Devvan nu blir en ny hund i ett nytt hundliv. Visst är det fint att tänka så ♥ Vill ni se en fin familjefilm så kan jag varmt rekommendera den här filmen.
Många har uppskattat när jag har delat bilder på Devvan, han har ju som sagt varit en del av familjen länge, och har ju också varit med oss i teverutan under alla säsonger vi har varit med i FA. Inte alla hundar som gjort sig en ”karriär” på teve 🙂 Jag har under åren fått väldigt många frågor om vilken ras Devvan är? Och har på senare fått lära mig att rasen heter Borador vilket är en blandning av labrador och border collie. Vi köpte honom via blocket av ett par som bodde i Skåne, och de levererade honom till Vadstena när de var på genomresa på väg upp till Norrköping. Tror de skulle lämna av flera hundar på vägen. Kommer aldrig glömma den där bilden på Devvan när jag såg honom på blocket. Han satt så fint och tittade på mig med sina stora rara ögon och hade ett gult läderhalsband på sig. Redan då och där så visste jag att vi var menade.
Hur som, för er som går i tankarna att skaffa världens snällaste hund och är intresserade av just en Borador så såg jag det HÄR!Otäckt likt just den annonsen jag såg för nästan 14 år sedan. Hundarna kommer dessutom från Skåne. Lite sjukt…
Jag har den senaste veckan hunnit jobba en del. Det verkar bli en rolig höst med mycket roliga samarbeten och projekt.
Jag har alltid världens bästa kollega vid min sida. Livia-Leonore är chefen här hemma 🙂
Den minen säger väl allt ändå!? Min busiga älskade unge, med henne blir dagarna aldrig tråkiga.
Nu ska jag åka ner till dollarstore med min ”nolla” här hemma. Jajemän William är numera nollan som under två veckors tid ska nollas eller som det finare kallas välkomnas till nya skolan 🙂
Han har varit så nervös för det här, men nu skrattar han och har hur kul som helst. Det gör oss lyckliga ♥ Han är så värd att få må bra och vara glad.
Han ska köpa sig lite roliga accessoarer att ha på sig imorgon till skolan. En tiara, godishalsband, reflexväst, något knallrosa, slips, baddräkt, fiskehatt, vingar, ballonger och en himla massa andra saker. Helt övertygad om att William kommer bli den snyggaste nollan imorgon 🙂
