Regnig söndag. Men snart kommer värmen och solen. Den här helgen  har gått i en väldig fart. Just nu gör det mig inget att det går så fort, varje dag som går så är vi närmare sommarlovet. Jag längtar så mycket efter ledighet. Den här vårterminen har varit jobbig tycker jag, jobbig av många olika anledningar. Men det är klart, vi haft väldigt fina stunder också. Men den här pandemin, alla restriktioner och allt man varit så mottaglig för i denna tid har påverkar oss alla. Barnens eviga frågor om när allt detta ska vara över. Och min frustration över att aldrig kunna svara helt ärligt. Snart blir allt som vanligt igen, då kan vi leka med våra kompisar igen. Åka och handla och göra saker som vanligt. Snart. Det där ordet snart har inte längre samma betydelse på något sätt. Ibland känns det som om man ljuger för barnen när de frågar. Man har hela tiden fått göra det bästa av situationen. Men, ju längre framåt vi kommer så måste det väl bli bättre? Därför längtar jag efter sommarlovet.

Det har också varit en utmaning för de barnen som pendlar till andra skolor i annan stad, det har inte varit helt lätt. William har haft sina studier på distans mestadels, men Adam har ju fått pendla varje dag. Lille Adam, årskurs sex har inte varit rolig. Till hösten har vi valt att byta skola så han kommer att få börja på en skola här i Motala istället. Men det tycker vi alla känns väldigt bra. Och det beror inte bara på pandemin och det faktum att han fått pendla, för det har Adam klarat väldigt bra. Det enda som varit jobbigt med det är ju att han fått trängas med väldigt mycket människor på tåget. Vi hade väldigt höga förväntningar på skolan, men nu efter ett år kan jag med handen på hjärtat säga att det inte alls var som vi trodde. Deras ideologi var god, och jag tycker skolans konsekvenstänk och nolltolerans mot opassande beteende är helt i linje med vad kommunala skolor borde jobba mera på. Men emellan allt det så tycker jag det har varit alldeles för mycket konstigheter. Vi har i alla fall valt att byta skola och det känns bra. Likaså så kommer Engla-Freja byta till samma skola som Adam efter sommarlovet. Det har inte alls funkat där hon går nu, samma skolan som William gick på när han blev misshandlad. Vi borde ju vetat bättre när vi satte henne där kanske. Det är fortsatt rörigt och hon känner sig inte alls trygg. Vi har hela våren pratat med lärare och även rektorn, men det blir ingen ändring. Det förekommer även mobbning. Tjejer som fryser ut, prata skit bakom ryggen. Skapar chatgrupper på Snapchat och pratar om det i skolan. Önskar livet av andra osv. Det är så vidrig så det finns inte! Jag har bett skolan kontakta vederbörandes föräldrar men ingen gör något och ingen vet i vilken ände de ska börja. Sånt här tar så otroligt mycket energi från mig, luften går liksom ur mig. Jag har sett vad en del skriver, detta är tjejer i som går i sjuan. Man tror ju inte att det är sant! Många har det tyvärr såhär, klimatet i skolan bland barn och ungdomar är fruktansvärt. Inte bara för våran del, jag hör om det överallt. Och det är ju inte okej.

Men jag hoppas på en ny gladare termin efter sommaren. Man måste försöka se framåt och vara positiv ♥ Föräldraskapet är inte alltid lätt hörni, man försöker lotsa barnen och skydda barnen mot elaka saker i världen. Man försöker ge dom de bästa förutsättningarna, och man gör så gott man kan. Nog om tråkighet!

Min klänning, jag måste tipsa er om den. Alltså en riktig dröm som ni måste kika närmare på.

Jag älskar den här klänningen, så kär i den. Den är bekväm, snygg både till vardags och till fest. Helt klart en favorit! Och vet ni, nu har den kommit tillbaka och finns i lager, den finns i olika mönster och kostar inte många kronor. Ett genuint tips till er från mig. Ni hittar klänningen HÄR! Skynda på innan den tar slut igen ♥

Jag hade klänningen i påsk, och matchade med sneakers och en stickad kofta. Beige funkar alltid 🙂

Har hittat en annan klänning som jag också blivit lite svag för. Och den kostar bara 200kr. Älskar när man hittar riktiga guldkorn till väldigt bra pris. Ni hittar den klänningen HÄR! Gillade ni också den?

Nu ska vi äta pastasallad och efter det ska jag ta en tantvila i soffan med boken jag läser just nu. Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Har ni läst den? Om inte – gör det! Vilken bok säger jag bara! Så oerhört detaljerad och fint skriven. Har nog aldrig läst en så målande bok. Otroligt för att vara en debutroman. Där kräftorna sjunger släpptes 2018 och hade i februari 2021 legat på The New York Times bästsäljarlista för fiktion i 121 veckor. Och det avslöjar nog hur bra boken är. Jag är på sidan 271 av 369, inte så många sidor kvar och det är så förbaskat tråkigt för jag vill inte att boken ska ta slut.

Ni får gärna komma med några boktips 🙂 SÅ jag har något nytt att dyka ner i sen.

Ta hand om er! Kram

/Madeleine

Hej bästa ni 💗

Har haft oroligt mycket projekt som tagit sin tid. Inte helt lätt att få en balans i livet alla gånger. Och jag hade velat uppdatera lite flitigare.

Vi har haft mycket kring Mathilde och hennes ätovilja. Har ju nämt det innan några gånger, och jag ska skriva mera om det längre fram.

Just nu har vårt fokus också varit att planera våran trädgård, parkering och hönshuset som ska bli en ”utbyggnad” kan man säga. Vi ville ju helst riva hönshuset och bygga ett nytt, ett attefallshus i samma storlek. Men det gick som sagt inte grannen med på. Trist. Och förstår egentligen inte varför? Men det blev som sagt ett tvärnej! Men det ska inte stoppa oss från att ”bygga ut” så vi får plats bättre allihop.

Idag var en snickare här och kikade på ”eländet” 😅 Nej jag ska väl inte säga så, hönshuset är rättså charmigt, men det går ju absolut inte att bo där nu. Det är katastrof av många olika anledningar, inte bara för att det är ”fallfärdigt” vi har sååå mycket bråte där inne som måste  bort. Det här projektet har vi tänkt att dela med oss utav i form av en liten youtube kanal. Hur många avsnitt det kommer att bli i den här serien vet vi inte ännu, men ca 7-10 avsnitt ungefär. Det kommer roligt och kaos. Vi kommer dela allt från början till slut, och det kommer nog bjudas på både skratt och gråt.

I veckan som var så påbörjade vi i alla fall – operation göra om parkeringen. Jag ska visa er lite förebilder.

Plats för en bil och till vänster i bild en yta som inte kunnat användas till något. Vi har sagt länge att vi ska ta bort den där lilla gräskullen och göra plats för två bilar. Först tänkte vi börja gräva för hand för det ser ju kanske inte mycket ut för ögat. Men tack gud för att vi inte påbörjade det på egen hand. Det blir mera jord än vad man kan tro.

Jag med mina idéer tänkte att vi kunde spara stocken till något roligt. Den kunde väl bli fint till något DIY hittapå? Men det satte Micke stopp för ”Vad ska du göra med den här gamla stocken din toker?” Ja jag ser ju något vackert i allt nästan 😅🙈

Hur som helst, i början på veckan så var det äntligen dags att sätta tänderna i parkeringen. Micke träffar ju många byggare och maskinentreprenörer via sitt jobb i bygghandeln, och på så sätt kommer han i kontakt med de bästa i branschen.

Vi valde därför att anlita Albrektssons Entreprenad AB och jag är sååå glad över det. Vilken killen och vilka härliga medarbetare. Vilket fint jobb han gjorde. Både snabb, noggrann och trevlig!

Jag berömde honom för att han hade en sådan fin grävskopa. Micke skrattade så han höll på att gå av. ”Madde du ska inte säga sådana där saker högt!” Nej okej, men jag är inte så insatt i maskiner, och nu skriver jag det här också, så ni får lov att skratta lite med. Jag blev så impad över hur ”lätt” och roligt det såg ut att köra en grävmaskin. Nästan så man hade velat hålla lite spakarna själv. Älskade att leka i sandlådan och gräva som barn, och ja det kanske sitter i ännu idag 😂

Bondens hund Klimpen som är en trogen vapendragare vid jordiga jobb. Han åkte alltid med i traktorn berättade hans husse. Just här stod han och spanade på våran hund Cosmo som mer än gärna hade velat hälsa på Klimpen.

Barnen tyckte grävmaskinen var så spännande, och inte nog med det. Charlie fick hjälpa till att göra i ordning parkeringen. Vilken dröm.

Jag kan varmt rekommendera Albrektssons Entreprenad AB om ni behöver hjälp med – markarbeten, platta på mark, dränering, gjutning, förberedelse för asfalt, stensättning & murar, häckar – borttagning/nysättning. Främst jobbar han kring Motala och lite utanför. Det blir lokal reklam, men det gör jag så gärna. Jag stöttar gärna de lokala företagarna. Vi behöver höja varandra, och det här är absolut ingen betald reklam på något sätt. Jag delar för att jag själv vill och är otroligt nöjd. Har jag några läsare häromkring som går i tankarna att göra om hemma och behöver hjälp med ovanstående så tveka inte att ringa eller mejla! Hälsa från mig så kanske ni får lite rabatt 😉 Klicka HÄR! för att komma direkt delar hemsida.

EmmyLou gjorde tummen upp!

Och sen fick hon och Charlie sitta i traktorn ihop med Klimpen. Våra barn har inte så höga krav, det här var det bästa som hade hänt på flera år utbrast de och skrattade när de höll i den stora ratten.

Klimpen verkade gilla sällskapet också ☺️

Nu måste vi bestämma oss för hur vi vill ha det på parkeringen. Tanken var ju som sagt att två bilar ska få plats. Men nu har jag fått andra idéer.

Det ska bli ett litet cykelskjul eftersom våran cykelparkeringen numera har blivit ett blomsterdäck med växthus. Dessutom ska vi bygga in våra soptunnor på något snygg sätt. Tycker det ser så tråkigt ut när de bara står rakt upp och ner på parkeringen. Jag har också haft i beräkningen att jag ska sätta en klätterhortensia bredvid skjulet för att klä in det hela med lite blommor och grönt.

Eftersom vädret inte varit det bästa i veckan så har vi pausat lite med parkeringen just nu. Men det ska också upp en mur för att stoppa ev ras från trädgården, och lite annat,

Hoppas att jag snart kan visa er efterbilderna!

Har ni några projekt som ni ska göra den här våren och sommaren?

/Kram Madeleine 💗

Jag har inte varit så aktiv här på bloggen, inte på instagram heller faktiskt. Jag har fokuserat mest på familjen och varit med de som betyder allra mest ♥

Förra fredagen var det exakt ett år sedan vi satt på rättegång och fick möta de som helt hänsynslöst mobbat och misshandlat våran son. Det hade då gått åtskilliga månader sedan misshandel skedde och vi hade väntat på den här dagen länge. Förutom förundersökningar, förhör och det faktum att vi blev utsatta för hot och förföljelse lång tid efter så var William så stark som orkade gå igenom det här. Istället för att tryckas ner som offer så vägrade han ge upp och ville ha rättvisa. Trots att han drabbats av PTSD och hade en galen ångest så vägrade han låta våldsbrottet vinna över honom. Trots skador på skelett och värk i kroppen. Hans styrka och mod gjorde skillnad, han skipade rättvisa och de tre åtalade blev dömda. Även när de överklagade så blev de dömda. Det betyder såklart mycket, men det är ingenting emot det som vi fått jobba med undertiden och efteråt.

Jag tror inte någon riktig kan förstå vad William och vi har gått igenom som inte upplevt det här själv. Och jag ber till högre makter att inget barn och ingen familj ska behöva gå igenom det här. Men våldsbrott bland unga försvinner inte, snarare tvärtom. Och samhället MÅSTE prioritera våra barn mera. Det här hände i skolan, en plats som ska vara trygg för ALLA! oavsett. Men ändå så hände det och fortsätter att hända!

Våra politiker måste göra något NU! Samhället måste agera NU! Vart är alla resurser? Hur många gånger måste detta ske innan någon agerar på riktigt? Måste det gå så långt att ett barn mister sitt liv innan man gör något? Större steg måste tas, och vi måste se allvaret i detta! Skolan måste ha en helt annan handlingsplan för situationer där mobbning och våld förekommer. Ingen vill krama sin mobbare och bli ”sams” det funkar inte så och barnen som blir utsatta för mobbning och våld ska inte behöva tvingas till detta. Dessutom ska inget barn ska behöva höra från ens skola att ”det är lika bra du vänjer dig vid att träffa på dessa människor för de bor och lever här” Är det så man bemöter en mobbare? Och snälla kan någon förklara för mig varför man oftast flyttar på offret istället för mobbarna? Vad ger det för signaler? Varför är så många vuxna människor rädda för att konfrontera mobbning?

Nej mobbning och våld är aldrig okej! Det förstör barns liv och det är vi vuxna som måste ta ansvar och göra något åt detta. Jag skulle vilja se mer handlingskraft och nolltolerans mot mobbning.

Idag mår William okej, han kommer aldrig glömma men han kan leva utan att hela tiden behöva se sig över axeln. Han kan gå in i en affär utan att få panik. Och han kan ta sig till skolan utan att känna en enorm rädsla. Det har tagit honom år men där är vi nu. Att vi delar med oss av detta är för att det förhoppningsvis öppnar upp ögonen för en del människor och för att visa att vi inte accepterar mobbning och Jag såg på ellshjältar på Instagram de hade uppdaterat om mobbning, våran William är inte ensam om att få uppleva det här. Och tyvärr kommer flera barn behöva uppleva det 🙁 Det är alldeles för många barn som blir utsatta. Mitt hjärta går sönder. 

Men sprider vi ordet och sätter ner foten tillsammans så kan vi göra skillnad!