ANNONS
Integritet på Tailsweep

Första bilden på mig och bebis här hemma…

/

Första bilden på mig och bebis här hemma 🤎

Tänk att han är här nu, i mina armar nära i min famn. Känns fortfarande lite overkligt men ändå så självklart. Man glömmer både tid och rum.

Han har fortfarande inte fått något namn ännu, men vi har skalat ner alternativen och står och velar mellan två namn nu i alla fall. Innan hade vi fyra namn, men det kommer bli något av de två namnen vi har. Säkert båda två namnen men ett utav dem som tilltalsnamn. Det ena är ganska vanligt och det andra mera ovanligt. När vi kollade på namnstatistiken på scb så var det 900 personer i Sverige som hade detta namn som tilltalsnamn.

Alla här hemma kallar bebis för lilla ”krabban”, Livia hade till och med sagt på förskolan att hon skulle hem och pussa på sin lilla krabba  så vi måste nog ta och bestämma oss för ett namn snart.

Jag har haft så ont i min kropp nu efter förlossningen och det har tagit tid för mig att återhämta mig. Jag har inte läkt ännu, och det kan ta tid såklart. Jag vet ju det också. Men när man känt sig lite piggare de tidigare gångerna så är det lite frustrerande när man inte känner igen sin kropp.

Jag försöker att inte vara så ivrig, låta det ta tid. Men jäklar så svårt det är. Härom natten så skulle jag lyfta över bebis från bedside cribet när han vaknade på natten, jag vred överkroppen och i lyftet så brände det till på sidan av magen så jag nästan började gråta. Bara en sådan liten sak kan vara jobbig. Likaså när jag lekte med Mathilde och Livia på golvet, jag skulle bara krypa och helt plötsligt så gjorde det fruktansvärt ont i magen.

Det är knappt fyra veckor sedan jag fick barn, och det är inte konstigt. Men jag har ju inte känt av detta innan någon gång så det är helt nytt för mig. Jag har senaste veckan använt extra höga trosor med lite mera stöd för magen och det känns bra. Så nu ska jag försöka hitta några på nätet som ger ännu mera stöd för jag tror det kan vara bra för mig. Ska kanske köpa en maggördel också kanske? Jag har använt innan och gillat det.

Amningen funkar bra för oss, Krabban äter och växer så det knakar. Näts vecka ska vi till bvc igen och jag tror faktiskt att vi kan passerat fyra kilos strecket 👶🏼

Jag ska sätta mig och jobba lite nu, första jobbet på evigheter känns det som. Är så tacksam för att jag arbetar med de absolut bästa, som förstår och ger mig utrymme att vara lite ledig 🤎 För jag har verkligen varit helt ledig i några veckor nu och jag kan minnas när jag var det sist. Känns också lite läskigt och ovant. Annars är jag ständigt ”online” alltid anträffbar. Och svarar alltid på mejl och sms ganska direkt.

Jag har verkligen behövt den här ledigheten. Allt fokus har legat på bebis, må bra och alla syskon. Krabban har dessutom lite problem med magen också och det kan minst sagt vara jobbigt. Inte minst för bebis skull som får ont, men även för mig som inte får sova sammanhängde. Jag försöker undvika gasbildande mat och tänka på vad jag stoppar in mig för att underlätta för oss båda. Jag har erfarenhet av både kolik och mjölkproteinallergi hos bebis. Victor hade kolik och Charlie hade allergi. Jag upplever att det visar sig ganska likt faktiskt. Just nu håller jag tummarna för att bebis bara är lite känslig magen nu första tiden som bebisar kan vara, magmunnen är då inte färdigutvecklad.

Ibland kan det ta tid, men oftast blir det bättre efter några veckor.

Nu ska jag packa in alla barn i bilen och åka på fotbollsmatch, både Colin och Adam spelar idag. Oliver har också match men i Södertälje så den får jag titta lite på via mobilen.


Ta hand om er så hörs vi snart igen 🤎

Kram / Madeleine

1

Skador och årets bästa mamma?

/

Vilka dagar vi har haft. Känns som huvudet går på högvarv. Har sovit alldeles för lite i kombination med väldigt mycket att göra. Dessutom så händer det ju saker i livet ibland som man inte kan råda över och då blir det ännu mera snurrigt.

Adam spenderade x antal timmar på akuten igår. Det tog fem timmar innan han till slut fick komma upp på röntgen. Men det var ju ingenting emot alla dagar han gått hemma med ont i sin hand och sitt finger. Nej jag får nog inget pris för årets bästa mamma direkt 🥺

För ungefär tio dagar sedan så fick Adam en boll på handen när han tränades för att stå i mål i fotbollen. Han brukar inte vara målvakt men ställer upp ibland när det saknas folk för att han tycker det är roligt. Oturligt nog så fick han under uppvärmningen bollen på handen och det tog lite illa över fingrarna så ena fingret böjdes åt fel håll. Det gjorde såklart ont men Adam bet ihop och stod i målet under hela matchen.

Micke tittade på fingret och trodde det var en stukning. Han har ju lite erfarenhet av onda fingrar efter alla år i handbollen och menade på att det var lugnt. Bara att tejpa och köra på! Ingen fara, det har hänt mig massa gånger det är bara en stukning. Så Adam bet ihop och tänkte att det skulle bli bättre. Så visade han mig efter ett par dagar, jag slog en snabb titt och såg att fingret var svullet. Fingret var böjt men jag trodde Adam själv böjde fingret i den ställningen (lite framåt) så tänkte att det inte var någon fara. Det blir bättre om några dagar ska du se! Men dagarna gick och det blev inte bättre, snarare tvärtom. Så de senaste dagarna har han klagat på att det gör ont i fingret på natten, så pass att han vaknat utav det.

Så jag tittade på fingret igen och sa till Adam att sträcka ut fingret, men det kunde han ju inte. Men varför böjer du fingret Adam? Sa jag utan att förstå att han faktiskt inte gjorde det. Mamma fingret ser ut såhär utan att jag gör någonting! Då förstod jag att något var fel.

Men Adam så här kan ju inte fingrar se ut! Jag skällde nästan lite på honom för att jag fick lite panik över att jag inte fattat tidigare. Efter det så ringde jag till Micke och sa att jag trodde något var sönder. Sen ringde jag till vårdcentralen, det är ju dit man ska vända sig först och främst. I tio dagar har våran stackars Adam gått med detta finger. Jag vet ju själv hur viktigt det är att reponera och lägga till rätta vid skelettskador och när något hoppat fel så därför tänkte jag såklart det värsta. Mammor är lite av specialister på det va? 🙈 Jag läste på lite på nätet och kunde snabbt konstatera att Adam fått ett droppfinger.

Och gud så dåligt samvete jag fick. Kände mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag missat detta, och hur kunde dessutom Micke missat att fingret var skadat? Vi båda liksom. Så många gånger som barnen skadat sig och armar gått ur led, varit brutna och gud vet vad. Men man är väl inte mer än människa, även om jag känner mig hemsk 🥺

Akuten hade lite mycket att göra och väntan blev lång innan domen kom. Men till slut kom en vårdpersonal och hämtade Adam och pappa i väntrummet. Han skulle få en skena till fingret. Micke undrade vad röntgenbilderna visade? Jaha läkaren har inte hunnit informera? Nej det hade han inte, men efter en stund kom det in en läkare och förklarade att fingret var brutet. En sena hade gått av och med det så hade skelettet slitits med. Detta för att barns senor är mycket starkare/hårdare. Läkaren skrev också en remiss till hand och plastik i Linköping eftersom han ville att de skulle ta beslut om vad som skulle göras. Han var snäll och ringde faktiskt in till Linköping på en gång och de tyckte att han skulle komma in på operation så tidigt som möjligt dagen efter, alltså imorse. De skulle stifta ihop fingret. Adam ville bara åka hem och äta, han var så hungrig och trött. Han fick okej på att äta när han kom hem, men sen skulle han vara fastande när han åkte in till Linköping, rutin vid operation även om de planerade att lägga lokalbedövning.

Engla-Freja som står sin bror väldigt nära bröt ihop när Adam kom hem och berättade om fingret. Hon tyckte så synd om honom, och tyckte att det var så jobbigt att han skulle behöva operera sig. Inatt vaknade hon och skickade smsade till mig mamma jag kan inte sova är orolig för Adam. Älskade barn 🤎 De är så omtänksamma, fina och gulliga mot varandra.

Jag ska erkänna att jag också hade svårt att sova, det dåliga samvetet åt upp mig. Fasen alltså. Dessutom låg jag kvar i sängen tidigt på morgonen när de skulle åka till Linköping och då fick jag ännu mera ångest så jag sprang upp och kramade Adam innan de stängde dörren och åkte. Hade kanske sovit i två timmar.

När jag delade med mig utav hur jag kände på instagram så fick jag så mycket kärlek, och bekräftelse på att man inte är ensam om att missa sådana här saker. Jag vet ju egentligen att jag inte borde göra så stor grej utav det men samtidigt så gör man ju det, för man känner sig sämst som förälder. Men det var både läkare och specialistsjuksköterskor som skrev till mig och berättade att de minsann också missat sina barns skador trots att de jobbar med det dagligen. Så ja, det händer ju även den bästa!

Väl på sjukhuset så blev det nya undersökningar och innan de gjorde något så fick de vänta in ronden. Läkaren tittade noga och sa att det var gränsfall, men att han ville prova att tillverka en ny skena och se om de kunde försöka få fingret att läka ihop utan operation. Det låg bra i leden och på barn så kan senan växa ihop igen om man har tur.

Vi har ju inget att förlora, såklart ville Adam testa det först. Så de tillverkade en nu skena i plast och satte fast den.

Den ska sitta i sex veckor och sedan ska vi tillbaka på återbesök och då håller vi tummarna för att det blivit bättre. Annars blir det operation och stift. Det värsta är att han har ont från och till, men det tar väl kanske en stund till innan värken klingar av?

Inatt hoppas jag att jag kan sova lite bättre. Imorgon ska alla till skolan och förskolan igen som vanligt och jag måste verkligen ta tag ”jobbhögen”. Så tacksam för att jag kunnat vara lite ledig med bebis de här första veckorna, jag har världens bästa samarbetspartners. Jobbar med de absolut bästa uppdragsgivarna 🤎 Och är så enormt glad över att ni haft överseende med att jag behövt landa lite i mitt kaos. Nu kan jag bocka av lite olyckor också i mitt redan så hektiska liv, tur att jag är rättså samlad ändå när det väl gäller.

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

3

Grattis till examen! Och äntligen fick vi träffas på riktigt…

/

Höll på att skriva godmorgon, men det var ju länge sedan. Snarare godnatt om ett par timmar. Men jag hoppas ni fick sova gott och att veckan börjat bra.

Själv behöver jag nog inte svara på den frågan, i alla fall inte när det kommer till sömnen 😅 Veckan har börjat bra men min lilla bebis har sina dagar och sina nätter då han är mera aktiv och väcker mig. Följer exakt sitt mönster som han hade i magen. Två dagar mera vaken och aktiv och sen ett dygn när han mera lugn och sover mycket. Visst är det väl fantastiskt att de kan ha så tydligt mönster både i magen och utanför. Har aldrig tidigare varit med om att jag så tydligt har märkt av det med de andra barnen.

Jag har inte heller varit med om att jag känt mig så sårbar efter en förlossning. Det har verkligen varit känslosamt med allt. Svårt att sätta fingret på exakt vad som känns mest. Det är inte ovanligt att få baby blues, man får en lätt nedstämdhet. Oftast är det övergående och blir bättre på några dagar. Men har man otur så kan man få en förlossningsdepression. Men det är inte det jag har, kände inte alls av baby blues den här gången heller för det har jag känt av med några av de andra barnen. Jag är bara mera sårbar helt enkelt, som i en otrolig tacksamhet över livet på något sätt. Gråtglad, kan man säga så?

Sen har jag haft mera ont efteråt som jag tidigare skrivit. Och allt kring det påverkar ju mig såklart. Det däremot är det inte alla som förstår. Man förväntas ju vara den mamman man alltid varit annars, för alla de andra gånger har jag varit väldigt pigg och aktiv direkt. Sen att man har dagar som känns bättre och sämre beror ju helt på hur mycket man får tex sova på nätterna och inte.

Jag tar alltid nätterna själv, men jag hoppas att vi snart kan bestämma oss för hur Micke ska vara föräldraledig så vi kan hjälpas åt lite mera kring den biten. Väldigt viktigt att få igång amningen i början och då är det ju jag som får ta den biten på nätterna såklart men när ”krabban” blivit lite större så kan jag pumpa ut mjölk eller så kan man ge tillägg hur man nu vill göra så pappan kan hjälpa till på natten.

Jag tror det är viktigt att man pratar som sådant här tillsammans. Kommer överens och hittar en vardag som passar för ens egna familj. Helt klart väldigt individuellt hur man vill göra, men den här gången vill jag verkligen att Micke tar någon pappadag i veckan redan från början. Tänk så mysigt för dem, och för mig.

Nog om det. Länge länge har William haft en dröm om att ta jägarexamen och han har under flera år varit med sin pappa i skogen. För det är ju deras grej, ibland ska jag väl erkänna att jag skäller på Micke för att han har så mycket ”fritid” jämfört med mig 😂 Men när jag ser honom med William så blir jag glad.

Och efter några år i skogen där han fått mycket erfarenhet och med en del teoriplugg så har nu William tagit sin jägarexamen. Äntligen! Som han längtat efter detta. Nu behöver han inte gå precis bredvid sin pappa i skogen när de jagar längre, nu är han jägare själv. Så stolt över honom 🤎 En lugn och trygg jägare. Grattis till din jägarexamen William!

Här är en bild på William precis när han hade klarat teoriprovet. Lättnaden då var otroligt skön, ja för oss alla tror jag 😂. Jag visste hela tiden att han skulle klara det, för han är så in i sjutton noga med att lära sig allt och plugga. Och jag tror att han innerst inne visste att han skulle klara det också, men ändå var han nervös. Man tar inte ut något i förskott som han säger. Men här var det klart!

Vi var i Finspång och gjorde teoriprovet, likaså gjorde han älgbanan och uppskjutningen där. Dock så får man inte göra alla moment på samma dag, så han fick åka dit två gånger. Men vid första tillfället så var jag, bebis och de två minsta tjejerna med. Och det fanns en väldigt speciell anledning till det.

Det trevliga sällskapet 🤎 Vi var hemma hos Therese, som är mamma till Ellen som jag tidigare skrivit om i bloggen. Ellen har Selektiv Ätovilja precis som Mathilde har, och vi har i flera flera år pratat med varandra.

Vi lärde känna varandra via sociala media faktiskt och jag är evigt tacksam för det, för jag har fått så mycket stöd och kärlek från Therese i kampen om hjälp. Och nu ä n t l i g e n fick vi träffas på riktigt för första gången. Thereses man Mattias håller i prov till jägarexamen. Flera saker i livet som korsat våra vägar kan man säga.

Många frågar om SÄ och därför länkar jag till ett gammalt inlägg. Klicka HÄR för att läsa mera om hur det gick till när vi fick hjälp med Mathildes selektivas ätovilja. 

Mathilde såg också framåt att få träffa Ellen, det blev ett väldigt fint möte och Mathilde har sedan de träffades pratat så mycket om sin vän Ellen. Att hon är snäll, hon lekte med dem och så fick Mathilde en lila hårsnodd som hon nu stolt bär på sin arm.

Jag tyckte också att det var så fint att Ellen var så öppen med sin knapp på magen, det är inga konstigheter med den. Och Mathilde fick hjälpa Ellen att spola rent slangen med vatten efter att Ellen fått sin mat därigenom. Det kan vara olika för alla säger Mathilde och berättar att hon fått ta sprutor i låret på grund av sina brister. För barn behöver inte krångla till det, det är vad det är utan att man måste göra en stor grej utav det.

Lillebror råkade visst charma Therese och familjen också. Tror till och med att jag hörde att Therese dotter sa att de gärna skulle vilja ha ett syskon till. Dock var nog inte pappa Mattias med på dom noterna 😂

Ellen, Therese, Nellie och lilla krabban 

Mathilde lånade stolt ut sin lillebror till Ellen. Och krabban tyckte det var superkul. Han är bara tre veckor men så himla med allra redan. Man ser verkligen hur han försöker prata och han ler tillbaka och det är väldigt tidigt. Roligt att jag fick med det på bild.

Hej Ellen du är söt och rolig tycker jag! 

Själv gosade jag med den här lilla raringen. Har ni sett så gullig! Så charmig hund med mycket personlighet.

Det var så roligt att träffa Therese och hennes familj och jag är helt säker på att vi kommer träffas många flera gånger.

Till helgen ska vi fira Williams jägarexamen. Kanske med lite god mat eller så. Inte helt lätt att ta jägarexamen, läste häromdagen på jägarförbundet att det endast är 50% av alla som skriver teorin som blir godkända. Och med den statistiken så förstår man ju att det är svårt. Jag är ju också lite sugen på att ta den, men just precis nu så finns inte tiden till det.

Kram / Madeleine

4
© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00