Det är åt helvete!

Redan fredag. Ännu en vecka som varit fullspäckad. Jobb, tv-inspelning, utvecklingssamtal, familjeliv osv, osv. Jag har haft fruktansvärt mycket runtomkring mig under några veckor nu och även om jag verkligen älskar allt det så börjar jag känna att det inte är värt det. Jag har nog tagit på mig alldeles för mycket just nu. Jag är fullbokad nästa vecka också sen trappar jag ner till ett lite lugnar tempo och det ska bli så skönt. Jag har avsatt 10 veckor för jobb som tagit så fruktansvärt mycket energi. I December ska det packas och även om det också är jobbigt i sig så känns det helt fantastiskt. Jag vet att jag är på väg mot något såååå mycket bättre, hejdå sunkig lägenhet och mögellukt.

Förra helgen så var jag och körde hinderbana. En ganska enkel sådan egentligen men i regn så var det ganska halt och tufft. Gick kanske in för det lite för mycket och ramlade givetvis och slog i foten. Det gjorde ont direkt men jag bet ihop och körde vidare. På kvällen så gick jag på maskerad och kände några gånger att det faktiskt gjorde lite ont i foten men jag försökte att inte tänka på det så mycket. När jag kom hem på natten och tog av mig skorna så såg jag däremot att det inte var så konstigt att jag hade ont. Jag var blå och svullen. Morgonen därpå så hade jag svårt att stödja på foten. Nu är ju inte jag så glad i att söka vård. Nej jag biter ihop tills det inte går längre helt enkelt. Jag vet, det är jätte dumt! Så jag bet ihop ett par dagar till. Senare i veckan så flyttade sig värken upp i benet och häromdagen så såg jag att jag hade fått konstiga blåmärken på benet också. Med en närmare titt så såg jag också att benet var svullet. Nu tror jag inte detta har med själva fallet och foten att göra men det var alltså samma fot och ben. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och eftersom jag haft problem med just det benet innan så tyckte sköterskan att man skulle ta symptomen på allvar. Efter en stund så satt jag på akuten med misstänkt propp i benet.

wpid-2014-11-19-21.48.22.jpg.jpeg

Kände mig inte så tuff när jag var på väg in på undersökningsrummet på röntgen. ”Tänk om det var en propp?” Allt tydde på det så jag var beredd på det värsta. Men efter noga ultraljudsundersökningar så kunde man konstatera att det inte var  några djupa proppar tackochlov. De var bara ytliga och än så länge ofarliga. Läkaren trodde att det hade med graviditeten att göra. Likadant blev det ju efter att Tuva-Li föddes men inte riktigt lika mycket. Och den gången så kom den ytliga proppen nästan omedelbart efter att Tuvis var född. Nåväl. Allt är bara okej med mig, jag har lite ont men som farfar alltid sa ”det går över tills du gifter dig” så blir det väl bättre.

När jag var på akuten så träffade jag en nära bekant som var där med sin lillebror. Självmordsbenägen som han själv uttryckte det som skriker efter hjälp. De anhöriga har fått nog efter att gång på gång fått rädda dennes liv. De vill att han ska bli tvångsomhändertagen. Efter att varit medvetslös pga av droger ännu en gång så kände de sig maktlösa. Ingen tar anhörigas ord på allvar. Jag känner den här familjen väldigt väl och stannade kvar på sjukhuset som stöd. Familjens vädjan till psykiatrin var att få hjälp omgående. Jag frågade personalen på psyk vad det var som krävdes för att någon skulle bli tvångsomhändertagen. ”Ja man måste vara psykiskt sjuk, alltså ha en psykisk störning, vara en fara för sig själv eller för andra” Jag svarade med en fråga. ”Okej så om man gång på gång kommer in på akuten för att man tagit en överdos och dessutom behandlas för sina demoner är man inte en tillräckligt motiverad att få hjälp för sin psykiska ohälsa då? Jag fick inget bra svar. Jag frågade igen. ”Ja jo egentligen”. EGENTLIGEN? De gick med på att prata med honom för att göra en psykisk bedömning. De hade frågat honom om han hade planerat att ta livet av sig? Och nej det hade han ju inte, för det skulle han inte berätta för dom. Så bra hade de sagt och släppt honom direkt. Men med facit i hand så kändes det förjävligt att se när de släppte honom vind för våg. Jag blir så ledsen. Det är obeskrivligt. Hur kan man inte ta något så allvarligt på allvar? Det är fruktansvärt. I detta så var han också misshandlad och hade väldigt ont. Spontant så tänker jag att det kanske då är ännu viktigare att man inte släpper en sådan person. Anhöriga ska behöva vakta, vårda och gå med en stark oro.

Jag blev illa berörd av hela situationen. Allt för många faller mellan stolarna. Den ena skyller på andra och resurser finns inte. Men ska någon behöva mista sitt liv innan man förstår allvaret?

Det är åt helvete!

  1. För att få akut hjälp inom psykiatrin bör man ha ett rep i väskan och visa upp. Som anhörig är det fruktansvärt svårt dock. Ja, det är åt helvete. Hoppas pojken mår bättre nu.

  2. Ida skriver:

    Det är starkt att kunna se sig själv utifrån, inse sina fel och brister och sedan be om ursäkt. Jag tror att det är samma ”annapanna” som tidigare även om texten ser lite annorlunda ut men hon uttrycker sig på samma sätt. Jag har själv skrivit saker jag ångrat på olika bloggar men det känns skönt när man insett att man gjort fel och när man sedan ber om ursäkt.

  3. Hej Madde! Att sitta bakom dator är enkelt och det kan bli fel.
    I mitt fall blev det så. Jag, har inte på några villkor velat skada, men insett att det var riktigt fel av mig.
    Jag, vill från mitt hjärta be dig och din familj om ursäkt.

    Jag, väljer att på din blogg skriver detta. Dels för att varna andra. Men också för att visa att jag är ledsen och står för min dumhet.
    Ps. Jag, är glad om kommentarer från andra bloggar inte skrivs. Utan att ni förstår att det är mellan mig och Madde, där inget mer salt behöver strös i såren.
    Mvh Annapanna

    1. Lotta skriver:

      Är det verkligen samma annapanna?! Det är väldigt stor grammatisk skillnad i skriftspråket måste jag säga.. Inga utropstecken, kommatecken, punkter och frågetecken mitt i meningar, känns inte riktigt som samma person. Men är det samma person så är det himla fint att be om ursäkt, absolut!

      1. Lotta skriver:

        Jo, ett par kommatecken såg jag nu så det kanske är samma annapanna iaf.. Good for you! 🙂 Det är starkt att inse sina fel..

  4. Kattis skriver:

    Men lilla Ida, det tar mig 2 minuter att skriva en kommentar! Så den som verkar vara frekvent här och har tråkig fritid är väl du ? Eller finns det 10 olika Ida här och på Mirkas blogg?Man ska inte kasta sten i glashus! Så barnsligt och omoget av dig att så fort någon ens nuddar vid något som kan uppfattas det minsta negativt och ifrågasättande,så är du framme och gnäller ”Madde vet bäst,hon klarar allt, sluta bry er” etc. Så tröttsamt!!!!!! Vem är du som anser dig stå över alla andra och bestämma vad vi ska skriva?

    1. Ida skriver:

      Lägg ner, Kattis. Ingen här bryr sig om vad du tycker. Det där med att kasta sten i glashus borde du tänka på. Vad är det som får DIG att tro att du har rätt att hacka jämt?

    1. Malin skriver:

      Jag håller med dig Kattis, så fort man skriver nånting som skulle vara något åt det negativa hållet så kommer alla bloggpoliser å skriver att Madde är bäst och hon klarar allt m.m. Men vem vet det? Lika lite som du Kattis vet att det skulle vara som du tror. Ingen vet nånting om vad som faktiskt händer bakom bloggfasaderna!

  5. lovisa skriver:

    Ursäkta men här verkar det vara många med gissningar om alias hit och dit. Man blir mörkrädd vad ni beskyller varandra och Madde för. Skäms är ni inte vuxna.

Lämna ett svar till lovisa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..