ANNONS

Det är åt helvete!

/

Redan fredag. Ännu en vecka som varit fullspäckad. Jobb, tv-inspelning, utvecklingssamtal, familjeliv osv, osv. Jag har haft fruktansvärt mycket runtomkring mig under några veckor nu och även om jag verkligen älskar allt det så börjar jag känna att det inte är värt det. Jag har nog tagit på mig alldeles för mycket just nu. Jag är fullbokad nästa vecka också sen trappar jag ner till ett lite lugnar tempo och det ska bli så skönt. Jag har avsatt 10 veckor för jobb som tagit så fruktansvärt mycket energi. I December ska det packas och även om det också är jobbigt i sig så känns det helt fantastiskt. Jag vet att jag är på väg mot något såååå mycket bättre, hejdå sunkig lägenhet och mögellukt.

Förra helgen så var jag och körde hinderbana. En ganska enkel sådan egentligen men i regn så var det ganska halt och tufft. Gick kanske in för det lite för mycket och ramlade givetvis och slog i foten. Det gjorde ont direkt men jag bet ihop och körde vidare. På kvällen så gick jag på maskerad och kände några gånger att det faktiskt gjorde lite ont i foten men jag försökte att inte tänka på det så mycket. När jag kom hem på natten och tog av mig skorna så såg jag däremot att det inte var så konstigt att jag hade ont. Jag var blå och svullen. Morgonen därpå så hade jag svårt att stödja på foten. Nu är ju inte jag så glad i att söka vård. Nej jag biter ihop tills det inte går längre helt enkelt. Jag vet, det är jätte dumt! Så jag bet ihop ett par dagar till. Senare i veckan så flyttade sig värken upp i benet och häromdagen så såg jag att jag hade fått konstiga blåmärken på benet också. Med en närmare titt så såg jag också att benet var svullet. Nu tror jag inte detta har med själva fallet och foten att göra men det var alltså samma fot och ben. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och eftersom jag haft problem med just det benet innan så tyckte sköterskan att man skulle ta symptomen på allvar. Efter en stund så satt jag på akuten med misstänkt propp i benet.

wpid-2014-11-19-21.48.22.jpg.jpeg

Kände mig inte så tuff när jag var på väg in på undersökningsrummet på röntgen. ”Tänk om det var en propp?” Allt tydde på det så jag var beredd på det värsta. Men efter noga ultraljudsundersökningar så kunde man konstatera att det inte var  några djupa proppar tackochlov. De var bara ytliga och än så länge ofarliga. Läkaren trodde att det hade med graviditeten att göra. Likadant blev det ju efter att Tuva-Li föddes men inte riktigt lika mycket. Och den gången så kom den ytliga proppen nästan omedelbart efter att Tuvis var född. Nåväl. Allt är bara okej med mig, jag har lite ont men som farfar alltid sa ”det går över tills du gifter dig” så blir det väl bättre.

När jag var på akuten så träffade jag en nära bekant som var där med sin lillebror. Självmordsbenägen som han själv uttryckte det som skriker efter hjälp. De anhöriga har fått nog efter att gång på gång fått rädda dennes liv. De vill att han ska bli tvångsomhändertagen. Efter att varit medvetslös pga av droger ännu en gång så kände de sig maktlösa. Ingen tar anhörigas ord på allvar. Jag känner den här familjen väldigt väl och stannade kvar på sjukhuset som stöd. Familjens vädjan till psykiatrin var att få hjälp omgående. Jag frågade personalen på psyk vad det var som krävdes för att någon skulle bli tvångsomhändertagen. ”Ja man måste vara psykiskt sjuk, alltså ha en psykisk störning, vara en fara för sig själv eller för andra” Jag svarade med en fråga. ”Okej så om man gång på gång kommer in på akuten för att man tagit en överdos och dessutom behandlas för sina demoner är man inte en tillräckligt motiverad att få hjälp för sin psykiska ohälsa då? Jag fick inget bra svar. Jag frågade igen. ”Ja jo egentligen”. EGENTLIGEN? De gick med på att prata med honom för att göra en psykisk bedömning. De hade frågat honom om han hade planerat att ta livet av sig? Och nej det hade han ju inte, för det skulle han inte berätta för dom. Så bra hade de sagt och släppt honom direkt. Men med facit i hand så kändes det förjävligt att se när de släppte honom vind för våg. Jag blir så ledsen. Det är obeskrivligt. Hur kan man inte ta något så allvarligt på allvar? Det är fruktansvärt. I detta så var han också misshandlad och hade väldigt ont. Spontant så tänker jag att det kanske då är ännu viktigare att man inte släpper en sådan person. Anhöriga ska behöva vakta, vårda och gå med en stark oro.

Jag blev illa berörd av hela situationen. Allt för många faller mellan stolarna. Den ena skyller på andra och resurser finns inte. Men ska någon behöva mista sitt liv innan man förstår allvaret?

Det är åt helvete!

61
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00