ANNONS

Tankar och blommor!

/

Så kom måndagen igen, med blandade känslor faktiskt. Just nu har jag mycket som snurrar i huvudet. Önskar att jag kunde dela med mig av hälften. Ibland är det skönt att bara lätta på trycket och ”prata av sig” för att få en objektiv syn på det hela. Under mina första år som bloggare så var jag väldigt personlig och delade med mig av mycket. Ibland kanske för mycket? I takt med att bloggen växten, så växte också en prestationsångest, en osäkerhet och en oro över vad som är okej att dela med sig av och inte. Ibland blir jag arg på mig själv och tänker att Fasen Madde nu får du skärpa dig! Det här är din blogg och du bestämmer själv vad du vill dela med dig av och inte. Vill man inte läsa så gör man inte det. Inget ska hindra dig från att vara personlig. Och ja den där inre rösten har ju rätt! Men å andra sida, jag har väldigt många som läser här och med det också ett ansvar för vad jag skriver. Många unga tjejer, och vem vet t o m barn kanske!? Jag har dessutom egna barn som kanske läser. Ja ni fattar, det kan bli lite tokigt! Och gränsen kan vara hårfin.

Jag vill inte måla upp en förskönad bild eller sudda ut mänskligheten på något sätt. Jag är också dödlig, har skitigt hemma, bråkar med barnen, bråkar med Micke, har dagar från helvetet, shoppar på rusta (som om det vore något nervärderande), gråter, ser ut som sju svåra år, äter makaroner och falukorv och ja… lever ett vanligt Svenssonliv! Jag är precis som alla andra. Och idag har jag en snurrig dag i mitt huvud!

Dels för att vi numera sedan några månader tillbaka (fyra för att vara exakt) är någon form av ”familjehem/jourhem”. Victors flickvän som annars har bott hos en fosterfamilj sedan hon var ca två år har flyttat hit, situationen var ohållbar så mycket kan jag säga och därför fick hon flytta till oss! Det finns alltid två sidor av en historia men det jag har sett är INTE okej! Jag kan inte stå och se på hur en annan människa faller i bitar och inte får det hon har rätt till. Jag ringer upp socialen och berättar om hur det ligger till och de beslutar att jag får 750kr i hyra för att ha henne boende hos mig efter att de har varit här på hembesök. Vi har inte genomgått någon kontroll eller ansökt om att vara familjehem/jourhem men jag fattar ju att de ville komma hit och se vart och hur hon ska bo (så länge!). Till detta hör nu att jag börjar fundera, 750kr är det vad man får för att ha någon bo hemma hos sig med allt vad det innebär? Förutom det ynka bidraget så får jag 1985kr som ska täcka mat och hygienartiklar också, men det går ju till henne. Om nu det är fallet så förstår jag att det är brist på  familjehem/jourhem. Nu tänker jag inte bara på Victors flickvän i detta fallet, utan rent generellt. Angelica är världens sötaste tjej! Vi har en liten speciell situation eftersom dom är ihop. Men när man är 18 och 19 år så kanske man inte har tänkt att flytta ihop och det är kanske inte heller det bästa. Man mår bra av att sakna varandra, få hänga med polare och vara en ungdom och faktiskt ha distans ibland. Att i detta fall vara ”tvungen” att vara med sin fickvän eller pojkvän kanske inte ger en superbra start på ett förhållandet. Det kan bli en ansträngd situation. Men återigen, är det verkligen möjligt att ersättning är så låg? Herregud! Myndigheterna/socialtjänsten bör kanske i så fall bör se över sina ersättningar. Vi kämpar för att Angelica ska få en egen lägenhet och börja bygga sin egna trygga tillvaro, tydligen inte det enklaste heller. Men man får göra det bästa av det,  och vi kommer alltid finnas här oavsett. Det borde finnas ett kontaktnät för unga tjejer och killar, ett stöd och en push in i vuxenlivet där man får tips och uppmuntran. Finns det? Det är inte konstigt att många unga hamnar fel innan livet ens hunnit börja. Ledsamt!

Mitt upp i detta så brottas jag med känslan av att inte känna mig trygg med barnens skola. Varje dag har det hänt något nytt. I fredags när jag hämtade Engla-Freja så berättade hon att pojkarna på fbk (förberedandeklassen) hade sagt till henne och hennes tjejkompisar att dom skulle dra in dom i ett hus och knulla på dom. Ja ni läste rätt! Jag bara kände hur adrenalinet började pumpa i mig. Alltså vafan, dom är nio år!!! Vad har hänt med vårt samhälle? Vart är resurserna? Klyftorna börjar bli för stora och pedagoger och lärare på skolan räcker inte till. De säger till men barnen fattar inte, det slutar med att man får ta in en tolk och kanske så blir det skillnad? Jag orkade inte ta tag i det i fredags, orken fanns bara inte! Det känns som man står och stampar och inte kommer någonstans, jag blir uppriktigt orolig för hur samhället blivit! Nu har jag laddat om och idag vid hämtningen ska jag prata med personalen på skolan. Vi har sagt att vi vill byta skola och vi vet vilken skola vi vill ha barnen på. Men det är kört! Alla vill ha sina barn på den skolan och det finns inte plats helt enkelt. Men jag har bestämt mig för att under en veckas tid skriva ner alla situationer och alla incidenter på ett papper, sammanfatta det och ta det vidare. Skolan behöver ju uppbacking för tusan och barnen är våran framtid! Tänk om alla föräldrar kunde hjälpas åt, jobba några dagar var i skolan och närvara för att få ett bättre klimat. Jag kanske skulle göra det och fakturera Motala kommun?

Nu har jag ”pratat av mig”, känns lite lättare, men tankarna och funderingarna kvarstår!?

Med blommor blir allt lite bättre va? Fick visst med mig ett fång rosor hem i morse igen när jag handlade mjölk…

februari4

februari5

februari7

Kram / M

53
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00