Magiska höstdagar och lata föräldrar!

Herregud vilken dag. Jag har haft en tuff vecka, och lördagen började med bråk på övervåningen. Den slutade på samma sätt igårkväll också. Usch man blir så trött i huvudet. Våra grabbar är inne in någon slags fas just nu, ja det måste vara så? Bråken avlöser varandra och det ena är mera energikrävande än det andra. Micke har varit iväg hela veckan med sin jakt, och jag har fått rodda med det mesta själv. Med alla fritidsintressen, barnens läxor, mina egna läxor och allt annat runtomkring så har det varit lite kämpigare.

Men så är ju livet ibland, det blir tufft. Men det är bara att rida ut stormen och kämpa på. Jag försöker vara konsekvent, har jag sagt nej så är det nej. Ska erkänna att jag ibland av samhetskval kanske ger med mig ibland. Misstänker att jag inte är själv om det? Hahaha. Men hörni tänk om föräldraskapet alltid skulle vara enkelt. Idag har mina älskade söner utegångsförbud, och jag har upprepade gånger förklarat varför. När pappa kommer hem så kommer vi få gå ut ändå så det så! Nej det kommer de ju inte, tror absolut på att man tjänar på att vara konsekvent ihop som föräldrar och stötta varandras beslut.

Anledningen till utegångsförbudet är hårda ord och knytnävar. Är det något jag INTE accepterar så är det fula ord och definitivt inte fysiskt våld. Ja jag vet att det kanske hör till grabbar, men det spelar ingen roll! Där förståndet tar slut tar nävarna vid. Just nu är jag en elak mamma, världens elakaste mamma. Men det tar jag, jag tror faktiskt utegångsförbudet känns ordentligt idag när vädret är så fint ute och kompisarna på gatan spelar landhockey. Men de kommer definitivt lära sig något utav detta.

Jag har sett att andra föräldrar som följer mig på Instagram inte alls köper min uppfostran. De tror minsann inte på ”bestraffning” (dumt ord överhuvudtaget i sammanhanget tycker jag). Deras ide om ett bra föräldraskap handlar om att pedagogiskt sitta ner och lugnt och stilla prata med barnen. Förlåt men, jag vet inte vad jag ska säga, i vilken värld lever ni i? Självklart pratar man med sina barn! Det är ju en självklarhet. Men det sättet funkar inte på alla barn, och vet ni barn är smarta. Om de lär sig att mamma och pappa lugnt bara förklarar vad som är rätt och fel så kommer de med all säkerhet att göra om det! De vet ju ändå att det inte kommer att komma några större konsekvenser mer än så. Sen är barn olika, och gränserna testas på olika sätt. Men är det något jag sett för mycket av så är det ”lata” föräldrar. För det är just precis vad jag tycker att dom är! De föräldrar som inte aktivt engagerar sig i sina barn, som inte har en aning om vad de håller på med. Som inte tar en runda på stan på kvällarna för att se vad som händer. De som inte skjutsar, och lär känna barnens kompisar. De föräldrar som aldrig finns där!

Har man en schysst dialog med barnen och tydligt visar att man bryr sig och finns där så blir allt så mycket lättare. När barnen blir större så behöver inte ”hyssen” nödvändigtvis handla om att de vill göra det där som de egentligen vet är fel, utan faktiskt att de bara vill bli sedda! Sedda av sina föräldrar.

Därför tror jag på att man tydligt ska visa vad som är rätt och fel och att försöka att alltid vara konsekvent. Det gäller i alla situationer.

Jag är inte den föräldern som alltid tar mitt egna barn i försvar, tvärtom! Ett exempel var härom veckan på barnens skola. Jag ser att Colin bråkar med ett gäng barn på skolgården. Jag väntar ett par minuter för att invänta att personal på skolgården ska ta tag i situationen. När ingen kommer så blir jag fruktansvärt irriterad och känner att jag själv får ta saker i egna händer. Så jag går fram till barnen med bestämda steg och frågar vad som har hänt? Den ena hade sagt det, och den andra hade sagt det och sen kom en knuff och en till knuff. De allesammans hade varit dumma. Efter hundra ursäkter åt höger och vänster så blir jag arg eftersom tjafset inte leder någonstans. Det kommer fram någon fritidspersonal och säger till barnen att gå därifrån. Det köper jag inte! Så jag står kvar och pratar med barnen och de får allihopa be varandra om ursäkt innan vi säger hejdå. Personalen på skolan hade gått därifrån då (inte okej!!!) Jag tog ingens sida, möjligen att jag kanske var lite hårdare mot Colin, men jag tyckte att de varit dumma allihop.

Jag vet att det svårt, man vill ju alltid sina egna barns bästa. Men att vara naiv och inte tro att ens egna barn gör fel är bara att göra dom en björntjänst. Mina åsikter är helt prestigelösa, men jag har faktiskt varit med ett tag. Jag har gått igenom många jobbiga år med tonårsbarn. Och trots detta så kommer jag aldrig vara ett proffs på föräldraskapet, man vet bäst själv som mamma och pappa. Däremot så tror jag absolut på att vi kan lära oss av varandra. Och stötta varandra som föräldrar.

Sen är det alltid svårt det där med andras barn och ens egna. Jag själv skulle absolut uppskatta om någon annan sade åt mina barn om de hade gjort något fel. Och med det menar jag inte Nu får du sätta dig ordentligt vid bordet och äta fint! Man uppfostrar såklart sina egna barn, men hade det varit en sådan situation där mitt barn var hemma hos någon annan och inte kunnat bete sig vid middagsbordet så är det självklart för mig att man säger till. Förstår ni hur jag menar?

Jag tror det viktiga är att man är lyhörd, finns där och är trygg! Även om jag är världens dummaste mamma idag så förstår de innerst inne ♥

Nog om det. Höstvädret är magiskt och värmen är underbar! Jag passar på att föreviga varenda tillfälle jag får. Drömmen just nu är en ordentlig skrivare, det kommer ta mina planer ännu längre fram. Jag har så mycket jag vill göra, och med små steg fram så kommer jag komma dit. Tänk bara att kunna skriva ut bilder som dessa 🙂

mina1

mina3

Tuva-Li tyckte hon såg en älva ♥

mina2

Den kanske flög iväg bakom oss?

Nu hoppas jag kvällen blir bättre än dagen. Jag ska fortsätta måla stolar, och sen kanske det blir ett dopp i bubbelpoolen 😀

Kram /Madeleine

  1. Lotta skriver:

    Det är därför många barn går till skolan med en klump i magen för föräldrarna fostrar inte sina barn..På barnen skola är det slagsmål,fula ord ett mycket hårt klimat ..
    men lärarna blundar för dom orkar inte o barnen blir frustrerade o arga .Ingen vuxna skulle vilja ha den arbetsmiljön..Sånt sätter sina spår..Alla blir drabbade..Min pojk vart utsatt av en som alltid gjorde som han ville ,inte ett samtal till oss .Men vi tröttna o sa ge igen en gång o då ringde skolan ,jag krävde till och med möte med.rektorn om detta..Detta barn hade ingen diagnos utan var van att göra som han ville.Många barn var rädda för honom..Hans mamma jobba på förskolan så hon borde haft kunskap om barn..

  2. Kerdtim skriver:

    När man straffar ett barn för att den gjort något galet bör straffet höra ihop med handlingen.

    Tex

    Komma hem för sent till middagen flera gånger= inte gå ut och leka mellan skolan och middagen.

    Att bråka och slåss och säga fula saker till varandra som dina pojkar gjort… där bör straffet också höra ihop med handlingen. Tex inte leka med varandra några dagar. Eller något som hör ihop med det tokiga de gjort.
    Barnen måste kunna relatera till sitt agerande och straffet. Bara ett tips.

  3. N skriver:

    Enligt forskning så lär sig inte barn upp till 15 år genom att misslyckas, utan när dom lyckas. Deras hjärna är helt enkelt inte utvecklad för att förstå konsekvenstänket innan den åldern. Läs tex Bo Heijlskov Elvens böcker, så finns det många riktigt bra förklaringar kring detta, och hur man kan ge barnen redskap att lyckas.

    1. Ja forskning i all ära absolut! Men jag lever på riktgt!

      Jag har läst mycket av vad han skrivit och jag håller med i mycket, men ur mitt egna perspektiv och genom andras problematik så stämmer det inte alltid.
      Barn är smarta och de kan visst förstå konsekvenstänket. Det är just där vi föräldrar kommer in i bilden, det är ju vi som lär våra barn vad som är rätt och fel!

      1. N skriver:

        Håller inte riktigt med dig. Jag anser att barn som slåss behöver ett annat alternativ, då slipper dom använda nävarna. Det andra alternativet får man inte genom utegångsförbud.
        Tur att det är ok att tycka olika 🙂

        1. Johanna skriver:

          Kan förstå tanken många lyfter med att yngre barn lät sig genom att lyckas, men köper den inte helt.
          Handlingsr får konsekvenser- livet igenom… men jag har ändå tvekat med det.
          Vår yngre son har i flera år ofta ”glömt” att tacka för maten vilket är en grundstomme i uppfostran enligt mig o min man. Vi har påmint, uppmuntrat o talat av vikten att tacka för ansträngningar andra gör för en. Ändå ofta glömt att tacka för maten.
          Tills min man en dag fick nog:” nu har du 3 chanser på dig. Varje gång du glömmer att tacka så går en chans, sedan är det tv förbud i x antal dagar.” Jag tyckte det var befängt och okopplat, en regelrätt bestraffning.
          Min son har ALLTID sedan den dagen tackat för maten 😳
          Uppe varningen hade han förmågan men inte motivationen 🤨

          Hur tolkar man det?

          1. N skriver:

            Jag tolkar det som att barnet skrämts till att göra rätt.

  4. Lovisa skriver:

    Du är klok och vettig i din uppfostran. En förebild!

  5. Sofia skriver:

    Tycker du gör helt rätt madde. Vi lär också våra barn att handling har konsekvenser såsom spelförbud tex.

Lämna ett svar till Eva Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..