Den finaste sommaräng du någonsin sett!

Ledsen för min frånvaro. Jag har inte riktigt haft ork att blogga. Den här gångna veckan har helt satt mig ur fas.

I onsdags grät jag, jag vet inte när jag grät så mycket sist? Vi var på lilla Amelines begravning. Min kära vän har förlorat sin dotter. Känner mig fortfarande helt tom i huvudet. Jag ville bara gå och lägga mig och vakna upp till en helt ny dag. Men dagarna efter känns fortfarande tomma. Hur då föräldrarna och familjen mår kan jag inte ens föreställa mig 😭 Jag skulle bara vilja kunna förändra verkligheten, göra något! Ingen ska behöva begrava sitt barn. Ingen. Man frågar sig om det verkligen finns en gud när det blir såhär. Det är bara orättvist och hemskt!

Jag har aldrig sett en så vacker liten flicka. Hela hon utstrålade glädje och kärlek. Precis som hennes mamma, ja och pappa med såklart. Maktlösheten och sorgen liksom griper tag i en på ett sätt som inte går att beskriva. Jag känner så mycket, jag har ju barn själv. Och jag har sett hur mycket familjen kämpat 💗 Det blir så nära inpå något sätt, och jag trodde verkligen att hon skulle få växa upp och leva. Mamma Sanna har delat med sig av sin lilla solstråle och varje dag hade de sina rutiner med härliga musikstunder och spa. Hon gjorde varje dag speciell för sin dotter.

Min fina vän skulle fått ha sitt barn kvar, allt annat är ologiskt och hemskt! Hur kommer man över en så stor sorg? Gör man det någonsin? Eller lär man sig att leva med det? Jag är så ledsen för deras skull! Det gör så ont.

min1

När vi kom hem från begravningen så frågade barnen hur det var? Det blev en allvarlig stund, och de alla tog in vad vi berättade. Det var så otroligt vackert. Alla rosa blommor som låg överallt, precis som den finaste sommaräng du någonsin sett. Alla ljusen runtomkring lyste upp som en aura i regnbågens alla färger. Tonerna av Amelines favoritmusik gav en varm känsla i magen. Det var precis som hon var där med sin familj 💗

På kvällen tände vi ett ljus, kramade om varandra och tänkte mycket på Ameline och hennes familj. Livet är skört, man vet aldrig vad morgondagen har i sitt sköte.

Vänta inte med att höra av dig till den där personen du inte pratat med på länge. Glöm inte ringa din mamma och pappa. Krama dina barn. Bråka inte om småsaker, bråka inte överhuvudtaget. Våga be om ursäkt och säg förlåt! 

Kram / Madeleine

  1. Fruktansvärt, all kärlek till er❤️ Min kusin och hennes man begravde sin nyfödda son för 2 år sedan, det var fruktansvärt. Mina föräldrar begravde min bror när jag var 1 år så jag minns honom inte. Min mamma säger att dom har lärt sig leva med sorgen, att dom inte är ledsna över det varje dag men att man aldrig glömmer och slutar aldrig bli ledsen vissa dagar vid minnet av honom. Sorgen övergår till överlevnad och kärlek, inte bara tårar och smärta.

    Hoppas ni får en bra helg ihop, kram❤️

  2. Jag har följt lilla ameline och Sanna en längre tid på instagram.

    Det är så slugt för precis som ja skrev till Sanna så är namnet Ameline inte så vanligt men min lillasyster heter Ameline ❤️
    Vill bara krama om familjen för precis som du skriver det är helt ofattbart och orättvist ❤️

    Kram

  3. Jag har precis som din vän förlorat ett barn efter lång sjukdomstid.
    Och jag kan bara prata för mig själv om min sorg. Men jag har lärt mig att leva med den, den är en del av mig och har format mig som allt annat i livet. Det finns ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer att läka och ärligt så vet jag inte om jag vill det heller.
    Jag har fler bra dagar än dåliga men visst finns Eira alltid med oss, men jag har också fler barn vilket har underlättat enormt.
    Men jag har tex väldigt svårt att gå till hennes grav och spelas musik som påminner om hennes sjukdomstid så är det jobbigt och även årsdagar såsom hennes födelsedag och dödsdag.
    Men det har tagit tid att komma hit, 3 år nu i oktober och sorgen går verkligen i vågor. Jag har låtit mig själv varit ledsen, och att ha dåliga dagar.
    Sen får man tänka att allas sorg är olika och vissa kommer aldrig över ett förlorat barn. ❤

    Men för mig var det så att det fanns inget alternativ än att gå vidare, för lägger jag mig ner och dör så har Eiras sjukdom inte tagit ”bara” hennes liv utan även mitt. Och det tänker jag inte tillåta.

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..