Greige ton och våga prata om det!

Jag har målat om köket. Har jag visat det? Tror inte jag gjort det, jag är så vimsig just nu. Det är så mycket jag skulle vilja skriva om, men berättar senare. Mycket som händer nu. Hur som, köket. Det blev sååå fint! Nyanserna skiljer sig lite på bilderna här eftersom skuggorna faller i takt med att solen gick ner. Men jag blev väldigt nöjd med resultatet.

kök2

kök3

En otroligt varm beige men med gråa toner från Beckers. En ”greige” kulör som heter LIN. Älskar grått och beiget ihop, det har blivit mina favoritfärger att inreda med, och en bra basfärg. Då kan man luta sig åt både det kalla och det varma.

kök1

Dessa hyllor ihop med trähängaren som ska målas i samma greigefärg hoppas jag kunna ge liv till väggen. Visar er när det är klart.

kök4

Engla-Freja har varit på stan och köper nya byxor ihop med Angelica. Tänk att hon blivit så stor nu att hon vill och kan göra det ”själv”. Min älskade unge!

Angelica har äntligen flyttat hem nu från ”förvaringen” där hon tvingades att bo. Ja jag skriver förvaring för så som det fungerat så är det inget annat. Jag vet att man inte kan skräddasy ett boende för alla det har handläggaren på socialen sagt till mig flera gånger, men jag ifrågasätter hur det sköts och hur man väljer att inte se till den enskilde individen. Jag mår ärligt talat illa av att veta hur en del har det. Det är så skönt att ha henne hemma nu, hon har en egen lägenhet och lever ett bra liv. Hon blev dömd till LVU på helt fel grunder, för att hon påstods ta droger på ett sätt som inte alls var sant! Hennes sk. nära anhörig en familjemedlem tvingade i en henne gräs. Och när hon sedan sa att hon inte ville så hotade hen med att sätta dit henne och ringa till socialen. Men Angelica stod på sig och sa nej, hon ville inte röka gräset. Personen ifråga ringde och anmälde henne och framhävde sig själv som ren och ansvarstagande och socialen gick på det helt och hållet! Efter urinprov som visade att hon rökt gräs så sattes en dom – LVU. Ett år på behandlingshem med andra människor som hade/har grova narkotikaproblem.

En del skulle kanske säga att hon får skylla sig skälv som ens rökte det där gräset. Men som underlägsen, och väldigt väldigt liten, ensam och skör så är det inte en självklarhet att stå upp för moralen och för det som är rätt. Är det dessutom ens enda familj som upprepade gånger försöker intala en att gräs är den bästa självmedicineringen när man inte mår bra psykiskt så är det inte lätt.

Hennes fosterfamilj som hon haft sedan hon var 2 år har lyst med sin frånvaro, den lilla trygghet som fanns om det nu fanns någon var helt borta. Hon hade bara den där nära anhöriga som tvingade i henne droger. Också hade hon oss, men hon vågade inte vara till besvär.

När hon berättade hur allt låg till så var det ingen som trodde på henne. De sa att det var förnekelse, hela tiden var det förnekelse. Jag ringde och förklara hur allt låg till men kände inte att de trodde på mig heller. De hade köpt hela storyn som den här personen målat upp. Angelica var en knarkare och allt hon sa var lögn och  brist på självinsikt! Det här hände under en period där vi inte hade kontakt, hon var helt ensam och hade enbart den här familjemedlemmen som knarkat hela sitt liv från och till. Hade hon tagit kontakt med oss när hon var ensam så hade detta troligtvis aldrig hänt! Men det hände…

Vi var förtvivlade, maktlösa och arga. Men det hjälpte inte, det spelar ju liksom ingen roll hur man än vrider och vänder på allt. Har det sats en dom så har det, att få socialen att häva domen är inte heller något man gör bara sådär. De hade sin skeva uppfattning och hade aldrig tagit sig tid att lära känna Angelica. Eller för den delen läsa på heller. När jag läst igenom Angelicas papper från socialen så har historien inte ens stämt överens med verkligheten! Det är skrämmande rent av.

Vi fick enbart ha kontakt på utsatta tider, det satt alltid personal bredvid när vi pratade till en början. Varje söndag under flera månaders tid åkte jag till Söderköping för att hälsa på Angelica. Det var när vi sågs som vi fick prata helt ostört. Hon var rädd, ledsen och kände att livet var väldigt orättvist. När jag ringde och ville få kontakt med personal så ifrågasatte de min uppfattning om Angelica också. Jag försökte förklara att hon bott hemma hos oss under en väldigt lång tid innan allt hände. Men jag ansågs tydligen också haft en släng av förnekelse. Jag har fått läsa rapporter om detta, alltså fyfan vad förbannad jag varit rent ut sagt!

Samtidigt så försöker jag i mitt inre lugna ner mig med att de faktiskt har erfarenhet av just det här. Att många klienter och deras anhöriga kanske ofta säger precis som vi sa för att försköna problemet? Jag vet inte, men någonstans inom mig så letar jag en förklaring på varför i helvete personalen och de ansvariga kan bedöma så fruktansvärt fel. De ville inte chansa för Angelicas skull, jag fattar det! Men hur kan de tagit så fel? Hur kan personkännedomen vara så fruktansvärt dålig?

Psykologen pratade upprepade gånger om hur Angelica skulle erkänna sitt drogberoende och att hon skulle erkänna inför sig själv och andra i gruppen att hon var knarkare. Hon vägrade! Och varje gång hon gjorde det så var det en förnekelse. Det provocerade psykologen, och många gånger så utnyttjade han sin ställning genom att tala om för Angelica vad hon var och inte var. Hon hade ofrivilligt rökt gräs några få gånger och det gjorde henne inte till en knarkare.

Jag kokade inombords varje gång vi pratades vid. Jag ringde upp och ifrågasatte personalen på hemmet. Jag var som en jobbig igel som aldrig gav mig. Vid ett tillfälle så kommenterade psykologen Angelicas kläder, han sa inför hela gruppen att om man klär sig som hon gör så drar man till sig problem och signalerar fel saker. När jag fick höra det så brann det i huvudet på mig! Ingen säger till en kvinna vad hon ska ha på sig eller inte. Det är kränkande! Feministen i mig ringde upp och var vansinnig. Jag fick några konstiga förklaringar, jag bad personalen att framföra att jag gärna ville ha kontakt med den här psykologen. Han ringde aldrig upp mig, och på söndagarna när jag hälsade på Angelica var han ledig.

Det pågick ungefär såhär och ett tolvstegsprogram påbörjades. Det handlar till stor del om att komma till insikt också, man får uppgifter där man ska svara på saker som handlar om ens drogberoende. Det är mycket gud och annat helt orelevant som vävs in i programmet enligt mig. Men varje gång Angelica inte kunde svara på frågor som inte rörde henne på det sättet så förnekade hon och i och med att hon gjorde det så kom hon inte vidare.

Moment 22.

Det blev svårt för oss att trösta, och även om det tog emot för mig att säga det så bad jag Angelica att erkänna. Erkänn att du är en knarkare även om du känner att du ljuger för dig själv! Ja jag bad henne att spela med och det är helt sjukt. Men hon var tvungen för att på något sätt komma vidare och göra ”framsteg”. De andra som bodde på boendet gjorde inte annat än att prata om droger, det var typ det enda samtalsämnet. Angelica som aldrig varit beroende blev som en terapeut till de boende, men samtidigt orkade hon inte höra om det. Vi överklagade och hade en fantastisk advokat som kämpade för att rätten skulle döma bort LVU:et. Men socialen tryckte på att det skulle vara kvar ett helt år och vi var chanslösa. Jag vittnade men det gjorde ingen skillnad heller. Vi försökte hålla Angelica över ytan och peppande henne med att hon klarat ett halvår och att det max bara var ett halvår till. Det kom nya boenden både nu och då. Den ena mera påverkad än den andra. Det blev hotfulla situationer som gjorde att Angelica fick låsa in sig skräckslagen på sitt rum. Någon hotade med att döda henne och de andra. Avgiftningen gjorde att en del rent av blev farliga. Några fick psykoser och snodde bilen på behandlingshemmet. Det slogs sönder saker, och framförallt så fanns det hela tiden droger på behandlingshemmet!!! Angelica höll sig undan allt det här, det enda hon gjorde var att smuggla in en mobiltelefon på sitt rum som ingen någonsin fick reda på att hon hade. Varje kväll skrev vi till varandra, hon berättade om hur dagarna såg ut vad som hade hänt. Det blev en trygghet både för henne och för oss. Det satt människor i alla åldrar på det här hemmet, en del hade LVM. Den äldsta under denna tid var långt över femtio. Och där var Angelica tjugo år, ensam och rädd.

Jag ska inte bara prata illa om det här, även om det varit väldigt illa för Angelicas skull. Det är bra att det finns, men det ska absolut inte vara på det här sättet. Det ska inte vara någon slags förvaring för att samhället inte vet vart de ska göra av dessa människor. Det här är bara en liten del av allt, en liten insyn i vad en ung tjej gått igenom. Även om Angelica inte haft några grova drogproblem så ska vi inte förminska de som haft det. Även dom är människor med en historia, de har säkert inte haft det lätt av olika anledningar. Men de behöver en helt annan hjälp och de behöver fylla dagarna med meningsfulla saker. Få hälsosamma rutiner och något att göra på dagarna. Den här slags vården behöver mera resurser, det kostar  otroligt mycket för samhället så egentligen så har de inte råd att INTE ge mera resurser. Dessa människor kostar samhället omkring 4000-5000kr om dagen!

Jag tittade på en dokumentär som verkligen visade hur Angelica haft det, en dokumentär som berör. Det gjorde mig väldigt ledsen att se den för mycket av allt kände jag igen av allt hon berättat och av allt jag själv sätt. Och med den vetskap om att hon suttit fast sådär ett helt år utan den problematiken, pga att en människa gjort som den har gjort. Alltså det gör mig bara arg! Att socialen inte valde en annan lösning.  Ni kan titta på den HÄR! 

Det gnager i mig att Angelicas utan tvekan var helt felplacerad. Och det är jag inte själv om att tycka. En del personal sa detsamma efter ett tag så mina tankar och åsikter kunde inte varit så fel.

Man kan ju bli helt fel av att tänka på det här. Men samtidigt så måste man prata om det och våga lyfta frågorna. Varför hör man så lite om just det här på nyheterna och i media. Någon förändring måste det bli och det är därför jag skriver om det! (självklart med Angelicas samtycke).

Det finns så många där ute som är anhörig till en drogberoende, jag vill bara säga att ni är fantastiska som kämpar för de ni älskar ♥ Våga prata om det så gör vi skillnad tillsammans för dessa människor!

Ta han om er!

Kram / Madeleine

 

 

  1. Sandra skriver:

    Tyvärr så kör ju boenden men sina protokoll och behandlar alla där inne på samma sett, en som rökt på en gång så som någon som tar tunga droger flera gånger om dagen varje dag. Oavsett behandling i Sverige om det är för droger el psykisk ohälsa så rent ut sagt suger Sverige på vård, samma sak i rättsväsendet. Denne tjej du berättar om har haft en tuff uppväxt med boenden och droger runt sig, då förväntar systemet sig att hon ska vara problemet till skillnad mot en person utan problematisk bakgrund som tar och säljer droger. Den personen kan gå fri och får varningar medans barn som haft det tragiskt ska dömmas och ses som problem. Känns bra att veta att A har dig och din familj. Sådant stöd är guld värt och ger mer än kliniker och boenden. Tycker att du ska skriva till boendet och ge din syn på det hela. Du känner A de går bara efter ett standard protokoll och det är kränkande mot den berörda.

  2. Anna skriver:

    Kanske vore något för bloggbevakningen att rota i 😂 Madde har en stalker!

  3. Johanna skriver:

    Kommunens socialnämnd lämnar en ansökan till förvaltningsrätten om att en ung person ska tas om hand enligt LVU. Förvaltningsrätten prövar sedan målet och beslutar om den unge ska tas om hand eller inte. I akuta lägen kan socialnämnden, socialnämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om ett omedelbart omhändertagande, men det måste sedan inom en vecka från den dag då beslutet fattades skickas till förvaltningsrätten för prövning.

    Rättegången

    Domstolen kallar alla berörda till en muntlig förhandling. Det är i regel en juristdomare och tre nämndemän som dömer. De flesta förhandlingar på domstolar i Sverige är offentliga, men i mål om tvångsvård är det vanligt att domstolen beslutar om så kallade stängda dörrar. Det innebär att allmänheten och andra som inte är direkt personligt berörda inte får vara närvarande i rättssalen.

    Offentligt biträde

    Om det blir aktuellt att tvångsomhänderta en ung person för vård, kan den unge samt dennes vårdnadshavare få ett så kallat offentligt biträde. Det är domstolen som beviljar ett offentligt biträde, och han eller hon tar tillvara den unges eller vårdnadshavarens intressen i målet. Tag kontakt med domstolen om du vill veta mer.

  4. Johanna skriver:

    Kommunens socialnämnd lämnar en ansökan till förvaltningsrätten om att en ung person ska tas om hand enligt LVU. Förvaltningsrätten prövar sedan målet och beslutar om den unge ska tas om hand eller inte. I akuta lägen kan socialnämnden, socialnämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om ett omedelbart omhändertagande, men det måste sedan inom en vecka från den dag då beslutet fattades skickas till förvaltningsrätten för prövning.

    Rättegången

    Domstolen kallar alla berörda till en muntlig förhandling. Det är i regel en juristdomare och tre nämndemän som dömer. De flesta förhandlingar på domstolar i Sverige är offentliga, men i mål om tvångsvård är det vanligt att domstolen beslutar om så kallade stängda dörrar. Det innebär att allmänheten och andra som inte är direkt personligt berörda inte får vara närvarande i rättssalen.

    Offentligt biträde

    Om det blir aktuellt att tvångsomhänderta en ung person för vård, kan den unge samt dennes vårdnadshavare få ett så kallat offentligt biträde. Det är domstolen som beviljar ett offentligt biträde, och han eller hon tar tillvara den unges eller vårdnadshavarens intressen i målet.

    Så gott folk det är inte någon galen socialsekreterare som själv sitter och hittar på ett LVU.

  5. Hej! Läser både din och Angelicas blogg. Ni har nästan samma inredningssmak och ofta köper ni likadana saker fast i olik färg. Häromdagen hade du tagit en bild på dina pannkakor. Hon tar en bild på sina bullar. Du målar om i köket. Hon målar hallen i nästan samma färg. Ni köper ett spabad. De köper ett snarlikt. Ni köper en säng. Hon köper nästan en likadan. Är det inte tråkigt att ha liknande saker hela tiden? Bara en fråga, inget illa menat. Kram!

    1. Sandra skriver:

      Har tänk samma så många gånger. Bloggar Madeleine om något så bloggar Angelica om precis samma. Har också lagt märke till att Angelica skriver nästan likadant också. Det är inget illa menat vi är många som inspireras av Madeleine men det blir mera uppenbart och nästan lite otäckt när någon bloggar om det på samma sätt. Som sagt menar inget illa och hoppas inte någon tar illa upp.

      1. Marlene skriver:

        Det är väl samma med maddes vän. Det är som att läsa maddes blogg. helt samma stil, samma prylar (spons antagligen), samma sätt att skriva. skulle tro att madde indirekt driver tre bloggar.

        1. Tre bloggar? 😀 Haha vilka? En blogg är ju min såklart. Sen misstänker jag att du syftar på Angelicas. Men vilken är den tredje bloggen menar du? Supernyfiken 😀

    1. För information så målade jag om hallen först om det är så viktigt! Herrgud vad löjligt, är det någon tävling ? Eller vilken nivå är det på?
      Jag har sen jag bloggade 2010 skrivit rätt från mitt hjärta, det finns ingen som skulle kunna skriva åt mig.

      Sen är det faktiskt så att vi tänker väldigt lika, ibland nästan otäckt. Vi skickade senast igår exakt samma konto som vi inspirerades av , samtidigt. Tillomed våra karlar säger att vi är otäckt lika ibland. Vi ser det inte som något negativt som vi verkar vilja få det till. <3

      Hoppas ni alla får en oroligt mysig helg! Här hemma ska vi baka halloween muffins, Madde missa inte o gör det du också. <3

      1. Hahaha ja och jag köpte min färg före dig Angelica glöm inte det 😂😂😂

        Man inspireras väl av varandra antar jag! Vilket är roligt. Och eftersom jag är gammal i gemet så har jag stöttat Angelica i hennes bloggande. Lärt henne mycket om samarbeten och hur det funkar. Jag minns så väl när Angelica fick sitt första riktiga samarbete, jag var nog gladare än henne 😅😀

        Vi tänker lika i mycket, och när jag inspirerar så tar jag det som en komplimang inte som om någon skulle vara en sjuk stalker. Herregud jag ser det posetivt, när jag kommer hem till Angelica så känner jag mig som hemma 😂 Det brukar jag skoja om! Och samma för henne när hon kommer hem till mig!

        Sluta vara så negativa, tänk om folk kunde se allt det positiva istället!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..