ANNONS

Tillsammans kan vi bli starka 💛

/

Har jag inte sagt nĂ„gon gĂ„ng hur mycket jag Ă€lskar min instagram och bloggfamilj sĂ„ gör jag det nu – jag Ă€lskar er sĂ„ förbaskat mycket! Alla ni som följer oss, ni Ă€r sĂ„ fina allihopa 💛 Jag vill tacka er för alla meddelanden, för all vĂ€rme och omtanke som ni har gett oss under dessa tunga dagar. För blommor och den fina nallen. Jag kunde inte hĂ„lla tĂ„rarna borta. ÖvervĂ€ldigad och tacksam Ă€nda in i sjĂ€len đŸ™đŸŒ William blev rörd, det syntes pĂ„ honom.

Just nu Àr det mycket kÀnslor och tankar som ska sorteras. Man Àr aldrig beredd pÄ en sÄdan fruktansvÀrd handling som den misshandel min son fick uppleva i fredags. NÀr allt sÀtts till det yttersta sÄ inser man ocksÄ pÄ vÀgen att det skyddsnÀt som man trodde samhÀllet skulle ha inte riktigt finns. Inte sÄ som man trodde och hade hoppats pÄ i alla fall. Tanken Àr sÀkert god bakom en handlingsplan i skolan men nÀr den uppenbart INTE funkar sÄ Àr det oacceptabelt. Och att det sen ocksÄ leder till att barn blir misshandlade Àr Ànnu vÀrre, och det borde fÄ de ansvariga att vakna! Barnen i skolan ska ALLTID kunna kÀnna sig trygga och det gör dom inte.

Det finns eldsjĂ€lar som sliter i skolan varje dag, de har ju förhoppningsvis valt sitt yrke av en anledning – barnen och lĂ€randet. Men de pĂ„verkas av det hĂ„rda klimatet och faktum Ă€r att de inte rĂ€cker till. En del finner sig i det och rycker pĂ„ axlarna för de vet att protesterna inte leder till nĂ„gonting. Att stĂ„nga sig blodig för ingenting kan ju till slut sĂ€nka den starkaste.

Det som Ă€r Ă€nnu mera ledsamt Ă€r nĂ€r flera förĂ€ldrar hör av sig och berĂ€ttar att Ă€ven deras barn blivit utsatta. Inte bara pĂ„ min sons skola utan överallt i hela Sverige. Det hĂ€r Ă€r inget lokalt problem för det pĂ„gĂ„r just nu – överallt! Jag kan inte rĂ€dda alla barn som mĂ„r dĂ„ligt, och jag vet inte exakt hur man ska gĂ„ tillvĂ€ga för att lösa problemen men nog fasen ska jag göra mitt yttersta för att försöka göra skillnad. Och tillsammans sĂ„ kan vi bli starka om vi kĂ€mpar ihop 💛

Vi har varit pÄ möten, haft kontakt med polis och mÄlsÀgandebitrÀde flera gÄnger. Pratat mycket om det som hÀnt, och tyvÀrr fortfarande hÀnder omkring oss. Imorse blev JAG kallad för sharmota (hora) nÀr vi hade haft möte pÄ skolan. Det Àr tydligen vardag, sÄ gÄr snacket. Senare pÄ eftermiddagen sÄ fick jag slÀnga mig i bilen och Äka tillbaka till skolan för att mitt barn inte kÀnde sig trygg. Tankarna jag hann tÀnka innan ja kom fram var mÄnga. GÀnget som misshandlade har blivit avstÀngda frÄn skolan i 2 veckor (disciplinÀr ÄtgÀrd) och vet mycket vÀl att de inte fÄr vara dÀr, men ÀndÄ valde de att vÀnta pÄ skolgÄrden efter skolan. KÀnns helt klart som ett övergrepp i rÀttssak!

Ska det behöva vara sÄhÀr nu? Ska vi behöva följa med vÄran femtonÄriga son till skolan varje morgon? KÀnna oro under hela dagen för att sen Äka hÀmta honom igen efter skolan. Och vad hÀnder efter dom hÀr tvÄ veckorna? Det hÀr sliter oss itu, speciellt eftersom dessa förövare fortsÀtter att bryta mot regler.

Jag frĂ„gade rektorn om de hade tĂ€nk att erbjuda nĂ„got stöd? Extra samtal? Kuratorn? Varför ska ens jag behöva frĂ„ga om det egentligen? Det borde vĂ€l vara en sjĂ€lvklarhet? Eller? Svaret blev att hon inte var dĂ€r idag


Just nu Àr det tungt, jag försöker hÄlla modet uppe och jag kommer aldrig ge mig. Men det Àr tungt och jag Àr ledsen. Vi alla Àr ledsna.

Kram /Madeleine

39
204

Genom att klicka pÄ "Skicka" bekrÀftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00