Rogivande och vackert. Och ibland tappar jag förtroendet…

Häromveckan tog vi med de tre minsta tjejerna ut i skogen. EmmyLou har tjatat så länge om att hon vill ut i skogen och grilla korv. Äntligen fick hon som hon ville ♥

Vi brukar ju hitta på saker med barnen, att åka skogen är en favorit. Men det har inte blivit så mycket av det under hösten/vintern. Det har varit så mycket annat som upptagit våran tid. Det känns som att vårt liv stannade upp efter den där dagen i september när Wille blev misshandlad. Inget blev som vanligt efter det 🙁 Det har varit så mycket möten, med skolan, advokat, med läkare, psykolog och ännu mera möten med skolan och på verksamheten för medling.

Och det var ju inte en situation vi hade att ”jobba” med. Det pågick länge, och upprepade gånger fast på olika sätt. Jag vet inte hur många polisanmälningar som är gjorda faktiskt. Jag slutade liksom räkna när brev efter brev kom hem. Det blev för jobbigt. Jag fick rådet att inte skriva om det, och jo det är ju lätt att koppla bort allt som händer i ens liv och låtsas som att det regnar. Bara fokusera på de fina stunderna och bara lägga ut glada bilder och fina minnen. Det är verkligen inte jag, även om jag har väldigt mycket integritet och gärna håller mitt privata privat, så är jag ändå en människa som har svårt att bara bita ihop och låtsats som ingenting har hänt.

Jag har ett enormt tålamod, ett av världens bästa antagligen. Så många gånger som jag valt att bara vara tyst i olika sammanhang, där jag egentligen bara skulle kunna spy ur mig. Man får helt enkelt välja sina strider, jag tror det kommer igen. Godhet och ödmjukhet kommer man långt på. Och de som inte har det i sig kommer att vakna upp en dag och få smaka på sina egna dumheter. Universum tar hand om det på något sätt. Jag tror det är sant, har sett det själv…

Men när det kommer till mina barn, och när någon gör mina barn illa då får jag svårt att hejda mig. Vet inte hur många gånger jag bitit mig själv i läppen för att inte få ett utbrott! Nästan så man vill låsa in själv för att inte göra något man antagligen skulle ångra. Eller inte ångra!? Man får rannsaka sig själv någonstans i helvetet som man går igenom. Är det värt att förstöra sitt egna liv och ens barns liv pga ett gäng missanpassade och vidriga människor!?

Tänk att allt detta som har hänt, det har förstört så mycket i livet för oss. jag kommer ALDRIG förlåta det. Det har gått 20 veckor!!! Och forfarande har ingen av gärningsmännen fått någon dom. Är inte det fruktansvärt!? Ibland tappar jag helt förtroendet för rättsväsendet, och för de som säger sig bygga vårt samhälle. Det är helt fucked up. Och så sitter våra politiker och kliar sig i huvudet och undrar varför Sverige ser ut som det gör idag. Man kommer undan med för mycket idag ska ni veta. Och ingen kommer bry sig förens det händer de själva, eller förens de kommer i kontakt med en sådan situation. Den bittra sanningen.

Barnen behöver trygga vuxna som hjälper dom i livet. Ett samhälle som fångar upp dom i tidig ålder, men tyvärr finns det inte resurser för det. Istället blundar man för verkligheten och tror att allt är så bra. Eller åtminstone så säger man att allt är så bra. Det ligger alldeles för mycket prestige i att be om hjälp och säga  Shit! Vi fixar inte det här längre, vi behöver hjälp! Och vi behöver hjälp nu, utifrån! 

Jag kan inte sammanfatta allt som har hänt, det är för mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, och om jag vill formulera mig. Jag vill helst bara just nu skrika rakt ut. Men vad hjälper det.

Andan gick ur mig i måndags. William har varit och träffat en psykolog, detta efter att medlingen skickade en remiss i samråd med oss. Hos psykologen kom man fram till till att William lider av Posttraumatiskt stresssyndrom PTSD. Psykologen tyckte att det vore bra att William skulle komma vid fem tillfällen till att börja med. Bara att gå igenom allt ännu en gång gjorde honom helt matt och påverkad. Men vi har ändå sett positivt på mötet eftersom han nu skulle få hjälp att jobba med allt det här, och även vi föräldrar.

Så ringer Mickes telefonen i början på veckan. Det står att det är psykiatripartners som ringer, aha psykologen ringer! Micke svarade och gick in sovrummet för att få prata ifred. Länge var han där inne och jag kände direkt på mig att något inte var som det skulle.

Psykologen ringde för att berätta att de inte kunde hjälpa William med hans PTSD. De hade inte resurser för det. VA??? Nej det hade tagit upp det i sin arbetsgrupp och kommit fram till att de inte kunde ta sig an William och hans problem. Anledningen var som Micke uppfattade det alldeles för ”riktiga”, det finns ett hot på riktigt, det finns alltså en verklig anledning tills hans mående och det hade de inte tillräckligt med resurser för att jobba med.

Jag har så många frågor! Vad jobbar de med då undrar jag? Hittapåsaker? Alltså alla ens känslor oavsett vad man varit med om eller inte varit med om är ju lika verkliga för den enskilda individen. Så vad är skillnaden? Är hans PTSD verklig, till skillnad från de personerna som de tar sig an? Åh det är så korkat och så sjukt dåligt! Under all kritik psykiatripartners! Och fasen så illa psykologvården! Att vi har så många som mår dåligt utan att få hjälp det visste vi, men att det var såhär illa det trodde jag inte.

Fick rådet att William själv skulle ta kontakt med ungdomshälsan/ungdomsmottagningen. Och för att inte skulle behöva gå igenom hela historien igen så skulle dom skicka hem hans journal och deras utlåtande. Men VA??? Snälla… Jag känner mig så fruktansvärt besviken och ledsen. För alla er som mår dåligt och som inte får hjälp. För eran skulle är jag så otroligt ledsen 🙁 Det ska inte behöva vara så här.

Williams advokat ringde igår. Tack gud för att vi har världens mest empatiskt och snällaste advokat. Vi pratade länge, och jag berättade om allt detta. Även hon blir provocerad, hon ser världen med andra ögon. Och på ett annat sätt mot vad vi andra kanske är vana vid. Hon träffar utsatta människor som fått uppleva det ena sjukare än det andra. Hon om någon vet vad hon pratar om, och i hennes tycke så är det också väldigt tragiskt att man inte kan få hjälp av samhället.

Hon hade någon som hon visste som jobbade professionellt med PTSD, som jobbade privat. Och kosta vad det vill tänker jag, är väldigt tacksam för att vi får hjälp.

Jag skulle vilja rikta så mycket fokus och energi på alla utsatta grupper, ungdomar och barn. Alla de som behöver hjälp, för jag vet nu av egen erfarenhet hur illa det är. Men innan jag ska orka det, så ska vi ta oss ur det här själva först. Min son ska må bra igen och det kommer han att göra. Och jag kommer göra allt för att han ska göra det. Min son må varit offret, men han ska komma ur detta som en vinnare ♥

skog1

Livia-Leonore älskar skogen ♥

grilla4

Så himla mysigt att vara ute i naturen och grilla korv. EmmyLou var överlycklig.

grilla1

grilla2

Och så äntligen kom den där berömda korven fram, som vi grillade korv 🙂

grilla3

Jag satt länge och tittade på den sprakande elden. Rogivande och vackert.

grilla6

Egentligen borde jag kanske huggit lite ved för att bli av med den dåliga energin. Avreagerat mig en aning. Men det äsch. Jag har börjat träna stället, den dagliga joggingturen gör mig så gott. Känner mig som en ny människa!

Ta hand om er! Och tack för att ni orkar läsa om våra mindre roliga upplevelser i livet.

Kram / Madeleine

  1. Ida skriver:

    Har du opererat dej?

  2. Barnpsykiatrin funkar inte och har inte funkat i Sverige på väldigt många år.
    Har jobbat som skolkurator i 15år och har fått höra många gånger från BUP att eleven inte kan tas emot pga ”för lite ätstörning”, ”för mycket ptsd”, för lite suicidal” osv…
    Det slutar med att eleverna kommer till skolkuratorerna som ska jobba förebyggande och främjande och i samtal om skolrelaterade problem. Men vem är jag att stänga dörren? Kommer ett barn så gör det. Men det är helt åt helvetet att barn inte får det stöd de har rätt till!

  3. Eva skriver:

    Hej Madde. Jag har själv PTSD efter en trafikolycka för många år sedan.. Jag o min yngsta son som då var 3 år drygt, krockade med en stor långtradare.. Han bröt lårbenet fick hjärnskakning, o fick ligga på barnavd i 6 veckor, o jag fick en whiplash o PTSD.. Det var en lång väg att gå.. Många utredningar i sanningshalten osv.. Jag mår bättre idag, min son mår oxå bra.. Men det går upp o ner.. Den bästa hjälpen fick jag av en psykolog på smärtkliniken i Linköping.. Hade jag inte haft honom så vet inte jag.. Vi fick även mycket hjälp av Lekterapin i Norrköping.. Det gäller att hitta rätt i denna djungel av psykologer o terapeuter.. Ge inte upp.. Men jag rekommenderar dig att lägga mer fokus på din son o er än de som gjort detta.. Det är så lätt att bli arg o bitter, att man tappar bort sig o låter det ta över.. Kärleken övervinner allt.. Förlåtelse är den bästa kärleken.. Att förlåta är den bästa medicinen.. Ge inte de mer energi .. ni behöver den bättre.. Man ska inte acceptera det som hänt, men förlåta, då blir man fri.. För de förstår inte bättre.. Nu blir du säkert mer arg.. men jag talar av erfarenhet o från hjärtat.. Kram Eva

  4. Blir tårögd av den bistra sitvation ni går igenom. Önskar att jag hade något hjälpande att skriva men jag känner tyvärr igen det hela själv allt för bra. ”Vad ska vi hjälpa dig med? Jag vet inte. Då kan vi inte hjälpa dig” min psykologs värmande ord efter 4 månader utav sova 22 h om dygnet utan att äta eller dricka och in ut på akuten för drop och papper med orden kliniskt deprimerad runt halsen.
    Det du och Micke gör för Wille är betydligt mer än de flesta som lider psykiskt någon sin får hjälp med.
    Fortsatt att finnas där för honom.
    Rättvisa kommer att ske. Förr eller senare.

    Massa styrke kramar!!!

  5. Marie skriver:

    Helt sjukt men tyvärr så funkar inte psykvården den är ett skämt tyvärr. Försökte få hjälp i flera år tillsats sa de till mig att jag aldrig skulle få ett bra liv, jag skulle åka ut/in på psyk och de var ingen idé slösa resurser på mig för jag var ett hopplöst fall. Man får inte säga så till en person som mår dåligt. Som tur var fick jag kontakt med privat mottagning som insåg jag ej var hopplöst fall efter 2 år var jag fri från ångest/ självmordstankar mm och lever numer ett bra liv. Men inte alla som har den turen el möjlighet gå privat. Fick min terapi gratis och ibland funderar jag på åka upp till psyk och visa dom att den hopplösa inte var så hopplös hon behövde bara rätt hjälp som den vanliga vården ej kunde ge.

Lämna ett svar till Skolkurator Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..