ANNONS

Jag ville rädda honom från allt ont. Och göra skillnad!

/

Det här inlägget har tagit sin tid att orka skriva och få ihop.

Jag har påbörjat dessa rader i flera dagar och det har slutat med att jag slagit igen datorn. Vi har mest velat lägga allt som har med misshandeln bakom oss. Eller släppa tanken på skiten. Så mycket har det påverkat oss och våran vardag, det har varit en tortyr. En tortyr på många olika sätt och vis.

Andan går ur ens kropp på något sätt, jag har hört andra säga så, inte förens nu kan jag verkligen relatera till det. Man kan bli trött och utmattad av saker, men det här är det värsta jag varit med om. Jag, vi, försöker vara starka för William. För om vi mår dåligt, hur dåligt mår inte William av detta!? Och vi måste vara starka för hans skull.

Vi har pratat så mycket om allt som hänt, inte bara just den dagen när det hände utan om allt runtomkring som också påverkat oss.

Jag är så otroligt stolt över mitt barn som orkat kämpa för sin rättvisa och mot det våld och hot som han fått utstå. Ingen är starkare än William och han kommer oavsett gå ur detta som en vinnare! Det goda vinner, det bara är så.

För att ta från början, i september förra året så blev William misshandlad av flera gärningsmän på sin skola under skoltid. Det fanns flera vittnen varav en del av dessa var väldigt små barn, barn som går på skolan bredvid Williams skola där även också Williams syskon går.

William fick knytnäveslag, sparkar, och ännu mera slag och sparkar, Inte en gång utan flera gånger. Helt oprovocerat blir han utsatt för detta våld.

När William lyckades ta sig ifrån dessa gärningsmän så springer de efter honom och börjar slå honom igen. Han tar sig in i skolan och möter upp personal som tydligt uppfattar att något allvarligt händer. William är chockad, personal på skolan säger åt honom att ringa hem på en gång.

Det samtalet kommer jag sent att glömma. Mamma jag har blivit misshandlad, några killar hoppade på mig och slog mig. Har nog aldrig sprungit så fort ut i bilen. Jag skrek på Micke att klä på barnen och följa med. Samtidigt ringde jag polisen i farten. Jag ville att de skulle åka till skolan på en gång och möta upp oss, men eftersom William satt skyddad i ett rum på skolan så valde de att inte skicka en polisbil då han inte var i nöd. Hade skolan däremot ringt närpolisen så hade de kommit.

Jag var vansinnig! Nästan skakade i kroppen när jag sprang in på skolan. Vi såg direkt på William att han utsatts för våld, han hade skador i ansiktet och i huvudet. Ont i revbenen och bröstet.

En kompis till William satt med i rummet, han hade försökt hjälpa och försvara William när han blev misshandlad. Han hade kurage(!), och ett mod som vi tackar honom för, även han fick ta emot slag. Den här kompisen vittnade sen till händelsen och misshandeln. Vi satt i möte med personal på skolan och senare kom också rektorn. William påpekade flera gånger att detta gäng skapar oro och rädsla på skolan och gjort det länge, och att det inte var första gången de hade gett sig på någon helt utan anledning. Och nu olyckligtvis blev William offret.

Just i denna stund ville inte rektorn kännas vid det här problemet som William berättade om, kompisen som satt bredvid intygade ju precis samma sak. De sa upprepade gånger att det är oroligt på skolan, men trots det så kändes det inte som de blev hörda och tagna på allvar. Jag krävde att skolan också skulle göra en polisanmälan och det gjorde dom. Tydligen så hade de inte gjort det när en pojke några veckor tidigare blev misshandlad, den personens föräldrar gjorde det inte heller. Varför vet jag inte? Om det handlade om rädsla eller att de helt enkelt inte tyckte att det var någon ide? Men vi bestämde oss på en gång att INTE acceptera våldet! William uttryckte direkt att han inte vill gå tillbaka till skolan om dessa elever skulle vara kvar på skolan.

Efter det började en lång, psykiskt påfrestande och energikrävande tid för oss alla. Möte efter möte efter möte.

Gärningsmännen har skolplikt och skolan kan inte stänga av elever hur som helst, detta fick vi höra åtskilliga gånger. Att William blivit misshandlad och hotad var tydligen inte en anledning till att stänga av dessa elever. Istället fick William vara hemma, vilket inte kändes rättvist. Dagarna och veckorna gick och till slut fick vi en privat lärare som fick sitta och jobba med William på en fritidsgård.

”Vi har en handlingsplan för hur vi jobbar mot mobbning och våran lösning är att vi sätter oss ned och pratar med eleverna som varit taskiga mot William och på så sätt så avdramatiseras situationen så William kan känna sig trygg med att vara på skolan”

Den lösningen har aldrig varit aktuell från Williams sida, inte från våran heller. Vi pratar om våldsbrottslingar, det här var inte något litet bråk som man kan lösa genom att bara prata och säga förlåt. Det var inget litet bråk i småskolan. Det här var en misshandel!!! Och efter alla de meddelande och mejl som jag fick efter att vi gick ut med vad som hade hänt med William så var jag helt övertygad om att dessa personer gjort detta tidigare och faktiskt satt detta i system för att vinna respekt. Men genom våld och skrämseltaktik så vinner man absolut INGET!

När jag läste vad andra föräldrar skrivit till mig, syskon till andra utsatta offer så blev jag mörkrädd. Andra elever på skolan skrev till mig i förtroende och berättade att det även cirkulerade droger på skolan och att de var rädda.

Jag tog upp detta på ett möte som vi hade med bildningschefen, rektorn och annan personal på skolan. Bemötandet som jag fick av bildningschefen kändes som ett stort hån! Vi ville ju bara att våran son skulle kunna gå till skolan och känna sig trygg. Vi krävde att skolan skulle flytta på dessa elever, allt annat kändes orimligt. William satt själv och berättade inför alla hur dåligt han mådde och att han vägrade gå till skolan så länge eleverna var kvar på skolan. upplysningsvis så berättade jag även om allt jag fått till mig av andra personer. Att elever på skolan inte kände sig trygga och att de hört av sig till mig.

”Men vet du, dessa grabbar är egentligen riktigt trevliga grabbar. Bra killar! Jag har själv träffat dem. Och titta ut genom fönstret, tycker du andra elever ser rädda ut? Nej, alla trivs här på skolan. Dessutom har ingen blivit dömd för något så jag måste utgå från det”

När bildningschefen säger dessa ord så rasade allt mitt förtroende för honom. Det här är en man som ska vara chef över rektorn och skolan. En man som har ett väldigt stort ansvar för våra barn och deras trygghet i skolan. Hans nonchalans och lite arroganta syn på situationen fick mig illamående. Han drog någon historia om sin egna son och försökte relatera det till vad William fått utså.

Efter detta möte så blev jag kallad för hora utanför rektorsexpedition av en elev. Jag frågade personal på skolan om de inte hörde vad han sa till mig? Och jo det gjorde de ju men ingen agerade. Som om det är vardagsmat. Samma person som kallade mig för hora var även med  när William blev misshandlad, men han stod bredvid och hejade på. Den här eleven kom även att sitta häktad för mordförsök några månader senare…

Under alla dessa månader med möten, polisförhör och ännu mera möten så hände det även andra saker. Vi blev hotade, vi blev kontaktade med krav om att vi inte skulle säga något om misshandeln. Folk cirkulerade utanför våran bostad och i närheten. När Engla-Freja väntade på skjuts hem från skolan så passerade en bil och vevade ner rutan och pekade finger och spottade mot henne. Gärningsmännen tog kontakt med Williams lillebror Adam och sa till honom att springa hem och säga till sin storebror att säga att de inte skulle ha gjort något mot William den där dagen när han blev misshandlad. Just i det ögonblicket så gav dom sig på en annan stackars pojke som var i närheten. Adam såg detta och polis tillkallades ännu en gång. Det blev dessutom övergrepp i rättssak. Adam fick lämna förhör som filmades nere på polisstationen.

Att behöva ha poliseskort till skolan eller att ha polis cirkulera kring sin bostad känns overkligt! Att hela tiden ha en viss känsla av att man inte är trygg är psykiskt påfrestande. Som om inte allt detta var nog.

När min äldsta son var på stan en kväll och skulle gå till en bar så blir även han misshandlad av ett gäng som hoppar ut ur en bil. De uttryckte även att de hade vapen och att det nästa gång kunde bli värre. På akuten kunde man senare konstatera ett skadat revben…

När allt det här händer och man samtidigt krigar för att William ska få en trygg skolgång är allt tufft. När man inte tror att det kan bli värre så blir det de. Det kändes som vi gick i en uppförsbacke som aldrig tog slut. William fick också besöka vårdcentralen och akuten i Linköping dit vi blev skickade i omgångar. Förutom de fysiska skadorna så har allt det här skapat ännu mera psykiska sår. William träffade en psykolog som efter urvärdering berättade att William har PTSD -posttraumatiskt stressyndrom. Hans oro åt upp honom, han vågade inte gå ut, han var konstant orolig för oss i familjen och det påverkade alla.

Under den här tiden så hade skolan nu beslutat att flytta på dessa ungdomar – äntligen! Det kändes ändå som något positivt. Rektorn förstod hur allvarligt detta var. Vilken lättnad! Nu kunde William äntligen återgå till skolan. Men det var inte helt utan problem. Eftersom William mådde så psykiskt dåligt så var det jobbigt för honom att gå tillbaka. Vi skjutsade till och från skolan, han väntade inne i skolan tills vi ringde och sa att vi var på plats. Man satte in extra personal och stöd i skolan så William hela tiden hade en vuxen bredvid sig så han skulle känna sig trygg. Gärningsmännen kom dock till skolan även fast de visste att det inte fick. De markerade tydligt med sin närvaro. Hela tiden satt jag med mobilen i handen eller i närheten för att kunna slänga mig iväg i bilen om något skulle hända. Och det hände ju också att jag fick åka iväg i ilfart till skolan.

Vi försökte hitta en balans i situationen, någon gång måste man ju börja leva lite mera normalt. Vi pushade William till att våga gå in i affärer igen. Tyvärr med bakslag, för självklart skulle William olyckligtvis springa på gärningsmännen. Herregud vilken jävla otur mitt i allt. William skulle köpa skor med Engla-Freja och då möter han de han minst av allt ville möta. De här personerna tog tillfället i akt och började följa efter de båda. Det slutade med att William i ren panik tar sin syster i armen och springer in på espresso house i väntan på att Micke ska komma och hämta dom. Och jag som pushat  William till att verkligen våga, jag kände mig som världens sämsta mamma.

När allt börjat lugna sig lite omkring oss så skulle såren rivas upp igen. Väntan var över och man beslutade att det skulle bli en rättegång. Sen blev det ännu en väntan tills rättegången skulle bli av nu i april. Från misshandeln tills det att rättegång blev av så har det tagit åtta månader. Eftersom mera anmälningar inkommit för de åtalade så vill man gärna samköra allt. Klart det tar tid, och då prioriteras ungdomsmål. Men jag hade önskat att det gick lite fortare med tanke på vad vi fått utstå.

Vi har under hela processen fått ett otroligt stöd av polisen men även av våran advokat Ullrika Wangle. Jag kan inte tacka henne nog för vad hon gjort för oss ♥ Alla samtal, och alla möten. Hon var även med när vi hade möten i skolan. Hon är en genomsnäll människa med stort hjärta och brinner för de svaga i samhället. Jag är så tacksam för  allt verkligen! Alla meddelande som jag fick på mobilen av många som fanns här för oss, alla nära och kära som visade att de gjorde allt för oss, för William. Jag hade även tät kontakt med polis, vi skrev både sms och hördes av på telefon ofta.

wille4

Så kom dagen, dagen när vi skulle behöva möta dessa människor som förstört så mycket i vårt liv. I Williams liv. Det har påverkat hela familjen. Den avskyn jag kände när jag tittade på dom som skadat mitt barn har jag aldrig känt förut. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka synd om dom på något konstigt sätt. Jag blir nästan arg på mig själv för att jag kände så. Jag vill inte tycka synd om dom, det är fan inte synd om dom efter allt de orsakat alla.

wille1

När William började berättade om misshandeln så försökte jag se ånger hos någon av dom. Jag tänkte att kanske erkänner dom och lovar att aldrig göra om det igen? Det knöt sig i magen på mig när jag hörde hur Williams röst brast ibland. Jag fick svälja och svälja för att inte börja gråta.

Jag ville bara gå fram till William och rädda honom från allt ont. Det skar i hela kroppen på mig. Usch att skriva om det här är så jobbigt, jag kan inte hålla tårarna borta. Är så arg och ledsen över att man ger sig på någon oskyldig, någon som aldrig gör en fluga förnär.

Den ena av de åtalade satt med på länk från Skåne. Hans advokat David Massi var även han med där. Att höra honom försvara detta våld fick mig att vilja kräkas. Hur kan man sova om nätterna när man väljer att förvara något så uppenbart som detta? Har de inget val? Man måste ju kunna tacka nej till uppdrag som dessa? Jag förstår att någon måste göra skitjobbet också, men fasen alltså. Det kan inte kännas bra i hjärtat. Hur han sen jobbade i tron om att grilla William för att skydda en våldsbrottsling var osmakligt. Nästan pinsamt ibland.

Alla gärningsmännen skyllde helt plötsligt på varandra, och en av dom erkände till vis del sin gärning. Det fanns inte en möjlighet till att de skulle kunna gå fria ur detta. De kändes inte trovärdiga för fem öre, den ena killen visste inte ens när han var född, det visste tydligen inte hans pappa heller trots tolk. Pappan satt mest och log till och från. Det störde mig.

wille3

Hela rättegången var jobbig. Den höll på i flera dagar eftersom rätten slagit ihop mål där dessa gärningsmän också var aktuella. Undertiden  som Williams rättegång var så hölls även en annan rättegång med han som jag nämnde tidigare i inlägget. Han som kallade mig för hora som sen satt häktad för mordförsök. Det var väldigt mycket folk på plats, vi hade två poliser som satt med oss, kändes tryggt. Men det gick folk in och ut ur rättssalen hela tiden, och ja det var tydligt vad det var för folk. Låt mig säga som så, att det var ju ingen som var på våran sida. Det kändes också som att de var där för att med sin närvaro markera. Jag ignorerade alla helt och hållet. Men innerst inne så bubblade jag av frustration.

ulrikawangle1

Efter en vecka så fick vi nu i maj veta att William haft rätten med sig. Vi skipade rättvisa ♥  Samtliga åtalade blev dömda för misshandel! Vi satt på nålar för att få beskedet och när Ulrika ringde upp så höll jag på att svimma, jag bröt ihop totalt. Det är en konstig känsla och det är svårt att förklara allt man känner i en sådan  här situation. Men vi fick rätt!

De dömdes även för misshandel i det andra ärendet. Vilket var helt rätt!

När man läser domen så står det att man ser väldigt allvarligt på våldsbrottet och hoten. Och hade dessa gärningsmän varit lite äldre så hade de blivit dömda till fängelse. Ungdomsbrottsligheten är allvarlig och den styrs ofta av de som äldre, även så i detta fall. Äldre personer använder de yngre som springpojkar, och de i sin tur måste vinna respekt och makt genom att bla misshandla oskyldiga personer.

Jag skulle vilja se mera resurser för att verkligen gräva i den här sortens brottslighet, och för att faktiskt hjälpa de barn som blivit indragna i detta destruktiva beteende. Jag vill se en mera konstruktiv socialtjänst, som i det långa ledet samarbetar mer med både myndigheter, skolor och hälso och sjukvård.

Det är så uppenbart att det idag brister och inte håller i olika situationer. I vårt fall kan man läsa socialtjänsten utlåtande gällande de åtalade. Det blev olika för allihop, jag vrider mig i ren frustration när jag läser att socialen inte tycker att vidare behandling eller utredning är nödvändig för två av dessa åtalade och numera också dömda. Om man upprepade gånger misshandlar personer och förekommer i olika brottsliga sammanhang så tycker nog jag att det kan ligga till grund för att man ska få någon slags vidare utredning och hjälp av socialen.

Det tror jag de flesta håller med om. Det är när barnen fortfarande är relativt unga som man kan värja problemen. De behöver stöd, hjälp och vuxna förebilder som visar de vad som är rätt och fel. Och om alla  hjälps åt så skulle det blir så mycket enklare. Samverkan på en helt ny nivå som gör det enklare att lyckas vända det dåliga till något bra.

Problemet är att det idag finns regler som gör att skolan, socialen och polisen inte kan samverka. Pga tystnadsplikt och regelverk. Det borde i speciella fall finnas en undantagsprincip som gör detta möjligt. Det kan inte vara logiskt att de olika parterna ska jobba emot varandra, vilket de faktiskt gör.

ulrikawangle3

Den här bilden på våran advokat Ulrika Wangle har jag längtat efter att få lägga upp med det positiva beskedet ♥ Om ni någon gång behöver en advokat så ring Ulrika.

De dömda har fyra veckor på sig att överklaga domen, och som vi befarande så har nu två av de dömda överklagat. Vi fick mejlet från domstolshandläggaren vidarebefordrat och jag läste överklagan med en stor sorg. Jag lägger min tro hos de som ytterligare kommer få döma de här personerna. Nu väntar vi på svar på vad som kommer att hända. Hoppas att åklagaren hör av sig snart. Det känns otroligt jobbigt och oroligt att aldrig kunna gå vidare. Vi har ju en del att jobba med när det här sen någon gång är över…

Jag vet att mina rader kan komma att påverkat oss negativt eftersom det gjort det tidigare. Men William låter sig aldrig tystas och han vill gå ut med det här för att förhoppningsvis göra skillnad på ett eller annat sätt. Offret skall aldrig tystas – tvärtom! Den rösten skall höras för att göra skillnad!

Vi fortsätter att kämpa vidare ♥

Kram / Madeleine

44
515

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00