ANNONS

Vad tycker ni? Hur personlig ska man vara? Hur mycket kan man dela med sig av? 

/

Förmiddag och solen är framme. Har sovit som en kratta inatt, drömt en massa konstigt och vaknat både nu och då. Konstigt det där att man vissa nätter drömmer mera.

Mathilde vaknade redan vid 05 och sista gången jag tittade på klockan så var hon 03.30, jag var så trött så jag mådde illa. Men jag sa till Mathilde att väcka pappa 🙈😅 Och vi 06-tiden när de gick upp så somnade jag om.

Gissa vem som ligger och sover på soffan nu istället? Tur vi har sommarlov. Men visst känns det lite som hösten är på gång? Tycker det känns i luften på något sätt. Jag längtar redan till nästa sommar, jag hoppas vi kan leva mera normalt då.

Finns så mycket jag skulle vilja göra med barnen som nu får vänta, men jag tänker att vi har mera att se framemot. Nästa sommar blir Livia-Leonore 2 år, lite enklare att åka bort någonstans då. Det kommer bli bra.

Tänk vad vi denna vår och sommar har fått ställa om livet, alla har vi våra egna kamper och alla har vi kämpat med den här pandemin på vårt egna sätt. Att inte få kramas längre, inte få träffas längre, blivit ”tvingade” att stanna hemmavid. Ja tänk så mycket vi har fått anpassa oss. Men jag tror att vi kommer gå ur detta förhoppningsvis lite starkare och jag tror också att människan lärt sig ett och annat. Om oss själva och om andra. Och inte minst om hygien. Man kan ju undra hur mycket bättre världen blivit på att tvätta händerna? Sådant man kan fundera på när man har tråkigt. Hur som, jag hoppas alla blivit bättre på att inte saker för givet.

Den här lilla älsklingen är inne i det stadiet när hon bokstavligen är överallt. Jag har aldrig behövt sätta barnlås och barnspärrar hemma men just nu skulle jag vilja spika igen varenda skåp och låda haha. Livia-Leonore hon kan hon. Många syskon att ta lärdom ifrån såklart, men hon är ganska idérik av sig själv ska gudarna veta.

FA373614-DDFB-41EA-AED6-A87F68C5149E

DEFB6C4A-FE3A-4BBE-928B-2359B54B0D33

Men titta på dessa gosiga lår, och fötter. Man kan ju gosa ihjäl sig 💗 Jag njuter så mycket kan bara kan av den här stunden, det går så himla fort och tiden när barnen är små känns på något sätt lånad.

3D653C86-269A-4CE2-87EC-56BCB82884A7

A3CA21CB-309D-4BB3-8F9D-AA82935A0965

Är så glad över det liv vi skapat för barnen. Vi kanske inte kan ge dom allt, men vi har i alla fall gett dom kärlek och ännu mera kärlek.

Victor ringde häromdagen och berättade att han skulle bli sambo med sin flickvän. Så himla roligt för dom. Victor flyttade ju precis till en ny lägenhet, så skönt för honom att han hittade en ny lägenhet. Vindsvåningen han bodde i innan var väl charmig på sitt sätt, men det var otroligt kallt på vintern och ännu varmare på sommaren. Mycket var ur funktion i lägenheten som tyvärr inte åtgärdades trots att både han och vi anmälde felen. Än värre var det att hyresvärden gick in i hans lägenhet med huvudnyckel utan tillåtelse. Så får man ju absolut INTE göra, hemfridsbrott kallas det. Jag blev vansinnig och ifrågasatte detta, men jag fick inte ens något svar. Istället så skällde han ut Victor efter noter den dagen han skulle lämna över nyckeln när han flyttade. Både jag och Micke stod i trappen och hörde allt hyresvärden stod och gapade om, det var han nog inte riktigt beredd på. Kändes som om en flytt var det enda rätta. Redan från dag ett så kändes det tyvärr inte bra i den där vindsvåningen av olika anledningar.

Skönt att han kan dra ett streck över allting nu och glädjas över sitt nya boende och sin blivande sambo 💗

Det verkar som många av er ser mina blogginlägg nu förresten? En del verkar fortsatt ha svårt att se kommentarer och även att kommentera själva. Frustrerande när det inte bara kan funka. En del är också fortsatt lite sura på att inläggen kommer för glest. Nu har det ju varit mera frågan om it-problem snarare än bloggtorka, men jag förstår att ni helst vill ha uppdateringar hela tiden.

Som ni vet så har vi ju haft en tuff tid, med allt. Mina cellförändringar som knäckte mig psykiskt. Misshandeln, rättegångar och den psykiska misshandeln. Det har varit skittufft! Vi jobbar med det varje dag även om det kanske inte syns i mina kanel hela tiden. Ibland har det varit så jobbigt att jag inte ens orkat gå ur sängen, levt i pyjamas hela dagarna, och gjort det bästa av situationen. Även om jag velat kommunicera i bloggen så har det bara lett till att jag suttit och tittat in i skärmen utan att något lyckats komma ur mig. Hemsk känsla, jag har så mycket inom mig men inte förmågan att få ur mig.

På senare år har jag dessutom fått en helt annat integritet på något sätt. Vad vill jag dela med mig av? Hur personlig vill jag vara? Jag vet att många uppskattar att jag faktiskt delar med mig, och igenkänningen är nog större än vad många vill erkänna. Men jag ska erkänna att jag tvivlat. Vad-vill-jag-skriva?

Jag har så mycket personliga reflektioner och upplevelser som säkert skulle skapa ett enormt intresse här inne. Men det skulle säkert också riva upp andras känslor. Hur mycket hänsyn ska man ta? Jag kan ju bara skriva utifrån mig, och vad jag känner.

Tankarna har också snurrat, vem vill enbart läsa om våra vardag. Det enkla, och lite opersonliga ”idag har vi bakat, städat, osv osv” Det blir så livlöst på något sätt, man tröttnar lätt på en låt som spelas på repet hela tiden. Åtminstone jag.

Jag älskar att uttrycka mig, både i text och bilder. Det är min fristad, där jag får min meditation och mitt lugn. Senaste tiden har det mest varit det sistnämnda – genom mina foton.

Vad tycker ni? Hur personlig ska man vara? Hur mycket kan man dela med sig av?

Ta hand om er, så hörs vi snart igen 💗

/M

8
79

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00