ANNONS

Måtte vi få en lugnare tid framför oss nu. 

/

God söndag. Nu var det ett tag sen jag skrev här. Det har varit så mycket här hemma så jag har inte haft energi att skriva.

Jag vet inte vart jag ska börja. Mathilde har haft ont i magen och har kränkt upprepade gånger. Först tänkte jag att det kanske var en maginfluensa eller magsjuka, men efter att hon blivit bra i två dagar och börjat om igen så tyckte jag det var konstigt. Klart det finns undantag men vanligtvis så kanske man kräks och mår dåligt i några dagar sedan blir det bara bättre. Det här har jag aldrig varit med om, att det liksom kommit i omgångar på det här sättet. Hon har heller inte haft feber eller varit låg på något sätt. Bara kräkts, sovit en stund efter några gånger och sedan varit sig själv, ätit och lekt. För att sedan börja om igen.

Med Mathildes problematik så har jag nu förstått att hennes mående har med hennes ätstörning att göra 😔 Och det säger sig ju självt kanske, äter man samma hela tiden så mår ju inte magen så bra till slut. Så nu har jag under en tid gjort allt för att bryta hennes vanliga rutiner och få henne att prova att äta andra saker än det vanliga hon äter. Moment 22, mission impossible, helt omöjligt! Som förälder till ett barn med selektiv ätstörning så vill man slita sitt hår av frustration. Samtidigt gäller det att hela tiden behålla lugnet, det är ju inte hennes fel att hon inte kan äta.

Och innan jag fått tusen tips nu – vi har provat allt!!! Jag lovar, vi är specialister vid det här laget.

Är det något jag önskar mig här i världen så är det att Mathilde kan få en mera allsidig matrepertoar. Min enda önskan.

Just nu har vi fått allt under kontroll och Mathilde har fått behålla sin mat i två dagar. Håll tummarna för oss att det blir bra igen 💗

Engla-Freja har varit hemma med sin huvudvärk i veckan. Det alltid jobbigt när den kommer. Som tur var så kände hon av den innan hon åkte till skolan. Det hade inte varit ultimat om hon fått ett riktigt anfall av Hortons när hon exempelvis satt på tåget till skolan. Nu känns det bättre säger hon, men vi vet av erfarenhet att när den kommer såhär tätt så brukar det vara ett skov som är på gång och då kan hon ha problem en längre tid.

Mitt upp i allt så har Tuva-Li skadats sig på skolan. En pojke sprang in i henne på gymnastiklektionen och olyckligtvis kom handen i kläm.  Det gjorde så ont så Tuvis fick gå till sjuksyster. Hon trodde att det kunde vara en stukning och ringde mig för att berätta vad som hade hänt. Jag kände på en gång att jag ville hämta henne på skolan eftersom det inte lät helt okej. Eftersom jag hade Mathilde och Engla-Freja hemma som inte mådde bra så fick Micke åka ifrån jobbet för att hämta upp Tuvis.

När vi tittade på handen här hemma så såg jag direkt att något inte verkade stämma så jag ringde till 1177 och de i sin tur kopplade mig vidare till jouren. Rörigt det där att man först måste sitta i telefonkö till 1177 och sen ytterligare en gång till för att komma till jouren. Numera kan man ju inte boka tid när man loggar in på 1177, antar att det är pga av Corona. Hur som…vi fick en tid till jouren och efter en stunds väntan så fick Tuvis röntga handen. De såg ingenting på bilderna, allt såg normalt ut. De sa att det troligtvis rörde sig om en stukning.

Ni känner igen den här historian va? Precis likadant som i somras när Tuvis klämde handen i frysen. Vi sökte vård men de såg ingenting. Vi blev hemskickade men jag propsade på att de skulle undersöka det igen eftersom Tuvis hade så fruktansvärt ont, och efter att specialisterna i Linköping till slut kikat på det så blev det gips.

Jo det blev likadant den här gången. Vi åkte hem och natten som kom var fruktansvärd för Tuvis. Hon skrek rakt ut av smärta och inget vi gjorde hjälpte. Följande morgon hade jag tänkt att återigen söka vård men jag hann inte ringa förens min mobil ringde, det var jouren som ringde. Tydligen så hade ett annat team tittat på Tuvis röntgenbilder och sett att hon hade en fraktur. Eller ett litet ”knyck” som läkaren sa, och vi skulle åka upp till akuten så de kunde sätta ett gips på henne.

Micke fick åka ifrån jobbet och följa med Tuvis upp till akuten. Efter tre/fyra timmar kom de hem med ett gips rikare och med informationsblad om handledsfraktur. Våran lilla tjej var helt slut pga av sömnbrist och smärta. Följande dygn efter trodde vi skulle bli bättre och till början så var det ganska lugnt, men sen tilltog smärtan igen och den här gången var det värre än värst.

8AEFFF55-1446-44B4-9CE3-670393B326BC

Hon bara skrek och skrek och inget hjälpte! Jag ringde direkt upp till akuten och de hörde kaoset i bakgrunden och sa att vi skulle komma upp. Helst av allt hade jag velat klippa bort gipset hemma på en gång, men jag tänkte att det var bättre att gipsteknikerna fick kolla på det innan så hon fick ha kvar det. Väl inne på akuten så kämpade hon med tårarna, hon hade så fruktansvärt ont. Men minutrarna gick och ingen kom, så till slut gick Micke ut och bad om sax så han själv kunde klippa bort gipset. ”ojdå har hon så ont?” Ja en aning kan man säga…

De tog bort gipset och de kunde inte alls förstå varför hon hade så fruktansvärt ont. För gipset hon hade såg perfekt ut så det kunde inte varit fel på. De tittade på röntgenbilderna igen för att se om de hade missat något antar jag. Själv så tyckte jag att de kanske skulle tagit nya bilder eftersom hon fick ligga hemma en natt utan gips och jag funderande på om något kunde ändrats sig från den ena dagen till andra? Men de trodde de inte. Och vad vet jag, jag är ju bara en lekman i ämnet. Jag funderade också på om det kunde vara nerver i kläm? Till slut så beslutade i alla fall läkaren att de skulle sätta ett nytt gips. Sagt och gjort, så nu har hon alltså ett nytt gips igen.

Smärtan är kvar men hon får Panodil med jämna mellanrum och jag tycker det verkar hjälpa lite grann. Nu hoppas vi att detta läker fint och att Tuvis blir bra snabbt. Det värsta är att hon denna gång har skadat sin höger hand och handled och ja, hon är högerhänt så det blir lite rörigt ibland när hon ska göra saker. Tuvis själv är mest orolig för hur hon ska klara sig i skolan nu, men vi peppar henne att det kommer gå superbra 🙌🏼 Det kanske finns någon som kan hjälpa henne att skriva, eller om hon får jobb på sin Ipad istället? Det kommer nog ordna sig 💗 Min älskade lilla otursgumma.

Vad har annars hänt i veckan? Som om allt det här inte var nog. Jag fick ett sms av Wille en dag när han var på väg hem från Linköping. ”Mamma kom och hämta oss på stationen när tåget kommer in! En av killarna som var med och tittade på när jag blev misshandlad sitter på tåget!” Jag kan ju bara tänka mig vad Wille kände, han sa inget till sina syskon för han ville inte skrämma upp dom.  Jag skrev till honom och undrade vem det var, frågade hur han mådde, hur situationen såg ut. Ni fattar säkert, man blir så orolig! Eftersom det var dålig täckning så kunde vi inte kommunicera och jag kände hur oron åt upp mig inifrån och ut. Jag gick in i någon slags försvarsposition och slängde på barnen kläderna och skyndande mig på allt vad jag hade ut till bilen. Man hinner tänka mycket under den korta stunden! Vad gör jag i olika situationer osv osv. Man vet ju aldrig…

När jag kom fram så var det tackochlov lugnt. Men det adrenalinpåslaget säger jag bara!

Fan vilken vecka! Får man uttrycka sig så utan att bli hängd av språkpolisen? Äsch det spelar ingen roll, det är så jag känner.

Måtte vi få en lugnare tid framför oss nu. 

Hur har ni haft det?

Kram / Madeleine 💗

23
203

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00