ANNONS

Den här veckan började inte så bra!

/

Godmorgon onsdag. Vet knappt vilken dag det är, har knappt sovit något under ett par dygn och känner mig helt tom på energi. Nu är det inte morgon längre, kom på att jag kulle lämna in bilen på verkstad så fick slänga mig iväg. Men nu är jag hemma igen…

Som om vi inte redan har mycket runtomkring oss, ibland vill livet bråka extra mycket känns det som.

I måndags så ringde skolsköterskan från Tuva-Lis skola och berättade att Tuva-Li hade svårt att andas. Hon och flera barn hade gungat i ”kina-gungan” som de kallar den och helt plötsligen så tappade Tuva-Li andan och fick efter det svårt att andas.

Jag hörde Tuva-Li i bakgrunden när jag pratade med sköterskan, det lät nästan som hon hyperventilerade. Det var ju helt klart att hon hade problem med aningen i alla fall, sen är det ju svårt för mig på andra sidan telefonen att bedöma hur dålig hon var. Sköterskan lät lite uppgiven och visste inte vad hon skulle göra, hon fick inte Tuva-Li lugn. Min första tanke var att kanske låta henne andas i en påse, alternativt ringa ambulans eftersom hon hade problem med andning och uppenbart inte fick henne lugn.

Tusen tankar hinner passera, vad har hon ätit i skolan? Kan det vara något som hon helt plötsligt reagerat på? Har hon råkat få någon smäll i bröstet när de lekte i gungan? Ja ni fattar, man försöker hitta olika slags förklaringar. Jag ringde till Micke och bad honom att snabbt åka upp till skolan, jag har ju de andra sjuka barnen hemma och kunde inte lämna dom.

När Micke kommer upp till skolan så ser han direkt att hon har riktiga svårigheter att andas, hon kippar efter andan samtidigt som hon nästan hyperventilerar. Och det kan ju bli en ond cirkel – när kroppen får för mycket syre men hjärnan får för lite syre. Blodkärlen drar ihop sig och man får för lite blod till hjärnan. Micke försökte prata lugnt med henne men blicken var tom och hon kunde inte prata. Micke tog beslutet att åka direkt upp till akuten. Benen bar inte  på Tuva-Li så Micke fick bära henne ut i bilen. Väl i bilen så började hennes ögon rulla, väldigt obehagligt så Micke skyndar sig på allt vad han kan och springer i med Tuva-Li på akuten. Eftersom det är som det är idag med pandemin så kan man ju inte riktigt bara springa in på akuten. Man måste ringa på och får då en första kontakt genom en lucka i väggen. Akutpersonalen såg som tur var att det var något galet och lät Micke springa in på en gång.

Väl inne på akuten så springer de in med Tuva-Li i ett akutrum och drar av henne alla kläder. De sätter på henne elektroder för att mäta av hennes värden och ger henne en mask med extra syre, de jobbar på snabbt. Det hela blev väldigt traumatiskt för Micke 😔 Man får ju panik! Såklart! När ens barn inte mår bra och helt plötsligt förlorar förmågan att kunna prata och kommunicera.

56E0270E-2B26-47A6-94BE-BD80BC67D0C8

Det tar ett tag innan Tuva-Li blir stabil och blir sig själv igen. Hon blir väldigt trött och somnar. De tar en massa prover och försöker förstå varför hon blev så dålig. Samtidigt så går jag omkring här hemma och är orolig. Så jobbigt att inte veta vad som händer, eller hur Tuva-Li mår.

Efter att de fått svar på de prover som de har tagit och ser att allt ser bra ut och Tuva-Li piggnat till igen så skickar de hem dom. De trodde att allt kan ha utlöst pga att hon tappat andan och blivit rädd och efter det börjat hyperventilerat vilket då fått kroppen ur balans.

86AAD479-E04C-45DE-BC6D-06CE756F4E3E

Skönt kände vi om det ”bara” var så enkelt. När de kom hem så var Tuva-Li lite trött och vilade i soffan. Sen åt hon middag och hade en god aptit. På kvällen sa hon till mig att hon kände sig lite konstig i kroppen, och jag tänkte att det kanske inte var så lustigt med tanke på vad hon varit med om. Att tappa andan och känna att man inte får i sig någon luft ger panik, det är inte så lustigt. Besöket på akuten med allt de gjorde där gav också intryck som en åttaåring kanske har svårt att sortera. Att känna sig lite konstig i kroppen är ju då inte så konstigt menar jag.

När vi väntade Livia så köpte vi en ny soffa till vardagsrummet, en bäddsoffa. Är så himla glad att vi gjorde det. Den är perfekt att bädda ut när någon av barnen blir sjuka, eller om barnen bara vill mysa framför teven. Vi bäddade ut den så Tuva-Li fick sova där istället för på övervåningen i sitt rum. Jag ville ha henne nära oss. Barnen somnade och allt var frid och fröjd.

Följande dag, alltså igår fick Tuva-Li vara hemma från skolan. Hon var pigg och glad, så skönt ändå. Men det kändes bra att ha henne hemma. På eftermiddagen så tog jag med med mig Engla-Freja och åkte till tippen för att slänga skräp, sen fortsatte vi vidare ner till återvinningen och till ett loppis som ligger precis bredvid. Faktiskt väldigt nära där vi bor. William var hemma hos sina syskon medan vi åkte. Vi hann vara borta i ca 30 minuter så ringer mobilen – MAMMA KOM HEM!!! Tuva- Li har svårt att andas!!!

Vi var hemma på 2 minuter, eftersom vi var i närheten så gick det snabbt. William hade gått ut med Tuva-Li på verandan för han tänkte att hon skulle få i sig frisk luft. Men hennes andning var häftig och tung på något sätt. Jag försökte prata med henne lugnt, ja göra allt jag kunde. Men hon var helt okontaktbar och hennes ögon började skaka, som spasmer och sen rulla upp. William berättade att Colin hade spelat tv-spel med gubbar som rörde sig snabbt på tv-skärmen och Tuva-Li hade stått bredvid och titta på. Från ingenstans så sa hon att hon kände sig yr i huvudet och sen hade hon rasat ihop på golvet och börjat andas konstigt.

Första gången var det gungan och nu var det ett tv-spel som utlöst det hela. Jag fick direkt känslan av epilepsi. Av erfarenhet så vet jag att det kan yttra sig på olika sätt. Jag väntade en stund för att se om det blev bättre, men jag fick ingen kontakt med Tuva-Li och ögonen var fortsatt konstiga så jag och William slängde oss i bilen och åkte upp till akuten.

De såg när vi kom springande, det stod redan en person i luckan men jag vinkade och de öppnade dörren på en gång. Jag kände igen en gammal kollega från när jag själv jobbade inom vården och hon var med och tog emot oss. Som tur var så fanns läkaren på plats direkt i rummet när vi kom in, och det var samma läkare som träffat Tuva-Li dagen innan. Vilken tur vi hade! En lugn trygg läkare, han försökte prata med Tuva-Li samtidigt som de kopplade upp henne mot blodtryck och tog en massa andra prover. Den här gången såg han hennes ögon och hur de skakade, de hade han inte sett dagen innan. Han var också inne på samma spår som mig, att det kunde vara något epileptiskt, och vad det kommer ifrån måste man ju utreda.

Jag tyckte det tog väldigt lång tid innan hon blev sig själv igen och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag ville bara att hon skulle vakna upp igen och bli sig själv. Men jag fick ingen kontakt och det gav mig  panikkänslor. Wille och jag kramade om Tuva-Li, och så till slut så piggnade hon till. Då hade jag hunnit ringa till Micke och bett honom att komma upp eftersom de planerade att skicka in oss till barnakuten i Linköping då det inte finns någon barnläkare på eftermiddagen/kvällen på akuten i Motala. Så i samma veva som när Micke kommer in på akutrummet så blir hon piggare igen. Hon tittar sig omkring och jag ser på henne att hon ser förvånad ut, som om hon inte visste vart hon var och varför. Hon minns ingenting, vet alltså inte att vi har åkt upp till sjukhuset 😥 Det enda hon minns är att hon står bredvid Colin när han spelar tv-spel och att hon sen känner att det snurrar i huvudet.

3E504B17-9751-4266-B6DD-9A5972E35C6B

Mitt älskade barn 💗 När man haft ett epilepsianfall så kan man ibland se det genom blodprover. Blodet blir lite surt kan namn säga, så därför ville man snabbt ta nya prover. Blodgaser (kapillära som tur är! För det är inte så kul att ta dessa prover) och kolla laktat i blodet. Det kan ge misstankar om metabolisk acidos som det heter vilket man kan få efter tex ett krampanfall. Proverna såg dock bra ut, och det är ju skönt såklart. Samtidigt så kan man ju inte utesluta epilepsi ändå, provet kan ge en indikation på det. Men visar det negativt så behöver inte det för den saken skull betyda att det inte är det.

Något är det ju, så mycket vet jag och är helt säker på. Läkaren och vi är eniga om att hon ska skickas till barnakuten i Linköping. Vi behöver inte åka ambulans in eftersom proverna hittills varit okej.

4ED90F34-710E-4914-8472-34C1468637AC

Här är Tuvis piggare och kan sitta upp, här väntar vi på flera provtagningar 💗

Jag åker hem till de andra barnen och Micke stannar, eftersom det är Corona så vill de inte att man ska vara flera än absolut nödvändigt på sjukhuset. Jobbigt att återigen behöva lämna Tuvis 😔 Men jag vet att både Livia och Mathilde är väldigt mammiga när det kommer till nattningen på kvällen så därför bestämde vi att jag skulle åka hem, men att vi däremot skulle ha kontakt via telefonen och högtalarfunktionen så att även jag kunde vara med och höra och berätta.

Väl inne i Linköping på akuten så var det fullt. Det var såååå mycket folk. Micke och Tuva-Li fick sitta i korridoren och vänta, och ja där fick de vänta kan man säga…

Vi hade lite kontakt via sms. Micke hörde av sig och berättade att Tuva-Li ännu en gång börjat bete sig konstigt med sina ögon, att de börjat skaka igen. Det avtog som tur va snabbt, men han berättade ändå för en sköterska som passerade i korridoren.

Tiden gick och fortfarande hade inte läkaren varit på besök. Jag smsade då och då för att kolla läget, men så fick jag inte något svar. Som den oroliga mamman man är så växer ju oron ännu mera. Tanken slog mig att de kanske sov men samtidigt så visste jag ju inte så jag ringde in till akuten. Jag fick prata med en sköterska som bekräftade att fallet faktiskt var så, de låg och sov i korridoren och pappa Micke snarkade högt.

Jag lade mig i soffan och försökte passa på att få lite vila själv, men det var omöjligt att komma till ro. Strax efter så fick jag ett sms av Micke i alla fall…

3C2F756A-566B-4398-821A-EAEED0A5CF9D

Ligger man i korridoren så hör man allt och lite till, sådant man kanske helst av allt inte vill höra också.

Vi bestämde att vi skulle försöka vila en stund ändå. Jag tittade på teve, och pussade på Livia som låg och sov bredvid mig. Efter någon timma så ringer Micke och berättar att de fått komma in på ett undersökningsrum och att de ska ta ett nytt EKG. Allt ser bra ut och våran Tuvis är pigg och glad. Hon tyckte det var väldigt coolt när de skulle läsa av hennes hjärta och ville gärna att jag skulle visa upp det ☺️ Våran tuffing 💗

BFB15543-8056-4398-AD64-B90852C43631

Efter ytterligare några timmar med observation så beslutade läkaren att de skulle få lämna akuten, så tidigt imorse kom de hem.

De vet fortfarande inte vad detta kan vara och har nu hänvisat oss till vårdcentralen om besvären kommer tillbaka. Det känns väl sådär om jag ska vara ärlig 😥 Nu får vi ju hoppas att det inte kommer tillbaka utan att det bara var något tillfälligt. Men samtidigt undrar man ju varför det blivit såhär? Och skulle det komma tillbaka så kan man ju knappats söka vård på vårdcentralen, jag menar besvären kan ju komma när som helst och hur som helst. Och blir hon likadan så kommer jag fortsatt söka vård på akuten! Då kräver jag en remiss från akuten till barnmottagningen så de kan utreda detta ännu mera.

Jag hoppas aldrig jag behöver se Tuvis såhär igen.

Jag får flashbacks från när Adam blev sjuk som liten, när vi trodde vi skulle förlora honom. Hemskt. Allt var också lite såhär diffust. Då låg vi inlagda med honom i långa perioder på BAVA i Linköping. Man trodde då att han haft någon slags barnepilepsi, han hade inte heller de klassiska symptomen med kramper. Han fick mystiska ”attacker” där han blev helt tyst, slutade andas och blev medvetslös. Efter ca 9 månader så upphörde allt och han blev som vilken annan pojke som helst. Han undersöktes med sömn EEG, fick gå med långtidsEKG i olika perioder och fick inte lämnas själv. En oerhörd lättnad när allt en dag försvann.

När något sånt här händer så är det jobbigt för alla i ens omgivning. Hela familjen drabbas ju. Usch. Nu ska vi bara vila och ta det lugnt i ett par dagar. Tuva-Li får vara hemma resten av veckan. Höstlovet kan inte komma mera lägligt.

Ledsen att det bara är deppiga inlägg här på bloggen nu. det var inte så jag hade tänkt min comeback. Men så kommer ju livet emellan ibland och för våran del har det varit mycket ett tag nu. men det blir bättre 💗 För er som undrar så har jag valt att täcka för ansiktet på vissa bilder för att Tuvis inte är sig själv där. 

Ta hand om er!

Kram / Madeleine

53
312

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00