ANNONS

Jag har inte mått så bra!

/

Hej fina ♥ Ledsen för min frånvaro. Sommaren har gått fort, den är ju inte slut ännu men veckorna har susat förbi i en väldig fart och det är inte långt kvar tills det är dags för rutiner och skola igen.

Jag försöker suga åt mig så mycket jag bara kan av värmen och solens strålar. Njuta så mycket jag bara kan.

I ärlighetens namn så har jag inte mått så bra. Inte på en lång tid faktiskt. Det här kommer bli ett långt inlägg som jag hoppas du orkar läsa.

B879389E-76DE-4E4E-8130-B1BB08ADB104

Jag är ju envis som synden, inte alltid till min fördel. Man skulle väl rent av kunna säga att jag är lite elak mot mig själv ibland för att jag är så envis och alltid biter ihop. Jag har länge varit obotligt trött, och hur mycket jag än har vilat så har jag inte blivit piggare. Varje gång jag försökt se en film med familjen så har jag somnat, så fort jag försökt sätta mig vid datorn och skriva några rader så har ögonen blivit så trötta så jag varit tvungen att stänga ner och göra något annat för att inte somna, eller rent av lägga mig en stund och sova.

Jag har tappat ord, haft koncentrationssvårigheter och glömt saker. Fått hjärtklappning till och från, haft sus i öronen och tappat min kondition helt och hållet. För några veckor sedan klarade jag inte av att gå uppför en liten backe, orken bara försvann. En del symtom har jag haft länge, andra har kommit smygande och blivit värre och värre.

Så en dag i början av sommaren så vaknade jag en morgon med väldigt ont i låret. Försökte tänka på vad jag gjort dagen innan som kunnat framkallat sådan träningsvärk? Men nej jag hade ju inte gjort något ansträngande. Tänkte inte mera på det, men så kom smärtan igen och höll i sig hela tiden och då var jag ju tvungen att titta på låret för att se hur det såg ut. Ett blått blåmärke likt ett långt streck lyste längst med låret. Jag var lite varm och öm när jag kände på benet. Det såg precis ut som jag hade fått en smäll av något för att blåmärket var så rakt på något sätt, som jag slagit i någon kant. Men jag hade ingen minne av det, och det skulle jag ju kommit ihåg.

Jag skickade en bild till min mamma och frågade vad jag hade gjort? Men jag kunde inte förklara mer än att jag vaknade på morgonen av att jag såg ut såhär och hade ont. Jag gav det några dagar men när det inte försvann så fick jag känna mig besegrade och inse att jag kanske var tvungen att ringa vårdcentralen. Jag söker ju inte i första taget men efter påtryck från min mamma så ringde jag till slut och bokade en tid i alla fall. Jag lovade också att jag skulle berätta om alla mina symtom som jag hade.Läkaren tyckte att det var bra att jag tog upp allt, och efter det så kom vi överens om att jag skulle göra en riktig hälsokontroll.

Hon undersökte mig från topp till tå, när hon skulle lyssna på hjärtat så kände jag att det började slå oregelbundet. Jag är vid det här laget van vid att hjärtklappningen kommer och går. I början var det väldigt läskigt och jag blev orolig. Sen försökte jag rannsaka mig själv med att det kanske bara var inbillning, eller att jag bara var stressad inombords fast jag faktiskt inte alls kände mig stressad. Äsch, jag försökte hitta på alla möjliga anledningar och till slut så lärde jag mig att det försvann efter en stund. Det har gjort mig lugn på något sätt även det såklart känns obehagligt ibland. Istället för att bli rädd för det, så blir jag idag mest irriterad på att det stör min vardag.

Jag sa inget till läkaren när hon undersökte mig, om hon noterade det jag kände så var det ju inte inbillning. Hon bad mig hålla andan flera gånger och lyssnade länge och mycket. Sen lämnade hon mig i rummet utan att säga vad hon hört, hon skulle rådfrågade sin kollega om något. De kom tillbaka båda två och han tittade på mitt ben. De konstaterade att de trodde det bara var en ytlig propp men att jag skulle lämna en massa prover för att få mera indikationer om hur det stod till. Efter det så berättade läkaren att hon hörde att mitt hjärta slog oregelbundet och att hon ville att jag skulle lämna ett EKG på en gång. Det gick snabbt och det visade inget avvikande. Men det var ändå skönt på något sätt att läkaren hörde det jag kände.Vidare så fick jag lämna en himla massa prover, och jag har även varit och tagit flera blodprover i omgångar. Strax efter det här så fick jag lite katastroftankar, jag tänkte det värsta och alla mina symtom som enbart blev värre och värre påverkade mig inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Sjukt jobbigt. Läkaren lovade att ringa mig följande vecka, men det gjorde hon inte. Jag väntade ännu en vecka men fick inget samtal. Är det bra eller dåligt försökte jag analysera, men det vet man ju aldrig. Till slut så gick jag in på 1177 och skrev till min vårdcentral, jag kände mig aningen besviken och irriterad på att man inte hörde av sig när man lovat, läkaren visste dessutom att jag gärna ville att hon skulle här av sig så fort som möjligt. Till svar fick jag att hon var på semester och att alla prover inte hade inkommit ännu och därför så väntade man. Nåja, till slut så fick jag ett samtal och läkaren berättade för mig att jag hade fruktansvärt dåligt blodvärde. Hon ville komplettera mina prover med ännu flera så dagen där på så åkte jag ännu en gång upp till vårdcentralen och lämna några rör.

Tjejen som tog proverna var supergullig, jag berättade för henne att jag hade dåliga blodvärden och sa att jag ofta kände mig svimfärdig. Dagen innan när jag och Micke var på ÖoB så höll jag på att ramla ihop när det blev svart för ögonen, och yrseln ville inte ge med sig. Hon berättade då att hon också hade haft dåliga värden och snarlika symtom som gjorde att hon både fick blod och järndropp. Man kan tydligen bli jättesjuk av en sådan ”liten” brist i kroppen. Även när man är ung.Efter en vecka kom nya provsvar, domen blev att jag hade brist på både B12 och folsyra och det i sin tur gör att kroppen inte kan ta upp järn. Läkaren berättade att det inte alls är konstigt att jag mått så dåligt länge. Du har en ordentlig brist! Och man kan bli väldigt sjuk av det så därför kommer jag skriva ut flera tabletter som du ska äta under en tremånaders period.

Okej, så det är inte konstigt att hjärtat slår volter och att jag inte orkar hålla mig vaken om dagarna, det är precis alla symtom på den brister jag har. Helt plötsligt kände jag mig lite fånig över att jag tänkt så dramatiskt när det ”bara” var det här. Sen blev jag chockad över hur en brist kan påverka ens kropp så mycket. Jag fattar ju såklart att man kan må dåligt, men inte att man kunde må här dåligt.

Jag ska lämna flera prover och det här ska givetsvis följas upp. Eftersom jag haft problem med uppsvullen mage och smärta i magen efter måltider så ska jag även lämna prover för celiaki – glutenintolerans. När man har den sorts brist jag har så kan det nämligen indikera att det är en glutenintolerans som är grunden till problemet.

Eftersom jag är ivrig att återfå mitt liv så har jag redan lagt om min kost och äter sedan en vecka tillbaka glutenfritt och för första gången på 1,5 år så har jag  knappt inte fått ont i magen efter att jag ätit spagetti och köttfärsås. Alltså bara det är en vinst för mig! Annars har mina måltider den senaste tiden gett mig ångest, ibland får jag jätteont i magen och ibland bara lite. Men den här gången kände jag nästan ingenting! Och inte svullnade magen upp som en ballong efteråt heller. Då blev jag övertygad om att jag var tvungen att fortsätta med detta en tid framöver för att se om det blir en långvarig skillnad. Kan det vara så enkelt? Att allt bottnar i en glutenintolerans?Sakta men säkert så känner jag mig lite piggare. Som en ny människa! Det susar inte lika mycket i öronen och jag har inte varit lika yr. Hör och häpna så har jag också lyckats hålla mig vaken genom en hel film 😂 Hjärtklappningen kommer och går lite då och då men jag antar att det kanske kan ta en tid innan allt blir bra?!

Jag hoppas det försvinner helt och hållet. Och jag har efter en lång lång tid klarat av att skriva det här inlägget på bloggen utan att somna.

Läkaren trodde att jag gått med dåliga värden under en väldigt lång tid, redan 2019. Jag som trodde mina konstiga symtom berodde på att jag var på väg in i väggen. Även den läkaren som jag träffade då trodde att det kunde vara så pga omständigheterna i mitt liv med allt som var. Rättegångar och annat. Och det var ju också en tanke jag hade i början av sommaren när jag knappt orkade ta mig upp ur sängen. Är jag på väg mot den omtalade väggen? Men nej, den här läktaren var övertygad om att det var dåliga blodvärden redan då.

Nu kan väl allt bara bli bättre, och jag är glad över att jag känner mig piggare. Har ni symtom liknande mina så kan jag råda er att gå och kolla hur era värden ser ut. Järn, B12, folsyra och blodvärde. Man kan  uppenbarligen bli väldigt dålig om det inte står rätt till med dessa.

Jag känner mig mer positiv än någonsin, och äntligen är lusten tillbaka att skriva här ♥ Jag har sååå mycket att dela med er! Nu tar vi nya tag.

Jag har under sommaren fått många meddelanden på Instagram där ni skriver att det verkar vara något fel på min blogg. Att man kommer till en sida som försöker få konstig information, en osäker sida. Jag vet inte varför det är så, det hände även mig när jag försöker gå in på min blogg. Det enda som funkar då är att öppna upp en ny privat sida på mobilen och skriva i min bloggadress, eller att klicka på länken till bloggen som ligger på min instagramprofil. Skitskumt. Jag har redan tagit upp det med min kontaktperson, och jag ska ta upp det igen så allt funkar perfekt. 

Kram / Madeleine

35

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ mig på Instagram!

@madeleineilmrud
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00