Man får lyfta varandra.

Mamma, pappa och lilla Deus 🤎

Började skriva på det här inlägget för länge sedan, men har inte haft möjlighet att fortsätta då saker kommit emellan. Men jag kommer till det lite längre ner. Vet inte ens vart jag ska börja…

Jag är så trött, sover minimalt och kämpar med att underlätta för den här lilla killen som har ont i sin mage. Jag tänker varje kväll att imorgon ska jag hinna att göra både det ena och det andra. Men så kör det ihop sig när Amadeus får ont av sin kolik. Jag kan verkligen inte planera något, utan allt beror på hur han mår och hur mycket sömn jag har fått.

De dagarna som känns bättre så försöker jag hinna ikapp med allt som blivit liggandes, men gud vad jag uppskattar tystnaden, en kopp kaffe och att absolut inte göra någonting. Har nog aldrig uppskattat det så mycket som jag gör nu😅

Kolik kan verkligen vara tufft. Om man inte varit med om det så är det nog svårt att förstå. När ens lilla bebis bara skriker och skriker och skriker.

Och vad man än gör så hjälper det inte. Det är jobbigt, och det tär på alla. Jag gör allt för att inte störa de äldre barnen som behöver sin sömn för att orka med skolan. Micke jobbar och behöver också sova. Mitt mantra just nu är – det blir bättre 🤎 För varje dag som går så blir det ju lite bättre.

Något som jag ofta får frågor om är hur får ni tiden att räcka till? Eller det är helt och hållet omöjligt att kunna ge alla barnen uppmärksamhet, hur kan ni finnas till för alla barnen? Och just nu måste jag verkligen lägga mig platt för just dessa frågor, jag tampas dagligen med att känna mig otillräcklig. Får konstant dåligt samvete för att jag inte har samma ork att leka med alla barnen nu. Har inte alls samma tålamod som jag brukar ha. Inte så att det är någon slags katastrof, vi får ju ihop dagarna ändå och barnen är glada och nöjda. De får kärlek och blir sedda. Det är nog mera att jag personligen känner mig stressad och blir ledsen för att det är mycket just nu. Ja mycket på grund av Amadeus kolik. Som förälder gör man allt för sina barn, och då ser man alltid till att prioritera barnen. Alltid.

Man får lyfta varandra. Micke tar mycket med de stora barnen just nu, läser läxor, tar träningar, åker och handlar. Skjutsar och hämtar. Medans jag tar Amadeus. Jag inser också hur bortskämda vi varit med barnen som annars sovit så bra på nätterna och inte alls haft den här problematiken. Min äldsta pojke hade kolik som liten, men det var 25 år sedan snart och uppenbart så har jag nog glömt mycket från det. Eller förträngt? Jag minns att det var jobbigt, men kanske inte så här jobbigt.

Jag har varit ifrån min lilla bebis tre gånger. Ena gången så följde jag med Adam på fotbollsträning, och då var det faktiskt jag som fick hålla i träningen för att Micke var hemma och hade ont i huvudet. Det var en rolig utmaning att träna femtonåriga fotbollskillar. Och roligt att tänka på något annat. Andra gången så var jag och handlade på Rusta med lilla Livia. Och tredje gången var häromdagen, då åkte jag hem till min lilla mamma och hämtade lussebullar som hon bakat. Samtidigt som det är skönt att komma ifrån lite så saknar jag ihjäl mig och längtar efter min lilla bebis 🥺

Älskade lilla hjärtat, han är så liten 🤎

Så mitt upp i allt så blev Deus sjuk. Från ingenstans så fick han världens feber. Han hade inga andra symtom utan bara hög feber. Eftersom han var under 3 månader så ringde jag direkt till 1177 för att få tid på jouren. Man ska alltid kontakta vården när man har en bebis under 3 månader med feber.

Jag fick prata med en trevlig kille på 1177 som hjälpte oss komma i kontakt med vårdpersonal som snabbt kunde ta emot oss.

Jouren kunde inte säga så mycket, förutom hans höga feber så fanns det inget att gå på direkt. De tog ett crp (snabbsänka) och den var lite förhöjd och låg på 27. Frågan var väl mest om läkaren på jouren tyckte vi skulle åka vidare till barnakuten i Linköping och bli inlagda eller inte.

Vi åkte till slut hem i alla fall och behandlade febern med panodil. Och följande två dygn efter det var oroliga. Febern stack iväg både en och två gånger. Vi fick en ökad dos på febernedsättande och skulle lämna urinprov.

Nu äntligen har den höga febern gett med sig i alla fall. Men Amadeus är inte helt bra ännu, och vi ska lämna ett nytt urinprov då odlingen visade att han hade bakterier i det första vi lämnade. Dock så är det svårbedömt sa läkaren eftersom vi fick ta provet med hjälp av en påse som man klistrar på för att fånga upp urinen. Denna gång ska vi försöka utan påse vilket inte alls är lätt. Och så har en förkylning brutit ut. Och den har även några av syskonen fått. Mathilde, Livia, Tuvis, Adam och Engla-Freja är förkylda och har feber. Likaså har Micke mått dåligt.

Det verkar onekligen vara nått långdraget och envist som går. Jag hoppas verkligen det här vänder snart. Just nu går jag runt på alla extra resurser jag har.

Det har varit många tuffa veckor den senaste tiden. Och att de här sjukdomarna kommit nu också har ju inte gjort livet lättare direkt.

I januari har vi fått tid på barnmottagningen med Amadeus. Jag har ju skrivit lite om det här innan, vi ska nu äntligen få utreda varför vårt lilla hjärta fortfarande är blåaktig om händer och fötter. I tidigare inlägg har jag berättat om att vi varit på vårdcentralen ett flertal gånger och kollat detta. Vi har kollat syresättning, både hos läkare och hemma och ser bra ut. Likaså hör inte läkarna att det skulle var något galet med hjärtat heller när de har lyssnat. Sist vi var på undersökning så var det två olika läkare som undersökte Amadeus och ingen av dem hittade något fel. Däremot var de båda överens om att han är blå i huden och därför så tog de kontakt med barnmottagning, som tyckte de skulle skicka en remiss.

Det här har verkligen gett mig hjärnspöken 😔 Jag menar bebisar är ju ofta blåaktiga när de föds och kanske en tid efter, men det brukar försvinna ganska snabbt. På Amadeus har det liksom varit kvar. Jag har klätt honom varm, masserat fötter och händer försiktigt. Inget hjälper. Ibland kanske det ser lite lite bättre ut. Men till slut så börjar man ju fundera på vad som är fel? Jag har varit så orolig över det här i perioder, inte kunnat sova på grund av det. Så inte nog med koliken och sömnbrist av den anledningen. Det har varit mycket nu.

Jag har försökt att skingra tankarna från det här så gott det går. Han växer ju, äter bra och går upp i vikt. Han är en glad kille när han inte har ont i magen. Men visst blir man orolig, vore ju konstigt annars…

Ledsen över att jag inte kunnat leverera en massa inspiration. Jag som hade så många ideer om vad vi skulle göra till jul.

Allt pyssel med barnen som jag hade tänkt att fotografera och visa er. Tiden och orken för det har helt enkelt inte funnits. För ett tag sedan gjorde jag i  och för sig iordning ett pysselskåp till barnen, det blev uppskattat. Men annars har vi tagit en dag i taget.

Lite julpynt har vi fått fram ändå. Julen är ju så mysig 🤎

En gran i en korg med de finaste julkulorna. Bilder på oss alla i familjen. Visst är det gulligt? ☺️

Det var ett litet livstecken från mig. Vi kämpar på, men vi har det lite tuffare än vanligt just nu. Hoppas det vänder snart och att vi kan få må bra och njuta av gladare dagar 🤎

Kram till er!

/Madeleine