Vårkänslor och så hände det som inte fick hända!

Våran första vårfika, med barfota fötter och värmande kvällssol. Det njöt vi av förra helgen. Tog till vara på varenda minut vi hade i solen ute med barnen 🤎

Vi har haft sjukstuga sedan påsken och kände oss lite piggare och tjejerna ville väldigt gärna plocka fram utemöblerna och duka fram sina favoritkakor.

Amadeus fick känna gräset under fötterna för första gången, det var läskigt och roligt på samma gång.

Syrenen knoppar sig, längtar tills den slår ut. Om några veckor är det dags om vi har tur. Syren får mig alltid att tänka på skolavslutningen.

Köpte en murgrönsviol, älskar skira och brokiga blommor. Den blommor hela sommaren och långt in på hösten. Kan övervintras frostfritt. Förökar sig mycket, och har ett grönt, friskt bladverk som bildar en matta. Perfekt att samplantera med andra blommor.

Tror jag ska köpa flera och sätta i rabatten under syrenträdet.

Våran virvelvind, älskade Livia 🤎 Hon är en kämpe! Varje dag önskar jag att hon blir frisk. Ber till högre makter att hon ska slippa leva med immunologisk trombocytopeni (ITP). Men det är ju tillbaka igen. Och sist vi var och tog prover så låg hennes trombocyter på 10 som jag skrev i ett tidigare inlägg. Vi hade en plan att besöka onkologen i början på maj med förhoppning om att henens värden blivit stabila igen, men så hände det som inte fick hända häromdagen.

Livia ramlade och landade rakt på ansiktet och det började blöda. Colin ropade, mamma Livia blöder näsblod! Jag blev så orolig och kände paniken växa inombords. Efter mycket om och men så insåg jag sen att blodet inte kom från näsa tack och lov, utan från läppen. Men hon blev omedelbart ganska svullen och det ville inte sluta blöda. Jag försökte trycka isbitar mot läppen och ansiktet för att få kärlen att dra ihop sig och stoppa den värsta blödningen.

Samtidigt så ringde jag direkt till onkologen och fick prata med en läkare omedelbart. Eftersom jag inte visste om hon slagit i huvudet i fallet och eftersom hon ligger så lågt i sina trombocyter så ville dom att vi skulle åka in till Linköping på en gång. Vi chansar inte!Sa läkaren. Så oerhört tacksam för den hjälpen vi får. Ord räcker inte till hur glad jag är för att vi alltid får stöttning och hjälp.

Det här hände på kvällen innan nattning, klockan hade hunnit bli ganska mycket. Amadeus som också har blivit sämre med sin andning och äter nu penicillin för infektion var hängig och ledsen av sina höga feber. Även jag har börjat känna mig sjuk, inte så konstigt efter alla dessa veckor med minimalt med sömn. Hur som helst så stannade jag hemma, och så fick Micke åka med Livia. Han tog med sig Engla-Freja som fick hålla koll på Livia hela vägen in till sjukhuset.

När allt lugnat sig och syskonen somnat så ringde jag till min mamma och grät en skvätt. Kände mig bara helt dränerad och uppgiven, ledsen och trött. Vi pratade en stund och sen kändes det lite lättare att andas igen.

När hennes värden är låga så kan inte blodet koagulera som det ska. Och det är lätt att få blödningar, av minsta lilla. Så ett fall kan få förödande konsekvenser för Livia. Hon har hela kroppen full av både stora och små blåmärken, de senaste dagarna har det blivit värre. Jag trodde därför att hennes värden blivit ännu sämre sen sist (förra veckan).

På sjukhuset tog de nya prover och jag kollade 1177 hela tiden för att bli uppdaterad. Efter ett tag så ringde Micke så jag kunde vara med på högtalartelefon, läkaren berättade då att de nya proverna kommit och att hennes värden fortfarande var alarmerande låga, men ändå kunde man se en liten liten förbättring. Trombocyterna ligger nu på 14, det är inte bra men 4 bättre än sist. Alltid något. Normalt ska värdet ligga på 300-400.

De undersökte även Livias huvud och tittade extra mycket på hennes allmäntillstånd för att utesluta hjärnblödning. Som tur är så var det endast en blödning kring läpp och kind efter fallet. Efter några timmar så fick de åka hem från sjukhuset, eftersom vi bor 5 mil från Linköping så tar det ju en liten stund att åka. Vid 03 var de hemma och vi kunde bädda ner våran virvelvind i sängen.

På morgonen efter (alltså igår) vaknade hon med ett leende på läpparna och berättade om sitt äventyr för storasyster Mathilde.

Idag vaknade Livia med feber, så jag antar att virusinfektionen som Amadeus och övriga syskon dragits med även drabbat Livia nu. Så trist! Man kan säga att vi jobbar i motvind just nu, men så är det ju i livet. Jag hoppas bara att allt snart vänder. Försöker tänka positiva tankar och vara tacksam.

Tar ett litet ”break” ibland och går ut i växthuset. Tittar till alla kallsådder, det ger mig mycket energi ändå. Bara tänka på annat och se framemot alla fina blommor som kommer att komma.

Rosenskära ”double click” blir en riktig juvel i trädgården med sina fluffiga, pompom-liknande vita blommor. De stadiga stjälkarna förgrenar sig bra och levererar rikligt med blommor vilket är tacksamt för alla som vill använda den här blomman till binderiarbeten av olika slag. Den här rosenskäran kan även med fördel användas som bakgrundsväxt i en rabatt med blandade växter. 

Måste dela med mig av något roligt i det lite tråkiga. Mathilde har fått öroninflammation, och nej det är ju inte alls roligt. Men det är första gången hon äter penicillin och hon klarar det!!!! Ni som vet ni vet. Mathilde har selektiv ätovilja och kan inte dricka eller äta något överhuvudtaget som hon inte gillar. Kan inte ens känna dofter utan att kräkas. Men hon har nu alltså klarat av att ta sin medicin vilket är sååå stort för oss.

Det är klart, det är ju inte alls njutbart på något sätt. Och vi måste kämpa lite innan det går ner. Men hon klarar det. Stolt och glad mamma 🤎

Kram / Madeleine